Förlaget Pupill gav nyligen ut Klara Norlings prosalyriska berättelse Man kan inget veta om sedan, där läsaren konfronteras med en djupt personlig malström  och ett diktjag som oavbrutet befinner sig i mystisk utveckling och är utsatt för dolskt tryck och inre och yttre bristningar. Mellan raderna pågår en ständig och förtvivlad kamp för att väva ihop fragment av uthärdliga sammanhang med förbiflytande verklighetslänkar. Med försåtligt minerad mark inombords slåss diktjaget mot kroppslösa fiender. Man kan inget veta om sedan kan enkelt beskrivas som sårig krislitteratur, men når så mycket längre än vad det slitna uttrycket antyder. Dikterna är präglade av svart humor, självdistans och underliggande men våldsam revolt. Norling har också en säregen och djupt personlig kontroll över språket, som är både förtvivlat, kaotiskt och musikaliskt strängt. Offensiva krisskildringar i diktform kantrar ofta, och det krävs en alldeles särskild språklig känslighet för att ro det hemska iland. Den känsligheten har Norling uppenbarligen, och hon framstår som en av de mest egensinniga och envisa poeterna bland de man kalla de autonoma, de internet-verkande, de som självständigt söker upp och skapar litterära kommunikationsvägar och grupper, snarare än att bara vänta på att bli omhändertagna av litteraturvärldens etablerade aktörer. Norling har varit flitigt verksam de senaste åren. Hon har själv gett ut diktsamlingen Släpa mig på mage mot havet, och hennes poesi finns också att läsa på sajten poeter.se, hos Fritzthekiller och i Eremonaut, som har publicerat ett tjugotal av hennes dikter. Fascinerad och imponerad som jag är av Norlings poesi, har jag självklart blivit nyfiken på vem hon är, och hur relationen mellan hennes poesi och hennes dagliga tillvaro ser ut. Jag ställde därför ett antal grundläggande frågor till henne, frågor som hon besvarat, utvecklat och kompletterat med stor energi och entusiasm. Det har varit väldigt spännande och stimulerande att sammanställa Norlings ymniga svar, som kompletteras med en länksamling som är tänkt att spegla Norlings smak och inspirationskällor. Länksamlingen är placerad i slutet av intervjun, under rubriken Några av Klara Norlings personliga favoriter. Varsågoda … exit boring … enter Norling …

Du har skrivit poesi länge, på poeter.se, på din egen blogg, och du har publicerat flera dikter i Eremonaut. Jag tror de flesta tänker på dig som just poet. Innehåller din nya bok enbart poesi?

Hela boken är en sammanhängande prosapoetisk historia.

Är boken skriven efter ett tema, eller är den mer experimentell?

Den är skriven efter ett tema kan man väl säga. Det jag gör i den är att använda ett specifikt pronomen, som kolliderar med själva historien vid första anblicken. Redaktören som såg över manuset undrade över just detta, och jag fick förklara min avsikt med det, och det finns verkligen en stark tanke bakom.

Från vilken tidsperiod kommer texterna i boken?

Hela boken skrevs i mitt huvud under ett samtal med den vän som boken är dedikerad till. Utan henne hade den alls inte blivit till. Det var i en bil på väg från bokmässan i Göteborg i september 2011 som vi diskuterade det faktum att vissa saker alltid kommer tillbaka, och att vi är trötta på det. Att när vi minst anar det så slänger det sig över oss, och att vi båda undrar om det aldrig kommer ta slut – och att vi vet att det aldrig gör det.

Vilka människor vill du nå? Jag vet att många har en drömläsare, men det är lite hemligt, svårt att prata om, av anledningar jag själv inte riktigt begriper.

Jag vill nå den som det berör. Så enkelt är det. Jag har nog ingen riktig målgrupp. Det som är viktigt för mig är, och har alltid varit, att skapa en känsla hos läsarna, ett igenkännande om man så vill. Att de ska ta mina ord och göra dem till sina egna. Jag når hellre ut till ett fåtal som blir träffade i bullseye än en större mängd som tycker att det jag skriver är ”bra”. Detta handlar ju rent generellt om mitt skrivande. Jag har aldrig velat bli ”förstådd” (det är skitbra, för då kan jag aldrig känna mig missförstådd haha), men jag kan inte förneka att det är skönt när någon läser in mig och mina känslor, mina erfarenheter. Med andra ord: det är underbart att bli förstådd. Men det är inte vad jag strävar efter! Aldrig.

