Björn Öijer: Pappa kommer snart. Recito förlag
Björn Öijer
Barndomen, barndomen. Den där himmelskt självklara och ändå astronomiskt avlägsna kontinenten. Både lockande och förrädisk. Och blöder verkligheten, vill man ju ofta hitta sin läkning i barndomen. Den äger man ju. Den kan man bära i handen, hålla som en mussla håller en pärla. Barndomen kan man fråga, spegla sig i, diskutera med för att få rätt svar. Man kan också bädda in barndomen i en roman, skapa en själslig slutförvaring att sätta sitt sigill på. Det sistnämnda är mer än vanskligt. Ibland handlar det bara om flyktkänslor, kanske fåfänga, eller till och med sensationslystnad. Resultatet kan bli nog så plågsamt. Ibland blir det bara sentimentalt, och ibland är författarens syfte helt klart. Ibland framträder det mot en fond av tydliga omständigheter, som hos Björn Öijer i boken Pappa kommer snart. Boken handlar bara delvis om författaren själv, och det finns ett starkt gravitationscentrum, som transcenderar det personliga och gör boken djupt allmängiltig. Den handlar nämligen om döden. Öijer är varken självupptagen eller sentimental när han tar sig an sitt svåra ämne, snarare saklig och koncis. Han lyckas skapa ett friskt lugn under berättandet. Gott så, men för att en barndomsskildring ska vara fruktbar, krävs ockå en ovanlig erfaranhet, inre eller yttre. Och Öijers barndom är ovanlig på två tydliga sätt. Han förlorade mycket tidigt sin far, och han växte upp i fatttigdom. Faderns död och fattigdomen är två mörka speglar som direkt eller indirekt vinklar ljuset i hela boken, men mellan dem skimrar ett barns starka vilja och instinktiva integritet. Pappa kommer snart är, bland många andra saker, en fascinerande berättelse om motstånd, överlevnad och växande.
Att minnas och samtidigt litterärt beskriva barndomen är både lätt och svårt. Barnets känslomässiga och kognitiva öppenhet gör att upplevelser sparas liksom magiskt färska livet igenom. Tyvärr är minnen också till naturen dynamiska och amorfa. Det är upplevelsen av vad som hänt snarare än vad som hänt, som barnet minns. Barnets synfält är kristallklart, men också begränsat, som ett djurs. Och under skrivandet är det ju ett vuxet intellekt som ska sammankopplas direkt med ett barns, ett bleknat universum. Det kan vara frestande för författaren att romantisera, fantisera och lägga till, men Öijers historia låter genuin och noggrant genomarbetad. Man kan förmoda att han haft hjälp av sina syskon när det gällt att frilägga detaljer och specifika händelser. Öijer beskriver saker och händelser detaljerat, men aldrig för sakens skull. Också hans mest objektiva skildringar har en underliggande puls, en själslig riktning. Det verkar som om Öijers underliggande syfte med boken varit att nå någon sorts försoning med ett grymt öde, att till slut säga sitt om det som knappt går att tala om. Öijer bär ju på ett ohanterligt, egentligen oplacerbart minne, ett minnessår som på något sätt måste förklaras, gestaltas. Han försöker hantera såret genom att skriva en berättelse om sin barndom, en berättelse som egentligen handlar om väldigt många saker. Just mångfalden är både bokens styrka och dess svaghet. Pappa kommer snart är varierad men också spretig. Detta är en rik, drabbande men kanske lite tekniskt oslipad bok.
Enklaste sättet att beskriva Pappa kommer snart är att kalla boken en självbiografi. Och visst är det korrekt. Detta är kort sagt en berättelse om huvudpersonen Martins uppväxt i Linköping under mitten av 1900-talet. För mig är boken däremot för mångfacetterad för en sådan beskrivning. Den känns snarare kalejdoskopisk. Kalejdoskopisk. Det är ett ord som känns rätt när jag försöker sammanfatta mina intryck. Boken har sitt självklara mörka centrum, faderns tidiga död, men runt det rör sig många olika berättelser. Boken är biografisk, men också historisk, privat-filosofisk och politisk. Många tankar och frågor ryms på de knappt 300 sidorna. Boken handlar bl.a. om Martins morfar Johannes, om Martins familj, relationen till mellanbrodern Kent, om utsatthet och fattigdom, om att bli vuxen, om barns grymhet, om det svenska klassamhället i mitten av 1900-talet, och om att försonas med sin egen historia.
