.
när det är berg
kryper våren genom ögat
och in i min mun.
.
Liksom regnet liksom
den blinda handen
.
som jag önskar
att den kunde växa; som jag
önskar att någonting vore
.
men det kryper
i skinnet
kryper en simpel längtan
.
fågelstrupar och det vänliga i fjordarnas ögon
.
Till huggormarna av stål
under eftermiddagsgassande torr sol
ett fritt förhållande i spiral ett ozonvitt sken kring
humlornas surr tanken som fenomen febersjukdomarna,
ögonsjukdomarna härdsmältan
innanför pannan
Rider Maldoror i diket igen
genom döden genom livet genom ingenting
som om ingenting har hänt när det fallit i glömska
Du har alltid varit här för att förvandlas,
gör det vackra till en bitter blygsel, det onda
till ingenting låt luftens lynniga röster
styra ditt kött
prata inte titta inte
Stå inte i vägen för orden
för du svarar inte längre för mina handlingar,
när du skriker blod genom
Brännpunkten
är du vågskålen
är jag. Du
är min egen himmel
din egen korsväg, min
befrielse vem som helst
är en tvivelaktig död;
att inte dö på riktigt,
med blicken fäst mot skyn
Mot äran och hjältarna
mot samurajernas sakralvita kärlek
och indianernas laserröda krigsingivelse;
med tomahawk på chimärens fält
ett slag
.
.
Jag har längtat till ett hus vid havet och en familj så länge att jag numera ser
på mina visioner som främmande. Om jag hade haft en krona för varje resa
som aldrig blev av eller en vingård för varje rädsla jag itutats, då skulle jag
kunna odla pengar med smak och doft av Rioja, Chardonnay och
Mazedonischer Kadarka. Jag skulle kunna resa i tusen år, som kristen, och
inte se något annat än skuld och skam. Världen skulle passera mitt blickfång
utan att fastna på några vykort. Om jag bara hade haft en vägvisares tränade
öga, om jag ändå hade haft Herkules styrka, Odysseus mod och Neil Youngs
gitarrkunskaper. Men jag fantiserar om att ta tåget i gryningen med lätt
packning och ett oförskämt leende fastspänt i ansiktet som ett fladdrande
sjörövarsegel.
..Jag tog det där tåget en gång, ner till fiskebyn Kåseberga för att skriva en
roman om förbjudna relationer. Fyra år senare hade jag en kvinna med mig,
lockade ut henne på piren och friade till henne. Vi sov över på Kalles Smedjas
pensionat, talade litteratur med Bo Widerbergs kusin, åt rökt haj och drack
två flaskor champagne. Uppe vid Ales stenar ställde vi oss och såg ner för
stupet och hur bränningarna slog in över land med det vita skummet som
vispgrädde på ett svart kaffehav.
..Kvinnan hade färdats runt jorden flera gånger, sett gurus leda
massmeditationer i Indien och vandrat genom den peruanska Dimskogen.
Själv båtade jag över till England en gång, med ett rockband, och spelade i
rökiga salonger för att på ett så genuint sätt som möjligt förverkliga en
barndomsdröm. Men drömmen var överskattad. Medan mina musikkollegor
festade på Fish and chips och rökte marijuana till morgonteet, längtade jag
hem till Skåne och de ödsliga ängarna. Jag hade svart åkerjord upp till knäna.
..När andra vill paddla fors och klättra i berg, dricka tequila i de mexikanska
bergen och spela bort pengar på dårhusen i Las Vegas, har jag en hemlig
dröm som du gärna får skratta åt.
..Månen.
..Att få möta ett korn av evigheten längs Stillhetens hav, svalka tankarna i den
tysta tystnaden, lyfta benen i ett främmande, obegripligt motstånd. Att stå i
stendammet och glömma Jorden, land för land, och sedan återvända som
turist och minnas rödhaken när den rullar en lång räcka av sköna toner
mellan människor i stad och by. Men jag skulle kunna stå på ängen bakom
Bredasten och ändå inte minnas den röda pappersdraken från de
vallmodoftande sommarloven på 70-talet. Jag skulle kunna resa till Kairo, gå
ner för de soldränkta trapporna och ut i det blixtrande vattnet, ut i Nilens
mysterier, och ändå bara tänka på flickan som lät mig kyssa hennes febriga
bröst på en skev säng i utkanten av ett vinterkallt Malmö.
..Hon hette Karin och hade vågor i håret. Hennes mungipor luktade
jordgubbar. Hon var min början, själva upptakten. Jag kan se henne framför
mig när jag äter vildris med koriander, när jag recenserar Vladimir
Odojevskijs Ryska nätter eller när jag försöker slå ner en polisman utanför en
krog i Malmö i början på 90-talet. Jag höll henne tätt intill när jag lämnade
Maggies Ranch och satte mig på huk vid Luangwa Valleys laguner där Jennie
Nattstjärnas orörliga kropp väntade nattens hyenor. Och det var till K jag
skrev: ”Paulus laddade geväret och försökte bjuda en flodhäst på irländsk
whisky medan det långa regnet föll över apbrödsträd och lyckliga elefanter.”
Tror du mig inte, fråga Neil Young. Han vet allt om kyssar under
kastanjeträden. Rockvärldens bibel, Rust never sleeps, bär hans signum. Jag
spelade den för K. I Trasher sa jag:
..”Vill du ta tåget med mig i gryningen?”