Kommer du att hålla fast vid poesin, eller lämnar du den kanske för prosan, som många poeter tenderar att göra idag?

Jag är totalt oförmögen att skriva prosa, som det verkar. Om man ska ta den renodlade prosan. Jag har skrivit noveller, och har sedan i somras även ett romanskelett. En lärare på en skrivarkurs sa en gång att oavsett vad, i vilken form jag än skriver, så är jag poet. Jag minns den kursen mycket väl (en fördjupningskurs i skrivande på Wiks folkhögskola, där jag även gått den ettåriga grundkursen.) för att jag hela tiden ifrågasatte genrebegreppet, och att just den lärare som sa att allt jag skriver på något sätt är poesi, sa att jag lyckades med vad jag strävade efter – att överstiga genrer, sudda ut begreppen. Det var fantastiskt.

Jag vet att du älskar Dylan Thomas, men finns det andra fixstjärnor, kanske nutida? Svenska?

Jag läser just nu Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Det var som att få en käftsmäll som slog mig till golvet och sedan skapade eufori av smärtan. Bolaño är en nyupptäckt, men han fastnade direkt. Det finns nutida, ja, men saken är den att mestadelen av min inspiration kommer från film, ibland musik. Jag skulle säga att Jim Jarmusch har gett mig mycket, samt att Tyler the creator’s video Yonkers är mitt skrivande i bild. Kontrasterna skarpt/suddigt och de övergångar som Tyler gör i videon, och alla tolkningsmöjligheter som finns … att man måste se och inte bara titta. Av Jim Jarmusch kan jag framförallt nämna Dead Man, ett surrealistiskt, lågmält mästerverk med musik av Neil Young. Hela den filmen är poesi. En poet som för de flesta är känd mer som sångare – Leonard Cohen – har skrivit en diktsamling som heter The Energy of Slaves som är magnifik och tål att läsas om och om igen. Jag har i övrigt alltid The Hagakure med mig, en samling iakttagelser av samurajen Yamamoto Tsunemoto. Mer än vad man anar går att applicera på dagens samhälle. Det var tack vare ovan nämnde Jim Jarmusch jag upptäckte boken eftersom den förekommer i hans film Ghost Dog – The way of the samurai. För övrigt är Dylan Thomas inte bara en ikon för mig. Som du vet har jag hans namnteckning tatuerad på framsidan av vänster skuldra, (min f.d. terapeut sade när hon såg den: Det är ingen slump att den hamnade över hjärtat, eller hur?, och visst hade hon rätt, även om jag inte tänkt på det själv innan ens), och den gjorde jag för ung. två år sen. Om det bara hade handlat om idolisering hade jag kunnat göra den när jag var femton. Men det fanns, och finns, en identifikationsfaktor som skrämde mig länge. Sedan djupdök jag i Dylans liv, och fick en hel del insikter. En annan sak som gav mig insikter – ovärderliga sådana – var en konsert med bandet Godspeed You! Black Emperor på festivalen All Tomorrows Parties i London i somras. Jag kan placera dem högt upp på topp-tio-listan med favoritband. Det var en oerhörd upplevelse, de känslor jag fick. Jag tänkte då att apokalypsen redan har kommit – många gånger. Och den kommer komma igen. Om och om igen. Jag tror jag avslutar där – det är inte meningen att jag skall ha någon form av existentiell utläggning … Svenska författare och poeter är svårare, faktiskt … Jag blev djupt berörd när jag läste Den sista expeditionen av Kristofer Flensmark. Och andra som fångat mig och aldrig släppt är Elisabeth Rynell med boken Hohaj, Mare Kandre med Bestiarium, och på ett annat, mer personligt plan, en bok som heter Slutstation Rättspsyk - en skrämmande, närapå obegriplig nutidsskildring, sammanställd av Sofia Åkerman ochThéresè Eriksson. Jag finner poesi i allt. Återkommer till det.

Håller du på med andra konstformer? Dina foton tyder på ett visuellt intresse.

