.
Vägen förbi mitt hus liknar vägen
i en gammal återkommande dröm.
.
Det mörka regnvattnet i din blick.
.
*
.
Ibland är ljuset som strålar från oss
ett lånat ljus, eller ett stulet ljus.
Men det falnar, snabbt.
.
Stulet ljus, falnat ljus.
I midsommarnatten: drömmar om försvinnanden,
vägens alla rovdjur.
.
*
.
Ett namn och ett årtal i blyerts
på den vita väggen.
Ristat en av alla dessa nerdruckna
nätter.
.
Som snickarens tidbrev, en runa du ristade
i din egen gravsten.
.
Varken mer eller mindre.
.
Men också det går över, till slut.
Och vi försvinner.
.
Längs vägen ner genom drömmen.
.
Eremonaut publicerade våren 2011 Appendix #1, Appendix #2 och Appendix #3 tillsammans med tre kortfilmer som också finns att se på youtube.
.
22 10 2011 kl 8:17 f m
Jag uppskattar mycket den här rena, klara, exakta, mångtydiga och till-talande texten.
Första strofen talar sålunda direkt till mig. Även jag har vägar utanför som liknar vägar i mina drömmar. ”Det mörka regnvattnet i din blick” kan vara en sådan väg. Snarare uppfattar jag dock raden som en övergång mellan det yttre och det inre eller vice versa. För övrigt är bilden av en blick som mörkt regnvatten stark i sig. Där duet är regnvattnet och jaget vägen. Livet formuleras här helt enkelt i tre både vackra och potentiellt tragiska rader.
Andra strofen (som är en tudelad helhet). Lånat eller stulet ljus falnar definitivt snabbt. Å andra sidan ser jag ofta sådant ljus som en sorts existentiell krycka. Då är man också rov för angrepp. Inte minst under de drömska försvinnanden som tillhör just midsommarnätterna.
Tredje och sista strofen – eller snarare den avslutande avdelningen med sina fem strofer. ”Ett namn och ett årtal i blyerts…”. I blyerts! (ett litet frågetecken för blyerts som ristas). Ja. För mig ger detta en känsla av både verklighet – ev. svunnen, men stark – och flyktighet. Som livet; och som ”en runa du ristade/ i din egen gravsten”. De tre avslutande raderna befäster mitt intryck av dikten som ett existentiellt avtryck. En propå om livet, helt enkelt. Den allra sista raden antyder slutligen en väg vidare – inåt, eller möjligen utåt i evighet och oändlighet.
Detta är som helhet en dikt som griper tag i mitt hjärta, eller i min själ, och som med sina klara, men dubbelbottnade, formuleringar ringlar in i allt detta som är vi och oss i världen. På alla världens vägar. Kort sagt en gedigen diagnos av vårt gemensamma vara och våra nödvändiga, ibland mycket svåra, vägval. Men detta är givetvis min läsning.
22 10 2011 kl 7:15 e m
Carsten, du är bäst! Vilken fin närläsning. Ekström kommer med all säkerhet att glädjas åt den, och glad blir såklart jag. Både dina texter och din respons på andras, dina kommentarer, är stora tillgångar för Eremonaut. Ars longa vita brevis.