.
Livet är inte en serie plikter utan en enda stor möjlighet! Följ med en hyfsat ung mans irrfärder på jakt efter sin identitet. Boken Det skulle kunna hända dig är en speedad samtidskildring med bultande hjärta och stor plats för asgarv. Du är en kille, 25+. Du jobbar svart som pakethanterare tillsammans med bästa polarna Grisen och Alkola. Ni bor i Göteborg och bränner lönen på krogen. Du har rest en del. Du har en knepig relation till din pappa och när det gäller kärlek håller du det enkelt. Snabbt in och snabbt ut. Du har trillat dit rejält en gång, och du tänker inte göra om det. Då dundrar Angelina in i ditt liv. Vad skulle Dalai Lama ha gjort egentligen? Det skulle kunna hända dig är en rolig men också viktig och allvarlig bok som dryper av ironi. En osminkad skildring av en grabbgeneration som inte vill bli vuxen, en berättelse om att försöka respektera sig själv och höra vad man själv egentligen vill i de brusande kraven från polare, föräldrar och den stora kärleken. Det skulle kunna hända dig finns att köpa/låna på flera ställen. Det går också att provläsa ett kapitel och se en boktrailer

.

.
Personligen har jag länge varit synnerligen intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag allra mest sysslat med (om än långtifrån den enda). På motsvarande sätt har jag under många år varit djupt engagerad i den företeelse som, i brist på ett bättre ord, kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken både har attraherat mig i sin egen rätt, och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Konstigt är det måhända inte därför, att jag – särskilt det senaste decenniet – mycket ofta noterat och fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.
.
För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak.
.
Från det ena hållet utgjorde Hans Ruins formidabla bok ”Poesiens mystik” (1935 och 1978) en eye-opener. Från det andra hållet fängslades jag tidigt av det som jag uppfattade som gemensamt inom sufismen, kristen och judisk mystik, visst hinduistiskt tänkande från vedanta och framåt osv. Som sammanhållande kraft, om man i sammanhanget kan tala om en sådan, har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll (Bergson, delar av existentialismen, Bachelard).
.
Magi, fantasi, idé. Kanske. Men snarare metafor, bild, liknelse, allegori, symbol osv. Dock! Mystik rymmer mer. T.ex. att ingå. Eller: meditation, kontemplation, identifikation.
.
I sitt förord till ”Väst-Östlig divan” (i den franska översättningen) skriver Lichtenberg bl.a. och ungefär:
.
”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”
.
Så kan man uttrycka det.
.
Men också så här:
.
”Han (den religiöse mystikern) strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.” (Ruin, 1978)
.
Och så här:
.
”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.” (Christensen, 2011)
.
Eller så här:
.
Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd …
.
Den mystiska diktningen handlar ofta om kärlek, saknad, längtan, passion, berusning, extas och den ofrånkomliga bitterljuvlighet som livet i mänsklig skepnad för med sig; universella ämnen som – för den som inte är lagd åt det mystiska eller andliga hållet – allt som oftast går alldeles utmärkt att läsa från ett genomgående mänskligt och ’jordiskt’ perspektiv, som innerliga kärleksdikter mellan man och kvinna (eller annan valfri kombination!).
.
Oavsett om man känner sig dragen till andlig upplysning, romantisk förförelse eller både och så är den mystiska poesin en outsinlig källa fylld av kärlek och glädje. (Mooji)
.
Några exempel kunde rent poetiskt annars kunna vara de som följer.
.
Tranströmer
.
”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk/for jag till den snötäckta ön. /Det vilda har inga ord. /De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! /Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. /Språk men inga ord.”
.
Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.
.
Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis i religiös mening.
.
”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. /Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar/den väldiga skuggan som flyter där ovan,/ det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.”
.
Denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.
.
De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:
.
”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. /Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar/ – glimtvis kan man följa dess väg/i nattmörkret mellan olivträden. /Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös/men kroppen gick raka vägen till dig. /Natthimlen råmade. /Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”
.
Sylvia Plath
.
(Vise män)
.
Abstraktionerna svävar likt slöa änglar/Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är/äkta vara, helt klart: det Goda, det/ Sanna – //hälsobringande och rena som kokt/ vatten,/ kärlekslösa som multiplikations-/tabellen. /Medan barnet ler rakt ut i luften.
.
(Godhet)
.
Och här kommer ni, med en kopp te/svept i ånga./Blodstrålen är poesi,/den går inte att stoppa./Ni räcker mig två barn, två rosor.
.
Marcus Larsson
.
Spring morning/the children`s game/of being quiet
.
eller
.
winter stars/my boy says he sees better/standing on the ground
.
Jean Bourdeillette
.
Daliorna har bevarat solens glöd.
.
Själv och just nu sitter jag ensam framför ett vackert hav och kontemplerar, mediterar. Endast förslagsvis trycker jag ned dessa tangenter på min laptop. Jag finns. I. Här. Nu. Jag skulle också kunna uttrycka det hela med en egen dikt:
.
Droppe
.
I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe. 
.
Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.
.
Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken ”La flamme d´une chandelle” (Lågan av ett ljus). Och insikten att människan är en låga!
.
Och så skriver han:
.
”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”
.
Jag byter dokument och tittar rakt in i min vita skärmbild. Och bredvid ligger havet blankt.
.

.