Ja, jag fotograferar. Jag är amatör, men ibland fångar jag. Jag älskar att skapa ett språk med bilder. Jag försöker göra bilder till känslor – försöker fånga blickar och rörelser som går rakt igenom bilden, som betraktaren får något av mer än att det är ett ”snyggt” foto. Det är svårt. Jag sjunger också, när tillfälle ges. Nuförtiden mest karaoke, haha. Jag hittar dock en diskografi när jag söker på mitt namn på google. Det är lite kul. Jag är enbart co-singer på en låt med ett goth/industrial-band som heter Malaise … jag var tillsammans med sångaren 98-99, och vi är ännu vänner. Låten heter Little girl of mine, och finns på spotify faktiskt. (wey!). När jag sjunger då, och rent allmänt fram till för bara något år sen, lät jag som ett barn på nedåttjack. Eller, som min bästa vän Åsa sa: ”en söt liten myra”. Nuförtiden brukar jag mest få komplimanger för min heshet. ”Rock-och-whiskyröst”. Viva poetmyten! Viva Tom Waits-komplex! Skulle även vilja börja spela teater igen. Jag gick teaterlinjen i gymnasiet. Men teatern är relativt sekundär just nu i mitt liv. En annan sak, som kanske inte räknas som en konstart, men som för mig är viktig, är mitt samlande av samurajvapen och andra ting från deras era. Det är en speciell känsla att hålla i en välgjord katana. Stål som någon skapat med omsorg – det är poesi för mig, det med. En annan talang, en av mina största, är, låt oss kalla det Osedligheter. Det du!

Många nutida poeter är teoretiska, för att inte säga akademiska. Är du bunden till en teori, som OEI-isterna eller nyklassisisterna, eller är du mer intuitiv och romantisk?

Det här är en jävligt svår fråga. Därför blir det nog ett ganska konstigt svar. Jag skriver autistiskt. Jag är våldsromantiker. En gång kallades mitt skrivande ”livspornografi” av en vän. Det stämmer nog rätt bra. Jag kan dock skriva ganska … ja, klassiskt kanske? Rent, kort, intuitiv … jag vet inte. Antar det. Jag har så gott som aldrig ett diktjag, men på senare år har fakta varit tvungna att blandas med fiktion, och metaforer är emellanåt ett skydd, och alteregon föds. Jag har några renodlat fiktiva karaktärer dock, och den jag skriver mest om är Seymour. (ja, jag snodde namnet från J.D. Salinger). Men jag har tänkt på det här en hel del. Jag är inte bunden till en teori, även om det ibland, rent omedvetet, dyker upp en återkommande existentialism, ett sammanhang jag inte sett själv. Har en hel del återkommande teman och ord – vilka jag ej heller lägger märke till omedelbart, ibland inte ens själv. Och ja, jag är en romantiker. En romantisk tragedi. Jag skriver om det jag alltid varit livrädd för: kärleken. Jag är inte rädd för den längre. Kärleken är det enda som är värt att leva för, och det enda värt att dö för. Jag skriver också en hel del dedikationer. Ofta blir det som en korrespondens, där jag hänvisar till den andra personens dikter på ett sätt bara han förstår. Detta gäller alltså en specifik person – men jag dedikerar till andra med. Jag får inspiration av andra. Jag menar, det finns ju några jag kan se som ”artfränder”. Och de ger mig mycket. Jag känner mig inte bekväm med människor. Passar inte in i sammanhang, har aldrig gjort. Men med andra poeter … det är en annan sak. Vi är som en störd familj. Jag har några vänner ”utanför” skrivandet, inte många. De flesta av dem har liknande personlighet som jag. Jag verkar inte riktigt kunna umgås med andra. De andra. Människor! Jag visar mig även ofta naken i mina dikter. Fläker ut själen. Men martyrkostymen klär mig inte. Så jag hoppar över den.

Hur ser framtiden ut? Ska du ta en paus, studera, arbeta, ägna dig åt andra konstformer eller fortsätta dikta?

Jag kan inte ta en paus. Jag kan inte sluta skriva. Ibland hatar jag det. Det kommer alltid finnas, alltid hända, oavsett. Jag kommer fortsätta skicka in manus, fortsätta kämpa. För att jag inte vet riktigt vad jag ska göra av det annars. Jag skall börja träna Krav Maga i januari, och försöka utveckla mitt fotograferande. Och framtiden, hur ser den ut … jag vill forma mitt liv till något mer än vad det är. Och jag tror det går - mina drömmar känns inte längre som om de aldrig kommer gå i uppfyllelse. Vad jag menar är att jag vill skaffa familj, och dylikt. Har i nuläget en lägenhet i Uppsalas Hood, dvs Gottsunda, där jag bor med min fästman och två katter. Jag hoppas att mitt psyke skall stabiliseras något, jag längtar efter att få styrkan att ha allt det andra. Barn etc … Eftersom jag är (för att uttrycka det kortfattat) galen, så jobbar jag inte, och det vet jag inte om jag någonsin kommer klara av. Jag drömmer om Litterär Gestaltning, men jag inser mina begränsningar. Men egentligen … vad vet jag om framtiden? Jag vet bara hur nuet är. Jag vet vad jag vill och jag vet vart jag varit. Imorgon, vad fan vet jag om imorgon?

