.
Det är dags, hävdar jag, att ge en övergripande kommentar till Kim Larssons formidabelt bra sajt ”Eremonaut”. Med breda penseldrag. Varför? Därför att den är ett salt i cyberrymden. Därför att den startade, eller åtminstone koncipierades, i mars 2010, och idag är en av de allra mest intressanta oaserna på webben över huvud taget. Idag heter det så här:
.
Eremonaut är en tvärkulturell nättidskrift som publicerar poesi, prosa, bilder, serier, essäer, artiklar, recensioner, intervjuer och översättningar. Eremonaut är en sorts kollektivt byggd farkost som navigerar efter skuggor och sandkorn genom en blåsig annanhet. Här är avlägsna frågor och dialoger möjliga – för vem som helst när som helst. Eremonaut tar gärna emot och publicerar obeställt material. Eremonaut är ett föränderligt ”work in progress”, ett dynamiskt forum för det bortre, undre, förbisedda och mörkt skimrande. Eremonaut vill förmedla underground-energier och andlig punk till hjärtats öken.
.
Eftersom Eremonaut avser att besöka områden utanför den svenska nutidens allmänning, finns ambitionen att expandera språkligt och geografiskt genom att göra översättningar och skapa internationella samarbeten, t.ex. cut-up-texter. Det finns långtgående planer på att publicera nya engelska originaltexter och översättningar av nordisk poesi. Ämnen som kan bli aktuella för Eremonaut i framtiden, är engelska poesi-sajter, modern religionsutövning, ockultism, spökstäder, anarkism, genusteori, queerteori och transsexualitet. Och förhoppningsvis kommer intervju-sektionen ägnas åt ett flertal nutida poeter. Eremonaut är en dynamisk farkost, öppen mot många rymder. Mycket är planerat, och ingenting är egentligen uteslutet vad gäller ämnesval/material. För Eremonaut är den nomadiska vinden själva resmålet, och Eremonaut omfamnar och presenterar gärna personer och fenomen utanför allfarvägarna.Insänt material ska helst rymmas på ett A4-papper. Individuella omdömen kan tyvärr inte lämnas. När insänt material publiceras meddelas dess skapare via mail. Ett urval av det som publiceras samlas i en antologi i slutet av varje år. Det sker då med de medverkandes medgivanden. Den första Eremonaut-antologin publicerades våren 2011 och heter Eremonaut I – Poesi och recensioner 2010. Eremonaut uppdateras minst en gång i veckan. Frågor och material skickas till eremonaut@hotmail.se
.
Namnet Eremonaut är skapat av Kim Larsson. Eremonaut betyder ökenseglare eller ödemarksseglare. Det kommer från det grekiska ordet eremos, som betyder öken, öde plats. För en ymnig diskussion om detta ord, besök Venanzios blogg Bland de dödliga växlar ju segern .
.
Låt mig då få yttra några få ord om vad som hittills tilldragit sig haver, d.v.s. under ungefär tre år. Det började med en presentation av tidskriften Lacuna i mars 2010. Därefter fortsatte det med intressanta iakttagelser av Andriangelus Mirrormoon; dikter av Anna Frölander, Kim Larsson själv (naturligtvis), Mare Kandre, Tobias Nilzon, Yvaine, Gabrielle Björnstrand, Saga Lee, Eric Fylkesson osv.
.
Efter en månad skriver Kim:
.
