.
Min text -
död
språket i ruiner
meningarna söndervittrade
orden -
stoff
.
.
jag klarar inte längre av
att skriva mina dikter
en spökskrivare
en osynlig skugga
löper över
tangentbordet -
.
.
inte sant
.
.
en ljusstråle
sveper över mina samlade verk
analyserar
bryter ner
organiserar
allt i en databas
där matriser
av ord
speglar sig
på hårddiskarna
.
.
sedan ställs frågan
samma fråga som jag
ständigt ställt mig i livet
Varför?
.
.
en ljusmilimeter senare
står allt klar
skarpsinnigt formulerat
den mest sannolika meningen
exekverad på skärmen
.
.
jag kom aldrig
ens så nära
sanningen
under min livstid
.
.
jag minns ännu dagen
då det hände
det var i Odessa det hände
språket rullade långsamt
ur min hand
som en skenande barnvagn
störtade nedför böckernas trappa
orden försvann i bilder
av skräckslagna kvinnor
dånande gevärsmynningar
maggotkrypande kött
.
.
nej, det minnet
är också bara fiktion
fabricerat av en bit binär kod
inte ens min död
är verklig
.
.
alla minnen har smält bort
allt som var förut
är utraderat
.
.
men ett vet jag som aldrig dör
ord av död man
.
.
ord som jag ägnade en tusendel av mitt liv att skriva
en droppe av min själ
blev mitt eftermälde
.
.
havets djup fick ni aldrig lära känna
.
.
eller
.
.
var droppen mitt livselixir
som filtrerades
genom kroppens sår
samlades upp
I böckernas heliga Gral
.
.
var jaget
en öppen bok
svaret
på min fråga
.
.
men
.
.
vem teckentolkar
nu de tjugoåtta tecknen
skapade
av två tal
.
.
null och inte null
.
var muterade sig koden
som får orden att
falla i oändliga loopar
.
eller
.
.
vem skrev frågan
som har haverera inför den
bristande logiken
.
.
jag minns när det hände
det var på den tiden
då jag fick och svalt i Kristiania
när språket skingrades
framför mig som en hägring
plötsligt stod jag mitt på Karl Johan
ordblind
.
.
det är inte sant
.
.
vems minnen
blandas in i mina
från vilka andra texter
vävs mina tankar
.
.
vem har brutit
det sjunde inseglet
och släppt loss
tabellernas förslutningar
.
.
över vilka kanter
faller ordens vattenfall
i någon annans innanhav
.
.
jag minns när det hände
det var i straffkolonin
i den heta sanden
där glömskans nålar
ristade min hund
tömde min kropp
på tecknens bläck
.
.
livslös låg jag
över skrivpulpeten
som ett utsuddat blad
.
.
nej
.
.
minnena sviker mig igen
de booleska intrycken
sammanblandas
mindre
större
lika med
något annat
någon annan
skriver nu min text
.
.
förnuftet har nått sitt slut
tidens tecken tickar ut
alfabetet vidgar sig
bortom det kända
en död författare
reser i poesins dimensioner
.
Mathias Jansson (f. 1972) är idag verksam som konstkritiker och webredaktör. Han har sedan ungdomen skrivit poesi och dramatik i olika former. Hans dramatik och poesi handlar främst om språkets begränsningar och möjligheter. Meta-text och intertextualitet är två nyckelord i Mathias författarskap. Intresset för skrivprocessen och ifrågasättande och undersökande av författaren och karaktärens roll är något som ständigt återkommer. Det är inte ovanligt att karaktärerna eller berättarjaget tar över texten och skriver sin egen berättelse eller kliver ut ur fiktionens ramar. I texterna pågår en ständig dialog med andra författares verk genom referenser, anspelningar och citat.
.