Lyssnar du på musik när du skriver?

Ja, ibland. Men jag brukar inte höra den efter ett tag. Jag blir väldigt instängd i en kupa av glas (hej, Sylvia Plath-metafor!) när jag skriver. Även när jag läser. Har alltid varit så, ända sen jag var barn (nu exempelvis, vill min fästman ha min uppmärksamhet, men han lyckas inte så bra, haha). Jag har hyperakusi också, vilket leder till att ljud kan bli för höga och att det mesta kan bli ett brus. Kanske överflödig info: jag lyssnar på musik på bussen oavsett vad. För annars irriterar jag mig så mycket på folks dåliga språkbruk att jag får en närapå magnifik huvudvärk. Men mina tankar är för högljudda för det mesta. Allting annat kan därmed bli … brus. Eller så bara försvinner det. Det irriterar mig det med. Jag kan lyssna på en sång jag verkligen tycker om, och plötsligt upptäcker jag att jag befinner mig tre spår senare på spellistan utan att ha märkt att musiken passerat förbi.

Vad har du för utbildning?

Grundskola, gymnasium: estetiska programmet med teater-inriktning på Bolandsskolan i Uppsala, en termin fysisk teater på Spegelteatern i Stockholm, skrivarlinjens grundkurs på Wiks folkhögskola utanför Uppsala, fördjupningskurs i skrivande, också på Wiks folkhögskola, sommarkurs i skrivande med fokus på dramaturgi, med fokus på en metod kallad ”Makete”, i Marstrand. Ja, och naturligtvis livets hårda skola, haha. Helt ärligt: jag är på sätt och vis bildad på ett annat sätt. Genom böcker, film, musik. Jag fann ju orden i mig. Inte i en speciell skola. Jag fick hjälp av andras tankar att hitta mina egna. Men de är mina, alltid mina. Och det är den viktigaste utbildningen jag har. För jo, man kan kalla det för en utbildning.

Har du ett arbetsrum, en särskild skrivplats, eller skriver du överallt?

Överallt. Men jag skriver ned allt med dator sen, eftersom min handstil är dålig pga en skada i högerhanden 1995 som har gjort att jag får ont när jag skriver för hand, och det blev inte direkt bättre av att samma hand var med om en incident med betong och stenplattor för några månader sen. Med tillägg: jag skriver i mitt huvud. Och jag vill ha en skrivmaskin! Har en reseskrivmaskin från femtiotalet som min pappa hittade på skroten i närheten av mitt hus, men den är inte helt funktionell.

Kan du nämna en riktigt underskattad poet?

Nej, faktiskt inte. För jag har ingen koll på vad andra läser. Inte mycket i alla fall, men jag skulle, om jag måste välja, säga Leonard Cohen, för att hans poesi hamnat i skymundan. Här vill jag särskilt lyfta fram The energy of slaves (som jag redan nämnt ovan); som har en inledande dikt som ingen kan slå någonsin som introduktion till en bok, så jag citerar den här:

Welcome to these lines
There is a war on
but I’ll try to make you comfortable
Don’t follow my conversation
it’s just nervousness
Didn’t I make love to you
when we were students of the East
Yes the house is different
the village will be taken soon
I’ve removed whatever
might give comfort to the enemy
We are alone
until the times change
and those who have been betrayed
come back like pilgrims to this moment
when we did not yield
and call the darkness poetry

Jag vill också citera det första kapitlet i The favorite game/Älsklingsleken, men det tar jag på svenska, eftersom översättningen är mycket bra. Om denna bok kan sägas att upplägget är genialt. De första kapitlen är korta, skulle kunna vara fristående prosa. Sedan blir det längre kapitel, mer berättande, sammanhängande. Älsklingsleken är lite som Dylan Thomas’ Portrait of the artist as a young dog – en självbiografi med tillägg, eller modifikation. (Cohen använder dock inte sitt eget namn). Ja, kapitel ett kommer här …

Sidan innan bokens början innehåller en dikt (den är ej översatt i den svenska versionen heller) som är lätt att missa, som går såhär:

As the mist leaves no scar
On the dark green hill,
So my body leaves no scar
On you, nor ever will.

