Carsten Schale: Bortom – fortsatta randanmärkningar till Emmanuel Lévinas

Först och främst innebär Lévinas´ uppgörelse med totalitetsfilosofin (I Totalité et infini; TI), att Självet inte uppgår i en totalitet genom förhållandet till den Andre. Det upphävs inte, vilket exempelvis är fallet hos Hegel, i en större helhet (naturen, samhället, mänskligheten, historien, Gud), från vilket det hämtar hela meningen med tillvaron eller existensberättigandet som sådant. Själv (!) har jag vissa holistiska och/eller ekosofiska invändningar mot detta, men jag låter dem bero (existentialismen, som jag är en beundrare av, liksom holismen, som jag alltså också är en beundrare av, tycks mig långtifrån alltid kompatibla eller kommensurabla).

Inför den Andre står Självet alltid inför den fattige, främmande och hjälplöse som det har ansvar för, eller så står det under den Andre personen som med tilltalet och budordet är den ende som kan göra utvecklingen av min frihet gentemot Andra berättigad. (Notera för övrigt här både skillnader och likheter mellan Jaget och Självet hos exempelvis Naess, Kvalöy och Rahula). Inget tredje led och ingen tredje person uppträder här för att förena oss. Endast för en opersonlig tanke, som utvecklats av Självet (det Samma) kan vi reduceras till två storheter vid varandras sida i en större helhet. Här uppstår, enligt min mening, en friktion mellan existentialistiska jag och holistiska vi-med-andra; en friktion som jag finner både spännande och problematisk. Existentialisten Martin Buber har för övrigt, anser jag, lyckats transcendera denna komplikation i Jag och Du.

Men hur kan då överhuvudtaget en gemensam värld finnas? Bra fråga, skulle jag vilja påstå.

Enligt Lévinas uppstår den gemensamma ordningen enbart genom att den Ena människan skänker världen åt den Andra, dvs. genom att hon gör avkall på att äga den, så att den blir öppen för båda, och genom att friheten gör avkall på villkorlighet därigenom att den underordnar sig den Andres dom. Den gemensamma tanken, omdömesförmågan och förnuftet, som ligger till grund för all vår vetenskap, och som den grekisk-västerländska filosofin har betraktat som förutsättningslös, förutsätter således att varje enskild förblir den enskilde, att båda/alla är oersättliga väsen, som ”ansikten” (TI, s. 230), men utan att enskilda isolerar sig och låter villkorligheten råda.

Den existerande har en existerande dimension bortom den etiska dimension som han eller hon får genom mötet med ansiktet, genom mötet med den Andre. Det är den sinnliga existensen som inte vill underkasta sig våldet, dvs. tyranniet eller en universell lag, utan gör uppror mot övergreppet. Även här blir jag personligen brydd. Inte heller universalismen – i exempelvis Jürgen Habermas eller Seyla Benhabibs varianter – tycks mig alltid förenliga med existentialismen. Jag är dock inte ensam om dessa mina funderingar. För att göra en mycket lång historia extremt kort räcker det nog att nämna ett namn: Sartre.

Detta uppror är varken självmord eller resignation utan har, enligt Lévinas, två uttrycksformer: den erotiska kärleken och faderskapet (paternité) eller föräldraskap (fécondité). Även om transcendensen i etiken – tilltalet och lyssnandet i öppenheten för den Andre, gästfriheten – inte fullbordas genom sinnlig kärlek, är den likväl knuten till kärleken. Denna kärlek kan förhålla sig till ett ting (en bok t.ex. eller Bubers pelare), en abstraktion (t.ex. vetenskapliga resultat), men den Andre personen är det i särklass privilegierade föremålet för kärleken.

I sin lidelse, som begär, är denna kärlek inte bara ett behov av det ena eller det andra, dvs. inte bara en längtan efter att tillfredsställas av det ting eller den person som älskas. Kärleken strävar även utöver kärleksföremålet. Den älskande älskar ”i all evighet”, dvs. syftar till en framtid som är så långt bort som möjligt, som aldrig är framtid nog. Kärleken är en njutning som varken är rent sinnlig eller rent ”andlig”, utan båda på en gång. Däri består erotikens radikala tvetydighet.

