Jag gick in i telefonkiosken redan på ett tidigt stadium.
För redan när den första snöflingan föll,
och inte smälte mot min hand
utan låg kvar som en liten diamant,
visste jag att det skulle komma. Inkapslade
i mitt minne fanns redan köldknäppningarna, förebådande
något mycket kallt.
Åsa Nelvin .
.
En självlysande liten ponny. Så att man syns.
Så att man hittar hem. Så att man kommer dit
man vill när tåget slutat rulla sig i snön.
.
Tarmarna är det minst ätliga på det
dödade djuret som likt en ålderlig
människa aldrig fått gått ut och därför
har ett väldigt vitt kött. Man äter inte
tarmar som man äter muskler.
Musklerna, påstår de som vet, kan göras
godare om man adderar ketchup. Eller
bearnaisesås. Till tarmar hjälper däremot
inte så mycket. Det bästa är att gräva
ner dem. Långt ner i jorden. Låta dem sippra
ner. Ner i jorden. Eller släng dem i floden. Som
spädbarn.
.
23 05 2011 kl 2:06 e m
Och vill man höra när jag läser ovanstående så finns det att lyssna på här: http://soundcloud.com/towemy/en-sj-lvlysande-liten-ponny (samma text som ovan men med en annan titel så att jag lättare ska kunna hålla ordning på det jag läst in).