Carina Nurmilehto: Sakrament

.
Det är alltid. Gäller att läsa av. Måste gå in i märgen, skrapa rent benpiporna, gräva ur alla nerver och senor, trassla ut dem över korkmattan. Nödvändigheten av att lära sig konsten att väva en ny filt av alla testar och trådar som hotar att krypa larver in i ögonen om man inte är blixtsnabb. Färdigheten utvecklas i detta helvete; blir en skyddande sköld; en vagga som vyssjar.
.
Månen lyser in genom fönstret. På trappstegen blänker fotspår. Feta steg, smutsskrap och ensamhet. Gistna viskningar är allt som viner. Han sträcker sig efter korkskruven. Håller upp den mot ljuset, det skumma från glöden. I dikterna var det alltid värre. ”I dikterna är det alltid värre!” Han ropade ut men det föll tomt till golvet. Som flagor ur spisen. Sot var allt från hans mun. Aska och sotflagor. ”I dikterna …” viskade han. Rösten var alltid så svag. Varje talat ord en ansats fattigare.
.
Inte idag. I dag ska hon dö.
Minns psykologens tappade ansikte. När jag cyniskt följt med i resonemanget, den logiska tråden om vuxenjaget, om att räkna till tio, om storheten i att se tillkortakommanden som just det. Hur jag gick med, sakligt, fint och så lugnt sade ”Sedan ska jag slå ihjäl henne”.
Psykologen brast ut i ett plötsligt skratt. Han var utan försvar, tre timmar kvar av arbetsdagen innan julafton. Avspänt och lättsamt önskade de sedan varandra god jul. Man slätar över i juletid.
Så skred hon till verket.
Hur dödar man en svag gammal kvinna? Man behöver inte ta i. Hon skulle gärna lida, men inte kämpa emot. Om det funnes gift som förlamade men såg till att hon var medveten om varje ögonblick hade det varit önskvärt.
Kväva? Trubbigt våld var ett begrepp men kändes olämpligt. Stick? Gift… gift hade varit perfekt. Men det här är ingen jävla deckare. En mördare dör. Bara så.
.
Jag lamslogs av skräck. Bara rösten. Och ögonen. Jag gick in i ett rum i mig; mörkt, tyst. Slickade såren, avvaktade.
.
Så satt hon där … tronande efter en Via Dolorosa uppför trappan. Ingen kunde missa smärtans väg. Så ögonen. Om de kunnat filmas. En rakkniv hade kunnat skära rakt över iris och pupill men de hade ändå inte delats. Isblå, iskalla hatiska, rädda.
.
”I dikterna är allt värre …” Han tog i pipans kalla metall, lade mynningen mot gomtaket och tryckte av. Klickandet talade om att allt var bra. Sjöng sången han längtat. Så laddade han magasinet. En kula räckte. Han såg sig omkring. Tömde glaset. Han hade alltid hatat vin men spriten var slut. Det han hade gömt hade hon hittat och hällt ut. Demonstrativt hällt ut det och smulat sönder cigaretterna. Hon hade tagit hans rena kalsonger ur lådan, vräkt ner dem i diskhon och rört om. Som en furie, vild, galen. Geggat runt smulig tobak, whisky och kläder. Hon skrek hela tiden. Hotade. Utmanade. Hon lekte med ödet. Döden. Hon utmanade alltid. När de gått till konserten häromkvällen hade hon nypt honom så hårt i armen att han hade blåmärken. Leende.
.
De blå skrivböckerna. Inte bara Emils mamma hade sådana. De fanns här också. Vittnesmål. Han hade skrivit och det var så vackert och smärtsamt. Hur kunde han ha burit detta inom sig?
.
Hon skulle aldrig skrämmas mer. Hon skulle dö.
.
Som alltid tog hon över. Hon gick som en bruten tyrann. Släpade sig fram, mycket medveten om hur hon efterlämnade ett snigelspår av skuld, omöjligt att få bort. Fastnade i allt, spred sig, bredde ut sig, klistrade sig fast i allt. Ögonen var värre än någonsin. De såg sig om, vred sig, roterade nästan i hålorna … men det som var mest skrämmande var leendet. Det fanns inte. Tunna läppar knep ihop i ett vitt streck. En båge, krackelerad i rynkor, en port som när som helst kunde öppnas. Därinne fanns en avgrund, där; en mörkereld av röd skam. Allt vilade spänt. Väntade på utbrott. Som alltid. Som alltid. Hon tog plats i högsätet. Sin vana trogen. Ögonen spelande. Väntande.
.
Så brast blicken. Hon stal allt. Dog där hon satt. Vann till sist. Lukten av tarmtömningen vilade kvar efter att entreprenören hämtat henne. Jag nöp henne när de bar ut henne. Den enda hämnd jag fick. Han fick. Jag nöp hennes döda arm tills den brast. Blodlöst kall. En liten grop bara. Jag stod kvar med en bit av hennes kött mellan tummen och pekfingret. Ett mått på smärtan och hämnden. Hur mycket ondska? Mellan tummen och pekfingret? När bilen for iväg svalde jag köttet, huden … nu gör du mig aldrig något mer. Inte honom heller. Det godaste min tunga smakat. Metalliskt, som pipan mot gommen. Men bättre. Jag kan leva med att hon fick sista ordet. Skitlukten dröjer. Liksmaken på tungan. Vad är väl det? Det gör inte ens ont längre. ”I dikterna är det värre …” Som sotflagor ur hans mun ur min mun. Flingor ner över golvet. Jag vänder mig och går. Månen lyser över mig. Vandrar sin tysta ban. Som i dikten. Som jag, som han vandrar i mig. Genom dikterna, hans, mina. Hon gör inte ont längre. Hon gör ingen ont längre. Min nattvard är detta sakrament.
.