I den utsträckning, menar Lévinas, kärleken verkligen har denna dubbelhet, och inte bara är ”hård sex”, är den en omsorg om det svaga. Den hör till ömhetens rike (le régime de tendre, TI, s. 233). Men därför är den också bräcklig och sårbar; den har en överjordisk nymfexistens, som upplöses i och med sin utstrålning. Den är inte intet, men den är ännu inte något – den står endast på tröskeln till varat.

Kärleken är, i Lévinas tolkning, med nödvändighet kysk. På samma gång lever den i ett spänningsförhållande till kyskheten, som drar sig undan. Däri består kärlekens verkliga drama, dess tvetydighet. Och denna tvetydighet är för Lévinas det egentligt kvinnliga (la feminité). Återigen slås jag av en omedelbar reaktion. Ett av Lévinas huvudbegrepp är tvetydigheten. Detta är intressant, naturligtvis existentiellt – men framförallt särskilt påfallande hos just Lévinas. Tvetydigheten.

Men hur förhåller kärleken sig till denna kärlek, eller den älskande sig till det älskade? Frågar sig Lévinas. Jo – genom smekningen. En smekning är en sinnlig kontakt, men den är mer än så. Även om den berör den andres kropp får den inte tag i något, som när man griper tag i ett föremål, utan den söker det som ständigt slipper undan, den sträcker sig efter det kommande som alltid förblir kommande, efter framtiden som aldrig är framtid nog, efter det som drar sig undan som om det ännu inte var till.

Vad oerhört insiktsfullt – och samtidigt poetiskt. Här befinner sig verkligen, hävdar jag, Lévinas på tå!

Smekningen är alltså inte ett sökande efter ägande av den andres frihet, inte ett försök att avtvinga den andre ett samtycke – utan erotiken söker det bräckliga, det som ännu inte blivit till och som varken är ett kroppsligt föremål, kroppslig vilja eller kroppsligt ansiktsuttryck. Den söker sig bortom kroppen och ansiktet till den nakenhet som i sin ömhet och köttslighet inte är ett ting eller ett uttryck, varken föremål eller ansikte: det kvinnligas nakenhet. Här bör det kanske skjutas in, att det är erotiken och smekningen som är kvinnlig, åtminstone uppfattar jag det så, inte föremålet. Föremålet saknar kön.

Det kvinnliga är ett ansikte bortom ansiktet. Det är nämligen ett ansikte som inte uttrycker den hemlighet som den erotiska kärleken profanerar, eller som bara uttrycker sin vägran att uttrycka sig. Lusten är en erfarenhet utan begrepp om det som erfars. Eros är sålunda en hänförelse bortom varje projekt och varje dynamik; en djup indiskretion, en profanation, och inte ett avslöjande av betydelsen hos det som redan existerar. I lusten försätter sig de älskande i radikal motsättning till varje socialt förhållande, till all allmänhet. Kärleken utesluter den tredje, den förblir intimitet, en tvåsamhet, ett slutet samhälle, ett ”samhälle utan språk”.

Positivt betyder detta att det varseblivna förenas med den varseblivande: den älskande varseblir den varseblivna Andre/andra som varseblivande, dvs. inte bara som ett ”föremål för varseblivning” utan som en som själv varseblir. Den Andre, som är åtskild från mig, är ett med mig i lusten. Jag begär i lusten inte den andre som objektiverad utan som fri. Intet är Eros mer främmande än ägandet. Med ägandet släcks lusten. Men den andres frihet som jag söker villar bort sig i det fördolda, och det är då inte den Andre som jag söker utan dennes lust; kärleken är kärlek till den andres kärlek.

Kärleken är således något helt annat än vänskapen, där man söker den andre som sådan, handlar för den andres skull. Låt mig därför här citera Lévinas i fri översättning från franskan för att bättre kunna återge något av poesin i hans skildring av denna kärlek (ur TI, s. 244):

.

Kärlek är inte ett särskilt slag av vänskap.

Kärlek och vänskap känns inte bara olika.

De syftar på olika ting.

Vänskapen gäller den andre personen,

Kärleken söker det

Som inte har en känd gestalt,

Utan är oändligt framtida,

Det som ska frambringas.

.

Jag älskar heltigenom endast,

Om den andre älskar mig,

Inte för att jag behöver den Andres erkännande,

Utan för att min lust hänförs av den andres lust,

Och för att Jag Själv och den Andre i detta möte,

Där vi förblir olika,

I denna substansförvandling

Inte smälter samman,

Utan just

- bortom varje möjligt projekt –

bortom varje meningsfull och förnuftig makt,

frambringar barnet.

.