When wind and hawl encounter,
What remains to keep?
So you and I encounter
Then turn, then fall to sleep.

As many nights endure
Without a moon or star,
So will we endure
When one is gone and far.

*

Första boken

1

Breavman känner en flicka som heter Shell, vars öron genomborrades för att hon skulle kunna bära de långa filigransörhängena. Hålen varade sig och nu har hon ett litet ärr på bägge örsnibbana. Han upptäckte ärren under hennes hår.

En kula trängde in i köttet på armen på hans far när denne steg upp från en skyttegrav. Det är en tröst för en man med hjärtinfarkt att gå omkring med ett ärr som han förvärvat i strid.

I högra tinningen har Breavman ett ärr som Krantz satte dit med en skyffel. Kontrovers om en snögubbe. Krantz ville använda slaggklumpar till ögon. Breavman var, och är fortfarande, motståndare till att man använder främmande material vid utsmyckning av snögubbar. Inga yllevantar, hattar, glasögon. Inte heller gillar han att man sticker morötter i munnen på utskurna pumpor eller sätter gurkögon på dem.

Hans mor betraktade hela sin kropp som ett ärr, utvecklat över någon tidigare fullkomlighet som hon letade efter i speglar och fönster och navkapslar.

Barnen visar upp ärr som medaljer. Älskande använder dem som hemligheter att avslöja. Ett ärr är vad som uppstår när ordet blir kött.
Det är lätt att visa fram ett sår, stridens stolta ärr. Det är svårt att visa fram en finne.

*

Och en riktigt överskattad poet då?

Med risk för att bli lynchad, svarar jag ärligt: Charles Bukowski. Jag fascineras ibland av hans sätt att blanda stilar, och visst, han är en mycket skicklig prosaist, men … men nej, bara. Jag orkar inte gå in på det. Han har dock en totalt fantastisk uppläsningsröst.

Är du ute och läser på scen ofta? Var i så fall?

Så ofta jag kan. Men jag passar inte in bland arterna i den poetiska ankdammen. (menar inget illa med det). I officiella sammanhang är det generellt sett spoken word som gäller, eller slam. Och jag är helt enkelt värdelös på det. Därför läser jag vid andra tillställningar, tex poeter.se:s poetträffar, Per Teofilussons nu nerlagda scen Ordbrand på Skärholmens bibliotek, och jag har läst på flera av min vän Ari Eskelinens vernissage. Ari är själv poet – en briljant sådan – och även en fantastisk konstnär. Om allt blir som planerat kommer jag att läsa på festivalen Peace and Love i sommar.

Kan du berätta lite kort om dig själv, om ålder, bostadsort, familj, stjärntecken, politisk och religiös åskådning osv? Hur skulle du sbeskriva dig själv med hjälp av enkla och igenkännbara kategorier?

En sak i taget, då… Ålder: 31. Bostadsort: Uppsala. Sjärntecken: Supernova Politisk åskådning: jag är ju inte underklass, jag är fan under underklassen. Med andra ord: jag har en självklar plats i revolutionen, väpnad eller inte … Albert Camus: Je me révolte, donc je suis. Religiös åskådning: Natural born pagan med inslag av samurajkodex och lite annat. Familj: Min fästman Christofer, katterna Vincent och Dexter, jätteminisköldpaddan Ulf (han är gjord av tyg). Ute på landet en stor familj, alla de ”viktigaste” utom en, samlade i en och samma by; mamma pappa, (inte biologiskt men emotionellt min pappa), morfar, två kusiner. Så min bror, som bor en bit bort. Min släkt är alltid närvarande; bullrande, kärleksfull, gigantisk, emellanåt för mig obegriplig, men jag älskar den jämt. På min biologiska pappas sida känner jag däremot inte … jag orkar inte ta det, förutom att jag vill nämna min lillasyster, Tindra. Alltid älskad och saknad. Jag har inte träffat henne sen september 2010, och det är ärligt talat skitsvårt att hantera.

