.
Personligen har jag länge varit synnerligen intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag allra mest sysslat med (om än långtifrån den enda). På motsvarande sätt har jag under många år varit djupt engagerad i den företeelse som, i brist på ett bättre ord, kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken både har attraherat mig i sin egen rätt, och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Konstigt är det måhända inte därför, att jag – särskilt det senaste decenniet – mycket ofta noterat och fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.
.
För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak.
.
Från det ena hållet utgjorde Hans Ruins formidabla bok ”Poesiens mystik” (1935 och 1978) en eye-opener. Från det andra hållet fängslades jag tidigt av det som jag uppfattade som gemensamt inom sufismen, kristen och judisk mystik, visst hinduistiskt tänkande från vedanta och framåt osv. Som sammanhållande kraft, om man i sammanhanget kan tala om en sådan, har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll (Bergson, delar av existentialismen, Bachelard).
.
Magi, fantasi, idé. Kanske. Men snarare metafor, bild, liknelse, allegori, symbol osv. Dock! Mystik rymmer mer. T.ex. att ingå. Eller: meditation, kontemplation, identifikation.
.
I sitt förord till ”Väst-Östlig divan” (i den franska översättningen) skriver Lichtenberg bl.a. och ungefär:
.
”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”
.
Så kan man uttrycka det.
.
Men också så här:
.
”Han (den religiöse mystikern) strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.” (Ruin, 1978)
.
Och så här:
.
”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.” (Christensen, 2011)
.
Eller så här:
.
Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd …
.
Den mystiska diktningen handlar ofta om kärlek, saknad, längtan, passion, berusning, extas och den ofrånkomliga bitterljuvlighet som livet i mänsklig skepnad för med sig; universella ämnen som – för den som inte är lagd åt det mystiska eller andliga hållet – allt som oftast går alldeles utmärkt att läsa från ett genomgående mänskligt och ’jordiskt’ perspektiv, som innerliga kärleksdikter mellan man och kvinna (eller annan valfri kombination!).
.
Oavsett om man känner sig dragen till andlig upplysning, romantisk förförelse eller både och så är den mystiska poesin en outsinlig källa fylld av kärlek och glädje. (Mooji)
.
Några exempel kunde rent poetiskt annars kunna vara de som följer.
.
Tranströmer
.
”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk/for jag till den snötäckta ön. /Det vilda har inga ord. /De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! /Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. /Språk men inga ord.”
.
Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.
.
Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis i religiös mening.
.
”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. /Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar/den väldiga skuggan som flyter där ovan,/ det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.”
.
Denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.
.
De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:
.
”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. /Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar/ – glimtvis kan man följa dess väg/i nattmörkret mellan olivträden. /Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös/men kroppen gick raka vägen till dig. /Natthimlen råmade. /Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”
.
Sylvia Plath
.
(Vise män)
.
Abstraktionerna svävar likt slöa änglar/Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är/äkta vara, helt klart: det Goda, det/ Sanna – //hälsobringande och rena som kokt/ vatten,/ kärlekslösa som multiplikations-/tabellen. /Medan barnet ler rakt ut i luften.
.
(Godhet)
.
Och här kommer ni, med en kopp te/svept i ånga./Blodstrålen är poesi,/den går inte att stoppa./Ni räcker mig två barn, två rosor.
.
Marcus Larsson
.
Spring morning/the children`s game/of being quiet
.
eller
.
winter stars/my boy says he sees better/standing on the ground
.
Jean Bourdeillette
.
Daliorna har bevarat solens glöd.
.
Själv och just nu sitter jag ensam framför ett vackert hav och kontemplerar, mediterar. Endast förslagsvis trycker jag ned dessa tangenter på min laptop. Jag finns. I. Här. Nu. Jag skulle också kunna uttrycka det hela med en egen dikt:
.
Droppe
.
I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe. 
.
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.
.
Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken ”La flamme d´une chandelle” (Lågan av ett ljus). Och insikten att människan är en låga!
.
Och så skriver han:
.
”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”
.
Jag byter dokument och tittar rakt in i min vita skärmbild. Och bredvid ligger havet blankt.
.