..”Nej”, sa hon och gäspade lite grann.
..Hon färgade min ungdom som en droppe blod i ett vattenglas.
.
Stefan Whilde
Ur ”Guide till lidelse & laglöshet” (2003)
.
.
Havet luktar tång. Du håller runt mitt hår.
Det börjar snöa. Båten är liten men
praktisk. Katterna ber om honungsmelon.
En gång var här en strand.
.
Det börjar snöa och det är vatten överallt.
Snö faller över båten. Vi går ner under däck.
Tänder ljus. Viskar vaggvisesånger. Skriver
listor på allt man kan göra med snö.
.
Det ligger på botten, det som sjunkit.
Katterna gillar inte vatten men de gillar
snö och kokt fisk. Ett och annat stort
nötkreatur vill de också ha. Det står så
på burken.
.
Man går genom elden; kastar sig
över himmelens kanter
som elektriska implosioner
i den övre vänsterhalvans yttre parti,
sprittande som nyfödda barn blöder man ut sin glädje
genom fruktlösa ejakulationer i heligt blod.
Det finns ingenting som ett klart vigvatten,
det finns ingenting, det finns ingenting
som hålsvart fostervatten över valvet
där mollkattorna besjunger vattenhavet,
strålen mellan bröst och mörk autenticitet,
smärta utan aning, djurisk
vid åsyn av rituell barnablot
Dimmig i en morgon vid bäcken, heta lugna mjuka
verkliga ögon
från oket sitter som törnekrona
av bomull här där
korsvägen löper utan kartor,
vägen mot målet stiger
rökmoln mot glödgat perspektiv,
hett i begynnelsen
är rakbladsnaturen illusoriskt avbildad
transcendenta fotografier klistrade
över fotografier fotografier.
sista ljuden och redo ta mig herre
ta min oskuld mina bränder min ras rus
så kliché nej sjunger naken trasig
sångerna om texas idaho!
south dakota faller mot massivt sandstensgolv
vi såg din natt i neon från tåget genom klippiga bergen
och eldflugorna hetsade mig med sina vackra ingenting
tittar på ovädret det är detta som har hänt
.
.
Om man kunde stoppa alla oljud in i barnens huvud.
Så blev det tyst i skogen. Och barnen föll
ihop, som man ibland gör av för mycket ljud, och
sålunda blev de tysta de också.
.
Om jag hukar mig ner. Så att ljudet passerar
ovanför mitt huvud.
.
Formulera ordet snö
om och om igen.
.
liten liten kackerlacka
bosatt, ingrodd
av ditt träck gjutet
i ven, till artär
i omlopp, ditt privata avlopp
så krystar munnen, så rör du
blåtungan, fradgar din litania
sitter stenstod
pendeln slår stagnation
du ler glosögat
rör dig baklänges och cirklar
du är väderkvarn och kung
lutar och smackar
sitter trygg, smeker
din uppståndelse
juckar luft i natten
slickar och smörjer
firar ditt hål mot vad som
trycker och snyftar
liten liten kackerlacka
smörjd blott av världens
smuts
.
.
detta är:
huvudet som kläms
mellan två dörrar
och skriket
.
som någon annan
utbringar
.
jag vet inte varför
offret skriker – givetvis
åsyftas den skrikande -
.
den klämda är tyst
man kan ej skrika utan hals
jag har försökt och det blir
så förbannat mörkt
vad är meningen
med halva fönster
att inte höra
vad någon säger; jag såg
svartklädda män med ondskefulla
hål som ansikten
och om jag berättar vad jag kände
när de stönade i mitt öra
kanske
något skulle verka som något
inte är
.
men det är kallt och snö en matbutik
agerar vägmärke och jag kan
knappt gå men
jag hittar rätt nu
det har jag aldrig gjort förr
.
och det är för sent
att skriva om solnedgången jag kan
ta ett kort istället
och skicka det
rispa in
raka streck i väggen jag vet
inte vem som gjorde
det är
ingenting konstigt med asgamar
som firar födelsedag
för de ger varandra fina lik
och stupar;
jag skulle vilja vara en asgam
och det värsta är att inte ruttna
mina händer är som kalla evigheter
.
där står en kvinna vid sin egen avgrund
se henne skälva och skygga
nog har hon klamrat i tiden
sett väggarna rämna
tvärs bröstkorg ett pickande hjärta
elden i strupen likt kramp, sjungande tunga
svettporer dunstar och stiger
mossan nynnar
mot hennes valv
tallar lutar sina huvuden, dåsar i natten
hon räds sitt väsen, äcklas av människostank
rävarnas gyckel i dungen, mungipa, krävan
den dunkande kolossen pålar och sliter
hon stöter i marken, spräcker, öppnar sig -
ligger tjäle
ugglor diar sina ormar
en annan av henne
begraver sig själv, ser
svartmullen falla, in i
sitt öppna ansikte
.
.
åsynen verkar förintande till sättet
vräker sig över
gränden
staden med de särade trottoarerna
.
det går inte att hitta någonting där
ingenting kan hittas
säger skylten på väg hem
till slöddret de dreglande
avskummen
om man öppnar
en dörr stängs ett fönster: kom
inte hit jag ber dig
.
jag ser ingenting inifrån
den ofrivilliga lusten är den värsta av synder
.
och jag är inte ett dugg intresserad av din kuk dina
händer räcker eller
bara att
gömmas
ordentligt i dina öron.
.
