Till Takeshi Kawamoto

 .

Det blir bara mindre och mindre begripligt … oläsligt till och med för mig själv … det var meningen att det skulle bli en dagbok … en kristall bara åt mig själv … det blir bara naiva gruskorn … idag har jag försökt skriva om en sandängel istället för att skriva dagbok … sand istället för snö … röd snö … det var ett planetariskt ansikte över snön … tror jag … någon sorts totem … indianskt … en magnetism där … att jag under det börjar bete mig som tidvatten … dras upp … upp … ut … har ingen aning om var det kommer i från … förstår ingenting … ingenting … jag har ingenting att skriva längre … ingenting … att skriva … jag har kanske aldrig haft det … jag bara grubblar … jag är en självätare … tio års skrivande har inte ändrat på det … jag frågar om & om igen var jag kommer sluta … om jag någonsin kommer sluta … sluta sugas ut mot det där ansiktet jag inte kan läsa … omänskliga ansikte som tindrar … som en pulsar av koagulerad ömhet … nu har jag visst börjat skriva … jag kanske borde sluta … jag kanske borde fortsätta … jag kanske borde sluta … kanske … kanske har denna text med det där tindrande ansiktet att göra … gravida ansikte av bara ögon … jag undrar om det är där jag kommer sluta … just nu är jag så imaginär att jag inte ens klarar av att skriva kommatecken eller versaler … men nu måste jag skynda mig innan orden tar slut … de regnar så snabbt & häftigt de få gånger de lossnar ur tidens boklungor … jag ska nu börja eller rättare sagt fortsätta med att återvända till en svår natt … det är en gång en natt … en av alla nätter när jag mumlar till himlens sandiga bakhuvud att jag varken orkar andas vatten eller falla till månen & tiden bara känns som hopknuten cigarettrök föreslår en glasaktig barnröst någonstans till vänster om mig … alltid på sidan precis där jag inte hinner se … den glasaktiga barnrösten föreslår att jag ska skriva över själva tiden… den säger att tomheten skriver en bok tvärs över mitt ansikte … att det är gott … den säger att jag ska skriva om ett djur kanske en insekt istället för att utsöndra obegripligheter som en snäcka där jag gradvis försvinner in i mig själv som en annan filosof … jag svarar att jag kanske kan skriva om malar eller andra insekter men rösten är redan försvunnen … den hinner inte svara … jag tänker att jag inte vill skriva om dödsinsekter … ska jag skriva om insekter vill jag skriva om modersinsekter födelseinsekter reinkarnationsinsekter eller kanske inte insekter alls utan en hund som många gånger förut eller en hundgud någon sorts antigud … jag börjar arbeta dygnen igenom medan jag tänker att sömnen är en kronisk sjukdom & att nattens drömmar bara är parasiter som suger i sig bilder färger & filosofier direkt ur benmärgen & att nattens drömmar är kristalliska parasitsteklar som inte vill ge mig sina ägg eller att de är nätiga fladdermöss som känner mig lika bra som de känner insekter i mörker … sy för guds skull igen öronen på dem med barnhår tänker jag i bakhuvudet … samtidigt försöker jag arbeta … först tänker jag skriva om en hund eller var det en pojke … lasaruspojken … men när jag letar efter anteckningar om hunden eller pojken … jag tror det handlade om en sensationell drunkningsolycka att pojken överlevde i nollgradigt vatten … medan jag letar efter anteckningar om pojken eller hunden hittar jag istället två datautskrifter … två av Takeshi Kawamotos malar … jag gjorde nog utskrifterna med tanke på att använda dem som jord längst ner i en dikt … det kanske blir någonting av dem … utskrifterna är gjorda med en enkel bläckstråleskrivare men ursprungsbilderna är så starka att de överlevt ändå … de överlevde solljus för länge i ett fönster minns jag … de är gjorda av sten fast de är så skira … om dem kan jag skriva … jag skriver att den första bilden heter Mal … en teckning … den är immateriell & nästan omöjlig för mig att sammanfatta … grått papper … en amorf människogestalt som jag upplever har kvinnliga drag … kanske en antydan till bröst … gestalten är på väg in i eller ut ur pappret & håller vänstra handen framför sig i en outgrundlig gest … mjuka & böljande vingar som antingen bildas eller löses upp … jag kan inte avgöra vilket … vill inte bestämma … vill hellre flyta runt på taoistiska uppåtströmmar … det finns mjukt antydda virvlar bakom & runt gestalten som är änglalik & sorgsen … ögonen är öppna & svarta med lodräta streck eller skuggor ovanför som påminner om skador … bara en arm syns … högra armen syns som en underlig