.
Så möter jag det gamla spöket igen.
Jag är en nyfiken och kreativ figur som gillar att pröva olika uttrycksformer i mitt skapande. Måleri eller skriveri är roten i det mesta. För en glad amatör är konsten en stor trevlig sandlåda att leka runt i, och det är i mångt och mycket en härligt självutvecklande hobby som jag hänger mig åt.
Men en ruttenhet råder i kulturella kvarter, och har nu börjat stå mig upp i halsen. Det senaste käpphjulet var när min serie Benjamin nekades tillträde till informativa internetsajten seriewikin. Anledningen var den att serien består av en ruta och därför bör klassas som skämtteckning. En-rutingar är inte välkomna här. Detta är kanske inte något att förfasas över, men det är ett tröttsamt tema som hela tiden dyker upp för mig, och jag tror för många andra. Men saken är den att jag så många gånger tidigare har mött detta spöke. Jag har blivit nekad att registreras som västmanländsk konstnär fast jag målar tavlor och bor i Västmanland. Jag har blivit nekad att ställa ut tavlor i kommunens utställningshall för att jag saknade utbildning i måleri. Jag är för gammal att skicka amatörfilmer till festivaler!
Vem är det som skriver reglerna? Vem är det som ställer de ovidkommande frågorna? Är du utgiven på riktigt förlag eller är det press-on-demand? Är det en nättidning eller papperstidning? Jag ser att du kan rita, men vad har du för utbildning?
Var finns den människa som kan beröras av ett verk utan baktanke?
Kulturen ska ju vara fri och blomstrande! Verkligheten är en helt annan. Oskrivna regler och värderingssystem försvårar nyskapande och hindrar nya aktörer. Jag kan inte se några som helst vinnare med ett sådant förhållningssätt.
Även om jag för tillfället är putt så tycker jag att det faktiskt finns fog för de kulturellt utvalda att rannsaka sig själva. Isoleringen kommer i förlängningen bara att leda till ett kulturutbud som bleknar.
Jag ser konstnärer som anpassar sitt målande efter modenycker. Jag ser poesi som skrivs om på uppmaning. Jag ser musik som skapas enbart för att sälja så bra som möjligt. Jag ser kulturarbetare som häller vatten på det som de en gång brann för.
Varför får inte jag vara med?
Varför får inte alla vara med?
Håkan Eklund – poet, skribent, fabriksarbetare
.
