Tomas Klas Ekström: Sista undrens tid King Ink

Poeten Tomas Klas Ekström känner vi igen sedan tidigare. I våras publicerades tre dikter ur den nya boken Sista undrens tid tillsammans med tre kortfilmer. Ekström är  en driven och produktiv mångsysslare med fyra diktsamlingar bakom sig: Elvis, kattsand & andra viktiga saker (2002), Natten är svart och full av troll och kanoner (2005), Elektrisk matlagning (2007) och Malmö är en dröm (2010). Ekström är också verksam som grafisk formgivare, föreläser, har tidigare varit redaktör för antologin Poeter mot krig (2003), och har gett ut en skiva med bandet Telegraf. Att Ekström är en sammansatt och erfaren person är tydligt i Sista undrens tid, som är mångbottnad och känsligt undersökande, och han skapar en mycket personlig och mjuk legering av realism, existentiell ångest,  experimentalism, samhällskritik och saknad. Just saknaden är ett genomgående tema, oavsett val av bilder och motiv, och Sista undrens tid är dedikerad till Ekströms mor, som gick bort 2008.

Sista undrens tid är stilistiskt och tematiskt mycket konsekvent, och redan från början etablerar Ekström en grågles, undflyende och vacker stämning som han sedan sällan släpper. Boken inleds med tre sorgsna citat av Benjamin Smoke, Tor Ulven och Saul Williams, och första kapitlet heter Noll. Det börjar med en kort prosatext som kan ses som en sorts sammanfattning av boken. Det är en väldigt innehållsrik text, och jag skulle gärna analysera den här, men det ska jag inte göra. Den och resten av boken får läsaren såklart upptäcka själv. Den inledande texten heter Förorter (en inledning). Det är en elegant komprimering, en sorts mininovell, en skiss av både en uppväxt, ett släktöde och den våldsamma politiska förändring som det svenska 1900-talets urbanisering innebar. Jag uppfattar denna inledning som en sorts frö, den text som hela boken kan deriveras ur, eller som en hand som håller ihop de övriga texterna. Det som följer är nämligen ett intensivt pärlband av  olikartade bilder och scener, och varje scen och bild har sitt självklara band till inledningstexten. Att placera en så densitiv och dominerande text redan i början är djärvt och mycket lyckat grepp.

Sista undrens tid är en både egensinning och mycket svensk diktsamling. Jag tycker mig höra ekon från både Norén, Sonnevi och Tranströmer, och någon sorts intellektuellt beslöjat, lätt svävande dödsmedvetande verkar alltid finnas närvarande i dikterna. Ekström har verkligen lyckats  skriva en mångfacetterad men sammanhängande diktsvit om två av de svåraste ämnen som finns: saknaden och döden. Bilderna är scenerna är verkligen väldigt svenska, ensamma, ruvande och blåsiga. Det är som att Ekström metodiskt filterar en personlig smärta genom ett svenskt raster, ett renande, objektivt filter som låter honom utvinna ljus ur mörker. Han och läsaren forslas rastlöst mellan rum, platser, minnen, tankar, idéer och personer. Sista undrens tid är på något sätt som en tråd med en rad solblekta och regnblekta fotografier på. De faktiska omständigheterna har bleknat, men känslan och ljuset hänger kvar, stelande, som någon sorts minnesstenar, som taktilier att flytta fam och tillbaka, räkna och sortera. För att en sådan här bok ska fungera krävs en fingertoppskänska, och det har Ekström. Det märks att han är en van poet; Sista undrens tid är påfallande välkomponerad och språkligt exakt. Ekström är en både stilistiskt och rytmiskt driven poet. Han behärskar t.ex. den närmast bortglömda konsten att strofera, och det ser man verkligen inte varje dag.

Jag nämnde att Sista undrens tid innehåller experimentalism, och den visar sig på ett originellt sätt. De närmast traditonellt uppbyggda dikterna innehåller sammanlagt tjugofem noter. Dessa noter innehåller bitar ur böckerna Småråd för hus och hem av Mörtha Stjernstedt och Den naturliga läkemetoden av M. Platen. Ekström  utnyttjar effektivt en experimentell teknik för att skapa en levande berättelse, dynamik, suggestion, och inte för experimenterandets egen skull. Eftersom det hela tiden finns två distinkta tidslager i boken, bildas en intressant friktion, en sorts metastämning, och som läsaren får jag en känsla av närvarande, pågående svensk historia. Det finns också en ständig själslig slitning, ett frågande tonfall i hela boken, och på något sätt verkar det som att glappet mellan noterna och den övriga texten skapar ett sorts anti-tillstånd, en tyst replik, en undertext till dikterna. Här handlar det inte bara om att läsa mellan raderna, utan att läsa mellan texterna, mellan berättelserna och sidorna.