utbuktning … jag undrar … är den bakom gestaltens rygg … varför det i så fall … nu ser jag också att gestalten har någon sorts hår … en böljande rörelse … ett moln på sidan av huvudet & ovanför … det är någonting fruktansvärt skrämmande & samtidigt eteriskt förlåtande med den här bilden … liksom med den andra … den andra bilden är gjord med penna & vattenfärg … den heter Malängel … det är ytterligare en människogestalt med vingar … andliga ogripbara färger … vitt grått lila rött … bara lite rött … ett ovalt blundande ansikte som en lilaskimrande mask … kanske en nomask … en hopkrupen malängel som håller om sig själv med en överdimensionerad vänsterarm … någon sorts klänning eller kimono antydd under armen … den här malängeln verkar upptagen av smärta … födelsens smärta eller dödens eller båda … kanske drömmer den … nu får jag syn på fötterna … malängeln står på knä på ett avigt sätt kanske hopkrupen på grund av smärta eller en hotande fara utifrån … eller kanske inifrån … det ser förresten inte riktigt ut som om ansiktet hör ihop med kroppen … vid närmare eftertanke ser det inte ut som om någon kroppsdel direkt talar med de andra … hela varelsen är kanske mitt i sin födelse … nu kommer jag att tänka på att jag måste berätta om det märkligaste som har att göra med min porösa nattsömn … ibland när jag vaknar mitt i natten ur en orolig dröm finner jag mig ibland liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt … en mal … en maloid … jag har då armar och ben men också vingar … jag är täckt med fint damm precis som en mal … detta händer alltid bara i början på sommaren … & jag måste berätta mer … allt detta skrivande & bilderna får minnesmjöl att utsöndras under huden … det är som en lavin av sanningar … jag förstår inte hur jag kunnat glömma … jag har ju börjat skriva i helt fel ände … hursomhelst vet jag … jag vet att det någonstans i världen finns en riktig malängel … den besöker jorden en gång om året … malängeln flyger genom silver i blod … den flyger ensam genom silver i blod … malängeln vet att det viktigaste den bär i buken är tomhet & sand … tomhet för att kunna andas … sand för att kunna se eldarna utanför tiden … malängeln flyger sig så stilla den bara kan … den försöker förstå att tiden inte lyssnar på några människor utom de länge döda … malängeln flyger genom silver i blod … bara genom silver i blod … malängeln flyger genom silver i blod utan att sova … den flyger sig tyngre & tyngre … glödande tidsflikar skjuts in i dessa panna … kunskaper & bilder som aldrig var menade för den trängs som packis i dess hjärna … medan jag skriver detta knaprar flugor på dimma som stiger & stiger precis över dess rygg … jag hör svagt att en ängel snurrar inuti en mal som sjunger … en barnröst jag inte längre hör släpar sig hem till varje mals oläsliga ängel… om jag skriver länge nog framkallas kanske varje mals oläsliga ängel på min tunga … jag vet inte varför jag skrev de här senaste meningarna … jag undrar var jag tappade tråden … varje mals oläsliga ängel på min tunga … jag tror det betyder att jag snart ska kunna höra malängeln starkt som under havsvatten … att jag ska kunna se elektricitet som formar små örnar … örnar som flyger fram & tillbaka över öknar … jag känner till en mal som en gång i tiden inte ville vara en gång men slutade som malängel … den ville så mycket hellre vara långt under ytan på skelettkorall … varje mals oläsliga ängel sitter skräddare på en strandklippa som påminner om rött salt … jag kanske måste lämna varje mals oläsliga ängel nu … jag vet inte om jag ska skriva om malängeln eller varje mals oläsliga ängel … kanske är de en & samma … jag har i alla fall en mun som liknar en helt öppen liten mal … i alla dräkter har jag vit ögonring och i det närmaste helvita vingar … min sista bädd ska bli så öde … så öde som färskt gräs … jag kommer inte att nöja mig med dessa ständiga otillräckliga rent av utarmade ord men de duger som trappsteg när jag tar mig ut till min mal … vilken mal … lasarusmalen … den som växer ut ur min rygg … jag glömde berätta … ja den ljusa malen som växer som en blomma & har rötter inuti en guds ryggrads mjuka häll … sedan blir jag & malen ett … ja visst låter det fysiskt omöjligt & inte skapar denna knapphändiga beskrivning någon näringsrik inre bild åt någon läsare heller … men jag kan säga att förklaringen duger … den duger om någon läsare vill ta sig ut till samma tomma mal som jag kämpat för att ta mig igenom … nu är det väl tre malar … eller fem … som kanske