Nu har jag arbetat med Eremonaut nästan en månad. Den första text som publicerades var Tobiaz Nilssons dikt Dr Martens. Det var 18:e mars. Det har inte varit svårt att hitta saker att publicera, men det har i samtliga fall skett på mitt eget initiativ. Ännu har ingen skickat utan att bli tillfrågad. Kanske har jag varit otydlig med Eremonaut syfte, formulerat i en liten grå ruta till höger på huvudsidan & under fliken Om Eremonaut. Min tanke är att kontinuerligt publicera texter & bilder, & att i slutet av varje år samla ett urval i en bok. Eremonaut är tänkt att vara både webzine & bok. Jag vill kombinera bloggens lätthet & snabbhet med bokens tyngd & varaktighet. Mycket av det som publiceras på bloggen kommer alltså att publiceras i bokform. Detta sker då naturligtvis med varje medverkandes godkännande. Det har bara gått en månad, men det börjar redan bli intressant att arbeta med denna blogg. Nu fattas det bara att man skickar in material. Gör gärna det. Skicka vad Ni har till Eremonaut.
.
Love & Bruises/Kim
.
Vilket satte upp farten ordentligt – samt preciserade idén (i den mån detta låter sig göras).
.
Därefter fortsatte det med bl.a. Freke Räihä, Jonas Timsjö, Carina Nurmilehto osv. Därtill recensioner, bilder, film/och om film. Idag – maj 2012 och senare – kan vi exempelvis ta del av ljudpoesi av Alexander Alvina Chamberland, poesi av Mathias Jansson, Per Blomqvist, Erik Hall, Philip Ericsson, Klara Norling, Judit Fritz (bilder och poesi) osv.
Sedan starten har två antologier givits ut. En ny förväntas härefter varje vår. Träffarna på Kims sida är många och ökar. Allt är gott.
.
Vad skulle jag utöver detta kunna tillfoga? Mycket. Dock måste jag här förhålla mig kort.
.
För det första har jag ju min egen personliga smak, vilket inte på något sätt desavouerar andras. Jag kan t.ex. försjunka i dikter av Klara Norling, Carina Nurmilehto och andra – som jag kommenterat. För det andra beundrar jag bredden i själva anslaget – bilder, filmer, recensioner, dikter, intervjuer och vidare. För det tredje tenderar platsen att bli mer och mer en del av andras geografi, och spinner vidare i den allt större väven av konst och litteratur (i bred mening).
.
Dock. Visst både kan och vill jag sägas något om det som imponerat på mig mest.
.
Enligt min mening är kreativitet, och därmed upplevelsen av resultatet, oftast en funktion av friktion. Detta, i sin tur, gör att jag mest läser dikter och andra texter, som ser filmer och foton, på s.a.s. tvären. Jag själv har under senare år – med mina sentenser – försökt gå över till det sättet att skriva (med blandad framgång). På Kims sida finns emellertid mycket ”friktion”.
.
Ett urval leder till följande lapidariska hugskott. Tonfallet och vinklingen i Lacuna. Nakenheten och utsattheten, som jag fattar den, hos en Anna Frölander, exaktheten hos Kim själv, existentialismen hos Tobias Nilzon, frånvaron hos Yvaine, det gäckande och undflyende hos Eric och Gabrielle, stämningen i Grand Exits Into Ashes, det tomma och fyllda i Kim Larssons Cornucopia, den på alla sätt djupt berörande Nina Ahlzén, Towe My Frykenfeldhts tatueringar i själen, Klara Norlings existensbetraktelser i klarspråk och med tyngd, Carina Nurmilehtos kondenserade extas i staccatto, Judits Fritz’ skarpa och bejakande konst, Johann von Fritz makabra friktioner som öppnar och förankrar världen, Melonas häpnadsväckande gravitation osv.
.
Nu är det annars så här. Tvärspråk är skapelsens hen. Kim Larsson är en ny Eric Fylkesson eller Anders Weidar eller Andreas Björsten. En person beredd att offra sitt högerben för att få ur sig det som är nödvändigt – livsnödvändigt – att få ur sig. Arbetar, som flera av oss, för brödfödan; lever för konsten. Jag beundrar honom (och de andra här nämnda med flera likasinnade) förbehållslöst. Utan sådana människor som Kim skulle den reella och icke påbjudna konsten eller litteraturen inte finnas.
.
Hänvisningarna till andra oaser på nätet förstärker bara Kims sida. Och de andras!
.