Sista undrens tid är verkligen en väldigt genomarbetad och stark bok. Det finns inte en enda dikt jag skulle vilja lyfta ut eller ändra placering på, och alla dikter är intressanta i sig. Denna recension skulle lätt ha kunnat bli fem gånger så lång. Det finns många olika berättelser i Sista undrens tid, och många enskilda dikter jag skulle vilja analysera, men jag nöjer mig avslutningsvis med att nämna några omedelbara favoriter, nämligen Flugorna och spindlarna, Viking, Instängd, Torg, Här finns ingen, Slut ögonen och Barbazoo.

Köp boken hos Adlibris

Besök också Tomas Klas Ekströms egna sida

Agnes Mercedes: Melodic Fairytales  Sprak Sprak

Experimentmusikern Agnes Mercedes, som jag skrev en presentation av i april, har nu skivdebuterat på egen etikett, och hon gör det på ett extremt övertygande sätt. Det är verkligen mycket som är imponerande och udda med Melodic Fairytales, särskilt med tanke på att det rör sig om ett individuellt projekt, och detta är verkligen independentmusik, i ordets finaste mening. Mercedes har inte bara skrivit all musik och alla texter. Hon har också spelat in, producerat, mixat, och spelar själv alla instrument. Det är både fascinerande, förbryllande och inspirerande att lyssna på skivan. Det är verkligen svårt att förstå att en ensam musiker kan skapa, framföra och hålla ihop hela den lekfulla, ryckiga, collageaktiga, melodiska och intrikata kaosutflykt som är Melodic Fairytales. Och trots att Mercedes konstant befinner sig på en hög abstraktionsnivå, råkar hon aldrig ut för akademisk torka, intellektuell självhögtidlighet eller statiskhet. Det låter tvärtom som att ett litet barns blixtsnabba inspiration blåser liv i musiken.

Melodic Fairytales innehåller nio låtar (varav Tsunami Drip och Tistel Tromb känns igen från Mercedes’ myspacesida) eller vi kanske ska säga stycken, eller till och med tillstånd, för det handlar om splittrad och riktigt abstrakt musik som mot alla odds hålls ihop av något sorts epileptiskt melodisinne och stabila men halvgömda rytmer. Hur konstigt det än låter, är Melodic Fairytales faktisk svängig och riktigt smittande. Förutsatt att man har ett öppet sinne, kan man faktiskt digga skivan, och till och med dansa till den, om man har ett vidöppet sinne. Särskilt Vilvih med sina sönderfallande pianoslingor och sin trancerytm, är lätt att sugas in i om man bara ger upp alla försök att förstå, kategorisera och begrava musiken i ord.

Melodic Fairytales är till sin natur en skiva som verkligen trotsar språket. Både musiken och texterna (som är synnerligen fragmentariska och innehåller ord från Mercedes’ egenskapade spraksprak) präglas av vilt egensinne, och jag kan inte heller komma på några omedelbara musikaliska referenser. Jag vet inte ens om jag har lust att syssla med någon kulturell namnlek just nu. Nej, detta är en djupt originell skiva som ska upplevas av varje lyssnare på dess eget sätt. Visst är det här experimentmusik, konstmusik eller vad man nu vill kalla musik som maniskt arbetar med klanger, glapp, mellanrum, dissonanser och disparata ljud saxade ur vår dagliga urbana verklighet – men bakom alla definitioner, alla möjliga akademiska spetsfundigheter, finns ju resan, provokationen, leken och den dynamiska själsmöjlighet som är Melodic Fairytales. Visst är Mercedes en driven musiker, och visst kan man abstrahera och teoretisera hur mycket man vill runt detta faktum, men det vill jag faktiskt inte just nu. Jag tänker lägga språket och mina fördomar åt sidan. Jag tänker lyssna på Melodic Fairytales istället. På sprakspraket.

Köp genast skivan på CDON