är en & samma … jag hoppas det … men jag vill egentligen bara säga att man ska vara rädd om meningslösheten … tomhetens heliga hjärta … Tao … var rädd om tomheten utan den kan ingen ingenting röra sig … jag kan kanske säga så här … tänk att kroppen är i sin enkelhet … att stjärnorna ligger pressade mot den … att den är natt … men klockan är redan tre på morgonen hos mig … det är onsdag morgon i slutet av oktober & jag tänker att varje mals oläsliga ängel sitter skräddare på en strandklippa som liknar rött salt … det har jag väl redan skrivit … det kanske är allt … nej … följande är vad denna obetydliga & kroniskt kaotiska text verkligen är … med nåd för blinda är den tungans vickande i jordens kruka … & jag är varje mals rosa rostängel … slutet på oktober nu … oktober tar hem alla mina tankar till varje mals oläsliga ängel … jag har tappat tråden för länge sedan … egentligen redan när jag föddes … jag måste ta en paus nu … detta går inte alls … denna text har för många plan tidsplan eller för få … hur som helst så har jag inte kontroll … jag reser mig sakta & skimrande blanka ärr brinner långt ner … jag tittar noga på dem … de delar sig sakta för en orms blick … kastade stenar slutar ropa på mig ur stjärnhimlen … tysta stenar håller mig uppe … alla de tysta stenarna håller mig uppe … jag hoppas att varje mals sandiga rostängel snart orkar blåsa ut båda mina handleder … då kommer jag inte behöva skriva mer … jag kan tillägga att det verkligen växer en droppsten precis under solens yta … detta hopplösa försök att skriva handlar förresten verkligen om att falla genom olika tiders malar utan att alls kunna läsas … men ibland när jag sover besöker malängeln mig … den lär mig då subliminalt att leva utan tro… den lär mig att glömma … den talar in isblå ljus på ett litet kassettband & knyter levande flugor runt mina händers dok som börjar fladdra isär … på dagarna märker jag malängelns inflytande i pulser … varje mals oläsliga ängel blir då så magnetisk av min beröring att den automatiskt framkallar en stark gudsupplevelse om den befinner sig vid min tinning mer än en minut … var var jag nu … jag tappar tråden … jo jag vill verkligen säga att jag inte vet var mitt ansikte är efter allt detta skrivande … jag skulle aldrig börjat … nu repas tidsväven upp igen … men jag tror att denna text blåser fram & tillbaka … att den vaggar stilla som en mals oläsliga ängel … vaggar av damm ovanför en ljuslåga som hugger till utan att mörkna … jag vet inte … jag vet inte mycket längre men jag vet att mitt ansikte kommer släpa mig rakt igenom varje mals oläsliga ängel & att jag väljer att fortsätta andas … jag måste andas & jag vet … utan att märka det annat än som en svag kyla i handlederna glider jag dag för dag rakt in i famnen på varje mals oläsliga ängel som snart är tom nog för ljuset inifrån jordens yngsta bergart … det sägs att tiden inte väntar på någon … det är inte sant … tiden har förmågan att vänta men orkar bara vänta på malar … detta vet malarna … det är allt de vet … de är mycket intelligentare än människor … de är jordens intelligentaste varelser … nu sitter jag & skriver igen … men vill inte … jag ställer mig vid ett öppet fönster istället … jag röker tre cigaretter & dricker en kopp tystnad som smakar ljummen sprit … jag stirrar ut … jag blinkar äntligen bort alla materia från stjärnorna … jag stirrar & stirrar … & där tycker jag att jag ser en barmhärtighetssyster som plötsligt växer ut ur himlen … det är sant … barmhärtighetssystern sväller upp till en självlysande planet … hon blir tyngre för varje vingslag … det är egentligen malängeln … malängeln som kommer i form av en barmhärtighetssyster … malängeln flyger stilla & ljudlöst … den flyger in genom silver blod & glas men landar oskadd i min handleds regniga stenträdgård & så har jag till slut ingenting att säga … malängeln evakuerar munnen & märgen mjukt som en gud … det var hit jag skulle … jag tror äntligen på ingenting … denna text har plötsligt inget hudskelett längre … bara en varm & blåsig stenträdgård finns kvar av mig … äntligen ofullbordad …  jag kan upphöra med detta meningslösa drömskrivande … detta riktingslösa mummel … är ingen … någonsin … malängeln blåser ut mitt namn om & om igen … minnen snöar … upp … bort … jag vet … jag berättar så primitivt … obegripligt … om man alls kan kalla detta en berättelse … men detta var allt … allt … allt … ingen … ingen … begravd i tomhetens heliga hjärta faller jag hem för att lysa mörkt som nysnö …

 .