Om du i tur och ordning skulle vara ett djur, en färg, en årstid, ett landskap, ett element, ett övernaturligt väsen och ett material, vad skulle du vara då?

Ett djur: Katt, förmodligen Pallaskatt (Felis Manul), eller knubbsäl. En korsning kanske. En färg: kobolt eller vit. En årstid: vinter. Ett landskap: öknen, alltid. Ett element: luft. Ett övernaturligt väsen: älva. Ett material: glas.

Vilka kroppsdelar är du mest nöjd med?

Ögon, mun, handleder, axlar.

Vilket är ditt mest framträdande karaktärsdrag?

Passion.

Vilka karaktärsdrag tycker du om?

Arktisk kyla och oväntad styrka.

Vilka karaktärsdrag tycker du inte om och förnekar?

Jag är alldeles för fragil. Och … passionerad.

Vilket är svenska språket vackraste ord?

Tystnad.

Vilket ord är du om du bara får välja ett?

Dimma.

Vilka är dina oanade talanger?

Jag vet inte riktigt vad jag skall definiera som oanade. Det är ju inte direkt som att det bara är folk jag känner som ska läsa detta. Men jag försöker … jag vet inte vad man kan definiera som talanger heller …

- Supa sjömän under bordet

- Olaga hot

- Sjunga med munnen stängd – och öppen med!

- Verbal krigföring deluxe

- Kan stirra ned allt. Till och med en pelargon

- Är både starkare och snabbare än jag ser ut

- Hanterar kortare dolkar och knivar mycket bra. Nej, jag har aldrig skadat någon

- Förföra. Haha!

- Se oskyldig ut

- Total iskyla. Det är på riktigt, så jag vet inte om det är en talang egentligen

- Knuffa folk 100 meter bort med min höft

- Ljuga om roliga saker. Exempelvis har jag fått en mycket specifik fråga om mitt ursprung flera gånger, nämligen: ”Är du mongol?” Eh? Jag brukar svara ja och spela med. Och vad vet någon? Det kanske är sant. Jag är en ättling i rakt nedstigande led till Djinigs Kahn!

-Personlighetschimärer. Dvs, det är rätt svårt att se rakt in i mig. Okej, omöjligt

- … men jag kan se in i andra ganska ofta

- … och är trots min autism god människokännare.

- Subtila förolämpningar

- Oförstånd inför den jävla världen

- Obefogad ilska

- Övertolkningarnas drottning.

- En mardröm för medelmåttiga hjärtan

- Beroendeframkallande

- Pyromani

Där slutar jag. Och ta mig med en nypa salt, tack. Och fyra matskedar socker!

Det är naturligtvis omöjligt att välja, och orättvist att fråga, men vilket är ditt favoritcitat? Själv har jag ett hundratal som flyter omkring …

Det finns väldigt, väldigt många att välja bland. Jag tar två …

In the Kamigata area, they have a sort of tiered lunchbox they use for a single day when flower viewing. Upon returning, they throw them away, trampling them underfoot. The end is important in all things.

Ur The Hagakure

The highway’s a story teller, I just write it down
Already been beaten, there’s no way to fight it now.

Från Wicked and Weird av Buck 65

.

Några av Klara Norlings personliga favoriter

.

Detta är min Animus när det gäller att sjunga. Detta är min inre sångare som väntar på att komma ut.

.

Denna ska spelas på min begravning.

.

Det känns som att den här videon symboliserar mitt skrivande. Övergångarna mellan skarpt och suddigt, de nästan omärkliga förändringarna. Som att överstiga genrer.  Jag har något emot genrebegrepp rent generellt, även om jag kategoriserar mig själv som poet. Den här videon måste ses - inte bara tittas på.

.

Den bästa uppläsningen – av den bästa poeten.

.

När jag hörde den här live grät jag. Har inte hittat några andra uppläsningar av Cohen på youtube. Men den här … den här är oändlig i sina tolkningsmöjligheter. Och i sin sköra skönhet. Rent personligt har jag en koppling till den, då jag fick den som göra-slut-present. Han betydde mycket för mig, och vad jag tolkade var inte vad jag ville, men vad jag är, egentligen, oavsett hans mening med det hela:

A riddle in the book of love, obscure and obsolete, until witnessed here in time and blood, a thousand kisses deep.

.

Den här är viktig. Det här är jag.

.