.

Min text -

död

språket i ruiner

meningarna söndervittrade

orden -

stoff

.

.

jag klarar inte längre av

att skriva mina dikter

en spökskrivare

en osynlig skugga

löper över

tangentbordet -

.

.

inte sant

.

.

en ljusstråle

sveper över mina samlade verk

analyserar

bryter ner

organiserar

allt i en databas

där matriser

av ord

speglar sig

på hårddiskarna

.

.

sedan ställs frågan

samma fråga som jag

ständigt ställt mig i livet

Varför?

.

.

en ljusmilimeter senare

står allt klar

skarpsinnigt formulerat

den mest sannolika meningen

exekverad på skärmen

.

.

jag kom aldrig

ens så nära

sanningen

under min livstid

.

.

jag minns ännu dagen

då det hände

det var i Odessa det hände

språket rullade långsamt

ur min hand

som en skenande barnvagn

störtade nedför böckernas trappa

orden försvann i bilder

av skräckslagna kvinnor

dånande gevärsmynningar

maggotkrypande kött

.

.

nej, det minnet

är också bara fiktion

fabricerat av en bit binär kod

inte ens min död

är verklig

.

.

alla minnen har smält bort

allt som var förut

är utraderat

.

.

men ett vet jag som aldrig dör

ord av död man

.

.

ord som jag ägnade en tusendel av mitt liv att skriva

en droppe av min själ

blev mitt eftermälde

.

.

havets djup fick ni aldrig lära känna

.

.

eller

.

.

var droppen mitt livselixir

som filtrerades

genom kroppens sår

samlades upp

I böckernas heliga Gral

.

.

var jaget

en öppen bok

svaret

på min fråga

.

.

men

.

.

vem teckentolkar

nu de tjugoåtta tecknen

skapade

av två tal

.

.

null och inte null

.

var muterade sig koden

som får orden att

falla i oändliga loopar

.

eller

.

.

vem skrev frågan

som har haverera inför den

bristande logiken

.

.

jag minns när det hände

det var på den tiden

då jag fick och svalt i Kristiania

när språket skingrades

framför mig som en hägring

plötsligt stod jag mitt på Karl Johan

ordblind

.

.

det är inte sant

.

.

vems minnen

blandas in i mina

från vilka andra texter

vävs mina tankar

.

.

vem har brutit

det sjunde inseglet

och släppt loss

tabellernas förslutningar

.

.

över vilka kanter

faller ordens vattenfall

i någon annans innanhav

.

.

jag minns när det hände

det var i straffkolonin

i den heta sanden

där glömskans nålar

ristade min hund

tömde min kropp

på tecknens bläck

.

.

livslös låg jag

över skrivpulpeten

som ett utsuddat blad

.

.

nej

.

.

minnena sviker mig igen

de booleska intrycken

sammanblandas

mindre

större

lika med

något annat

någon annan

skriver nu min text

.

.

förnuftet har nått sitt slut

tidens tecken tickar ut

alfabetet vidgar sig

bortom det kända

en död författare

reser i poesins dimensioner

.

Mathias Jansson (f. 1972) är idag verksam som konstkritiker och webredaktör. Han har sedan ungdomen skrivit poesi och dramatik i olika former. Hans dramatik och poesi handlar främst om språkets begränsningar och möjligheter. Meta-text och intertextualitet är två nyckelord i Mathias författarskap. Intresset för skrivprocessen och ifrågasättande och undersökande av författaren och karaktärens roll är något som ständigt återkommer. Det är inte ovanligt att karaktärerna eller berättarjaget tar över texten och skriver sin egen berättelse eller kliver ut ur fiktionens ramar. I texterna pågår en ständig dialog med andra författares verk genom referenser, anspelningar och citat.

.

.
På en pir
en gjuten landstunga
stod en man
.
mannen blickade inte som andra
mot horisonten, utan ner
skamset sökande under
vattenytan
.
.
hans ena öga var av plast
det andra av glas
och med ett snett leende
såg han mer än andra
.
tidigare hade fyra -
fått sätta livet till
.
senare, fyra till
.
.
ingen förtjänar att dö
men många borde gå under
.
.
hans kappa snärtade elakt,
slog ifrån sig solstänken
.
.
han bar kängor av svart porfyr
omöjligt för havsskummet
att löddra sig igenom
.
han stod där, och välkomnade
fartygen, på väg in
i hamn -
hans tandrad gnistrade som ett fyrbåk,
ledde dem till säkerhet
.
båtarna saluterade var gång
de drog till havs igen,
men han rörde sig aldrig
.
.
i tusen år har han stått där,
han blir i tusen år igen
.
och de fyra liv han försakat
ligger i träda mellan klippblocken

han skyddar dem från allt gott och ont
.
på den yttersta dagen, skjuter de skott
då blir de fyra till.

.

Denna dikt ingår i ett manus med titeln Mannen mittemellan

.
.

.

Jag går på deras tak

Det dundrar

och dundrar

Trummor slår

.

Modet sviker

Jag skakar

Tankarna splittras

.

Marken öppnas

Fräsande hål

Gripande händer

.

Är jag så ensam?

.

.
när striden grydde. du tryckte tyst i skyttegraven. jag gick därifrån. likt en bleknande sol. kanske skulle jag tittat på dig. om mina ögon inte vore så innehållslösa. om jag hade handlingsfulla händer. du är en brusten stenkaka. om och om tills grammofonen tröttnar. och vad skall du då ta dig till. jag har en god uppfostran. alltid artig. aldrig helt redo. spader kung, han viskar i ditt lilla öra om min arrogans. du är ett mycket litet djur. krymper i världen i takt med att du vann med motsatt effekt. inget jag bär gör det värt att neka dig. jag finner dig ordagrann. kanske skulle jag skrivit dig ett brev. om jag haft en handstil. om jag reserverat ett skrymsle i mitt hjärta. där du kunde krupit in igen som gråt mot helgonets bröst. mina axlar är sluttande. där halkade du utan att öppna öronen. öppnade munnen gjorde du. likt en slöjstjärt i en skål av omedvetet självvald periferi. naturligtvis gled du innan det ens slog dig att du gled. ifrån och bort och ned. hoppas du tycker om marken. för där passar du. ett plask från min fena. och ned igen till amorinerna med sjögräskrönta pannor. namn skrivna i sand under vatten är betydelselösa. allt var gradvis utan mening. du talar om saker du inte vet. vad gör man. skrattar för jag vill inget göra. jag minns den raka breda väg du gick mitt på. i koppel du höll med din högra hand lyft för att hälsa en inbillad frånvarande gud som bar ditt namn. ännu en profetia uppfylld. ja, plasket av stjärtfenan. dånar in stormen vars vågsvall säger: du är blind. jag ömkar dig. nervryckningen i min hals är så väldigt lik puls som slår inifrån. mitt ansikte svartnade när du drog i en tråd som lossnade
.

.
Vid sidan av vägen
streck
i kanten
.
livet
en linje
vid hög hastighet
.
stopp
stanna
se
.
ögonblicket bölja
.
akta dig för människor
som säger ja
.
det går fort
enkelt
.
ja
.
akta dig
.
drive-trough-himlen
är öppen 24/7.
.
there’s no turning back
.

.
brunmaskade vindar
är mindre vildsinta
än dom vita som bryter
och spärrar av våra ansikten
.
jonglören med en rälsbuss
på ryggen
och egeiska ögonblick i öronsnäckan
gungar vidare
färgblind och glad
.