Om ett drygt år fyller jag 60. Inte en alldeles överväldigande händelse, men dock en tidsmarkör. Dessutom är det så, att jag idag kan överblicka åtminstone något av textkulturens utveckling. Detta är intressant! Bara för några år sedan såg jag mig själv som relativt ung, och hade exempelvis anekdoter att berätta för barn, syskonbarn. och numera även bonusbarnbarn, vari snarast min norska farmor (därav mitt använda förnamn Carsten) intog en central roll. Född i Kristiania 1883, död i mitt hus 1983. Var med om hur det elektriska ljuset kom till Kristiania, hur Oslo fick telefoner och hur skrivmaskinen blev var rik mans och kvinnas egendom. Farmor Gerttie upplevde alltså utvecklingen från gasljus till månfärden sommaren 1969. Fantastiskt! (ja, det är fantastiskt).
Men nu sitter alltså jag här. Snart 60 år fyllda. En akademiker som, likt alla i min generation, fått uppleva färden från blålila spritstenciler (med viss specifik lukt!) över skrivmaskiner (grön Facit privat) och Tipp-Ex. Och nu – sedan omkring 1990 (jo, rätt tidigt ni yngre!) – PC hemma. Ca 20 år framför datorn alltså, varav nästan hela tiden mer eller mindre engagerad i litterärt och filosofiskt inspirerade fora. Vad känner och tycker jag om detta?
Låt mig mycket kort säga några ord om den synnerligen fascinerande nigeriansk-amerikanske multiprofessorn Walter J. Ong och hans för mig mest betydelsefulla bok om ”muntlig och skriftlig litteratur”. Ett: såväl Bibeln som Homeros verk – exempelvis – bär spår av en i tiden näraliggande muntlig tradition. Detta kan noteras i Homeros skeppsskataloger liksom i Bibelns släktregister. Upprepningen var alltså ett arv från minnesteknikerna i den muntliga kulturen. Två: tre analfabeter och tre Oxforddocenter fick i uppgift att välja bort ett föremål bland följande: en yxa, en hammare, en stock och en kniv. Alla tre docenterna (liksom jag!) valde bort stocken, alla tre analfabeterna valde bort hammaren (liksom min fru!). Vad säger detta? Att vi moderna, västerländska akademiker (och andra) automatiskt tänker i kategorier (verktyg) medan tydligen ”urbefolkningar” automatiskt tänker i termer av omedelbar nytta (kanot).
Så sitter jag här och klipper och klistrar (bland annat). En elev till mig på ett gymnasium häromåret frågade: varför heter det så? Därför, sa jag den gamle, för att vi (inklusive jag) under många år rent konkret just klippte och klistrade. Men jag sitter alltså också här, sedan två decennier, och skriver på någon av mina datorer cirka 10 timmar om dygnet (professionellt och privat). Hur upplever då jag – och troligen många med mig – denna digitala revolution?
För egen del är jag något kluven. Exempelvis skriver jag oftast – speciellt så när det gäller längre texter – först för hand och därefter skissartat i något textprogram. Att jag skriver för hand har att göra med, att det åtminstone för mig är lättare att förena tanke och uttryck genom en simpel penna, när jag skall vara skarp, medan det – naturligtvis – är mycket lättare att redigera digitalt. Likafullt: jag har fortfarande inte samma taktila känsla inför det flimrande elektroniska ordet som inför det kulspetspenna ordet. Hur då med det orala? Ja, personligen är jag även på denna punkt gammaldags: ett möte mellan människor, ansikte mot ansikte, är fortfarande överlägset alla andra möten. Telefonen är här ett mellanting, som jag mycket sällan sysslar med. Lika lite som jag ägnar mig åt ”chattande”.
Poesin intar en särställning i detta sammanhang. Poesin är som bäst även ”mystisk” och direkt – som den abstrakta konsten mer talar direkt till hjärtat jämfört med den figurativa. Poesin i digital form upplever jag som något mindre levande än den i analog form. Estradpoesin har, däremot, återupprättat den orala tätheten. Vid de tillfällen jag själv uppträtt på scen har jag upplevt en starkare kontakt med publikum än jag någonsin annars gör eller gjort. Intressant.
Dagens digitala medielandskap skiljer sig för övrigt markant från gårdagens textbaserade analogier. Mest på gott, enligt min personliga mening. Alltfler skribenter – i de mest skilda genrer – har t.ex. fått möjlighet att uttrycka sig, på ett sätt som de tidigare aldrig kunnat. Alltfler författare – även etablerade – ger ut böcker och annat på egna förlag. Paradoxen, som jag ser den, är konflikten mellan integritet och totalt utlämnande. En annan negativ erfarenhet, tycker jag, är att alltför många människor har för lite tålamod att verkligen ta till sig mer omfattande och djuplodande budskap. Ja, detta är det största problemet. Om vi exempelvis tittar på poeter.se, som har en helt formidabel potential, så är utrymmet för ett längre och mer seriöst tankeutbyte uppenbarligen mycket begränsat. Detta är också huvudorsaken till att jag själv i praktiken slutat att vara där. Under några år skrev jag t.ex. mycket omfattande – och konstruktiv – kritik till olika texter, medan jag själv (som också var relativt produktiv på egen hand) mer än ofta fick kommentarer av typen ”schysst”, ”bra” ”gillar”. Tyvärr tycker jag att tendensen är densamma på Facebook såväl som på denna oas i öknen: eremonaut. Jag har skrivit en del – som jag tycker – någotsånär genomtänkta kommentarer, men har själv inte fått någon enda (genomtänkt) kommentar.
Alltså. Var ändar detta? Eller vad kan vi se fram emot, alternativt göra? Jag föreslår att vi (1) tar detta medium på större allvar (2) blir mer reciproka samt (3) använder oss av den oerhörda maktpotential som lurar runt hörnet. Lätt sagt. Jo. Men någonstans skall vi ju börja. Redaktör Kim tycker jag bidrar med ett gott exempel. Många andra gör det också – på sina sajter.
Hursomhelst har (åtminstone den teoretiska) möjligheten för ökat utbyte människor emellan drastiskt ökat i.o.m. Internet. Idag har vi chansen att gå på tvärs mot en del av det kulturella etablissemang vars ståndpunkter vi kanske inte alltid delar. Vi kan vara hur experimentella som helst. Vi kan rentav bli obscena. Låt oss vara/bli det!
Det finns en rad korsvisa kopplingar på nätet. Låt oss lyfta fram dem. Det finns en mängd subversiv konst och litteratur som samhället behöver för att förbli levande. Jag själv, Carsten Palmer Schale, är idag en människa som inte bara sitter i en akademisk bubbla, utan också, åtminstone i rännilar, förmår kommunicera med mångdubbelt fler än jag tidigare kunde. Min sista uppmaning är: låt oss hålla detta levande, låt oss bli alltmer tvärs, låt oss skriva och sjunga och måla makten i ansiktet.
.