Bruno och Björn Öijer
Martin växer upp med sin mor och de två bröderna Kent och Roland, som är ett halvsyskon. Roland får tyvärr väldigt lite utrymme i boken. Kanske har det att göra med att Martin och Kents relation redan etablerats innan Rolands födsel. Modern har flera älskare, men gifter inte om sig, och familjen förblir faderslös. Detta gör familjen plågsamt beroende av moderns släkt. Den döde faderns släkt är distanserad, och det är morföräldrarna som oftast hjälper familjen. Förutom förlusten av fadern, finns andra påfrestningar. Modern är nervöst lagd, lynnig och tvångsmässig. Hon bryter ihop under en period, och barnen får då vistas på barnhem. Dessutom rivs hela kvarteret där Martin tillbringat första delen av sin barndom. Trots svåra omständigheter visar Martin prov på envishet och driftighet, och han gör sitt bästa för att passa in bland kamraterna och i skolan. Martin klarar sig förvånansvärt bra, och det verkar som att han lider mer av en fars frånvaro än av just sin biologiska fars frånvaro. Detta är säkert utvecklingspsykologiskt korrekt, och barn kan ju klara svåra förluster så länge det finns ersättningspersoner, i detta fall modern och morfadern. Modern är stundtals oberäknelig och självupptagen, men också stark, modig och lojal. Hon är svår, men sviker aldrig sina barn. Hon både dubbelarbetar och sköter hemmet, och i en dramatisk passage räddar hon ensam Kent, som blivit bortrövad av äldre barn. Modern kompletteras som sagt av morfadern. Denne blir mycket av en far för Martin. Martin tillbringar mycket tid med morfadern ute på lander, skjuter luftgevär, promenerar eller spelar kort. Morfadern är en trygg punkt i ett obarmhärtigt klassamhälle.
Boken innehåller många indirekta sociala kommentarer, och det är intressant att se det gamla svenska klassamhället inifrån. Ständigt återkommer Öijer till frågor om moral, klass, pengar och skam. I en av de starkaste scenerna i boken, blir huvudpersonen Martin konfronterad av en klasskamrat, dottern till välbärgade föräldrar. Utstuderat och okänsligt påstår hon att Martins far tagit sitt liv. Upprörd svarar Martin genom att spotta på flickans sko. Detta är naturligtvis ett socialt brott, inte minst eftersom flickan har rika föräldrar. Martins skolfröken tvingar honom att be om ursäkt, och han plågas av djup skam. Det är drabbande att läsa den korta redogörelsen för en djup och socialt sanktionerad orättvisa. Martin har ju egentligen rätt, men tilhör fel samhällsgrupp, och kan inte svara för sig. Det märks att Öijer känner starkt för denna passage, och han uppnår en särskild språklig stabilitet, liksom i många andra passager, t.ex. passagen där barndomshuset rivs, eller i den fint avvägda avslutande passagen. Jag måste tyvärr säga att boken är lite stilistiskt ojämn, kanske lite ryckig, och jag vill påstå att den lever mycket på sitt stoff. Den känns gedigen, ärlig och kondenserad, avklarnad. Det känns inte som att det kommit med ett enda onödigt ord. Det kan man inte säga om många böcker.
Slutet på boken gjorde nog störst intryck på mig. Där återvänder Öijer till faderns död, de oklara omständigheterna och sorgen. Det är mycket fint och koncentrerat skrivet. Öijer skriver samlat och lugnt en betraktelse över faderns sista stund i livet. Det är en både elegant och vacker avslutning på boken. Man kan säga att boken slutar med samma mörker som den börjar, men att barndomens mörker filteras genom en vuxen människas själ, och att det får någon sorts ro. Jag vill inte påstå att slutet på boken innebär en läkning – någon läkning kan det aldrig bli – men ett sorts accepterande, en frid. Fram till slutet upplevde jag boken som lite splittrad, men det fina och fördjupade återvändandet till faderns död skapar form åt boken, en mörk men stilla vagga. Slutet på boken erbjuder inga svar, kan inte förklara faderns plötsliga slut - men på något sätt finns det en läkning i själva uppgivenheten. I tystnaden, i vissheten om att det inte finns några svar, bara frågor och ett eget liv att leva när frågorna tystnat. Och det finns ett sorts paradoxalt lugn i den avslutande meningen: De såg honom kasta bort sitt liv, och de kunde inget göra för att rädda honom kvar. Nej, de kunde inget göra, och efter den insikten måste var och ens liv få fortsätta.
Nej, det är verkligen inte lätt att skriva en barndomsskildring, men Öijer har lyckats väldigt bra. Måhända är boken starkare på det sjäsliga planet än det tekniska, men det är ju det förstnämnda som väger tyngst, alltid, i alla böcker. Och Öijer har ändå undvikit väldigt många klassiska fallgropar. Det är inte bara minnet och känslorna som kan bedra en författare när barndomen ska beskrivas. Det finns också alltid en risk att mängden fakta blir för stor, att boken ifråga blir encyklopedisk och otymplig. Öijers bok känns däremot välsorterad vad gäller fakta, och det märks att varje enskild berättelse har hög densitet för författaren. Här och var skulle jag velat putsa på ordvalet och anmärka detaljerat på stilistiken, men jag avstår. Jag har en känsla av att bokens ämne är viktigare än enskilda detaljer.
Den här boken kommer följa mig länge, och jag är säker på att jag kommer återvända till den, läsa om och begrunda. Jag kan verkligen rekommendera den till den som är intresserad av självmordets problematik, människosjälens mystiska styrka och ett stycke snabbt bleknande svensk historia.
.