Konsekvensutredning. Min omedelbart föregående diktsamling – Hemlösa dikter från 2008 – gick så långt det var möjligt i ett visst avseende. Den bestod av metriskt hårt knutna, om än orimmade sonetter, samt en sonettkrans, rimmad och flätad helt enligt konstens alla regler, det vill säga fjorton sonetter där sista raden på en är första raden på nästa, och en femtonde sonett består av de fjorton föregåendes förstarad. Bundnare finns knappast, hårdare kan språket inte pressas. Även de övriga, orimmade sonetterna pressade språket mot musiken, dels genom klangeffekter, dels genom grammatiska: genom syntaxen ställdes orden där de fick tjänstgöra i två olika meningsbyggnader samtidigt, läsaren fick veckla ut dem – eller låta bli, och acceptera dikterna som musik. När man inte kan gå längre åt ett håll, så får man stå still eller gå åt ett helt annat håll. Och jag är livrädd för att stå still. Så man uppsöker ett helt annat sorts språk, ett där orden saknar klangvärden och musikaliska egenskaper, ett där orden bara är sina innebörder.

(Åtminstone kan man ju tro det.)

Mask. De här dikterna skrevs ursprungligen under pseudonym, det vill säga det var min uppriktiga avsikt redan vid konceptionen att ge ut dem under ett annat namn – samtidigt skrev jag essäboken Mask om olika sorters pseudonymitet i litteraturen, så det föll sig gissningsvis naturligt att pröva teorierna praktiskt – och min pseudonym utvecklade snabbt en egen karaktär, jag kände honom väl, jag visste hur han lät, hur han luktade, hur det såg ut hemma hos honom: han kunde säga andra. saker, han hade ett annat ordförråd, en annan stil. Från ett givet ord valde han en annan väg genom språkets fortsatta möjligheter än den jag skulle ha valt. Jag skrev som en annan.

(Jag tänker inte avslöja den där pseudonymen, trots att den förblev oanvänd. För vem vet … )

Min enda svårighet med att fortsätta skriva efter Övningsuppgifter är att återerövra pseudonymitetens frihet under eget namn. Att inte omedelbart falla tillbaka i reklamtexter för AB Ego, utan fortsätta skriva som en annan, en som halkar och slår sig utan att genast visa omgivningen att han också är beredd att skratta bort det, en som faktiskt gör sig illa och därmed också gör sig löjlig. Om man inte kan göra sig löjlig så har man kvar spegeln i ögonvrån, och med en spegel i ögonvrån passar man nog mycket bra i en romantisk berättelse av låt oss säga E.T.A. Hoffmann, men man duger knappast till att skriva något själv.

Läroboksförfattare. Övningsuppgifter. är i allra högsta grad avsedd som en lärobok på riktigt. Oklart dock i vilket ämne.

Arkimedes. Avståndet mellan teori och praktik, mellan den kunskap man eventuellt minns från skolan – gubben i badkaret, ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden – och den kunskap som får en att luta pirran tills tyngdpunkten hamnar rätt och soffan blir tyngdlös. Den svindlande känslan varje gång det avståndet överbryggas och ens utflykt till Stadsmissionen hakar fast i idéhistorien.

Mindfullness? En västerlänning som kom till Hanoi och upptäckte att han inte kunde andas. Jag var en extremt dålig yogaelev i praktiken. Kanske är jag något bättre på papperet. Papperet andas bättre än jag. Det jag som finns i papperet andas. Boken består av uppgifter. Uppgifterna är avsedda att utföras. Endast genom att utföra dem kan man sägas ha läst färdigt. Uppgifterna är omöjliga att utföra. Det är en övning i tillkortakommande. Den enda tänkbara läsaren är en misslyckad läsare.

Levnadsvisdom. Det finns något ofrivilligt löjeväckande över texter som vill tala om hur man ska leva. Vishetens pärla är bara en pärla för ostronet som den hårdnat fram i, lossa den ur skalet och den löses upp i det rena löjets saltvattentårar. Och ändå. Och ändå bygger mänsklighetens frammarsch på möjligheten att förmedla kunskap, så att varje generation kunskapsmässigt är dvärgar som kliver upp på jättarnas axlar. Skriftkulturen är dvärgens stege. Alla som varit barn vet hur svårt det är att acceptera andras erfarenheter som faktisk kunskap. Alla som haft barn vet hur svårt det är att låta bli att försöka, man vill ju helst att de åtminstone ska gå i andra fällor än dem man själv fastnade i. Det glappet – mellan det ofrivilligt löjliga och det sublima – blev till sist svindlande, rentav poetiskt. Det är som att sätta axeln till en dörr och lägga hela sin kroppstyngd bakom, fastän dörren är öppen. Slå in öppna dörrar, brukar man ju säga om någon som säger självklarheter och inte tar tillräckliga risker – fastän konsekvensutredningen av det uttrycket tämligen direkt fastslår att den som i praktiken slår in en öppen dörr tar en ganska påtaglig risk att göra sig ordentligt illa. Det är också en form av svindel, att förvänta sig motstånd och berövas det, och handlöst störta genom tomma intet. Också en form av svindel, också en form av saltomortal och akrobatik. Det är den poetiken jag sökt här.

Sammanfattning. Kort sagt att komma till korta.

.

Kristoffer Leandoer debuterade som poet 1987, och har givit ut ett flertal böcker. Han har skrivit litteraturkritik, är en välkänd introduktör av fransk litteratur, och är också verksam som översättare, främst av fransk skönlitteratur och anglosaxisk fantastik. Leandoer blev 2005 biträdande förläggare på Albert Bonniers Förlag, men är nu författare på heltid. I sina senaste böcker Huset som Proust byggde och Mask ägnar sig Leandoer åt tematiskt utforskande litteraturessäistik. Kristoffer Leandoer Augustnominerades 2010 för essäboken Mask.

.

 .

Vårt behov av riter tycks bli allt starkare i vårt annars så högteknologiska samhälle. De oändliga köerna för att skriva kondoleanser efter mordet på Anna Lindh och havet av blommor utanför NK talade exempelvis – på sin tid – sitt tydliga språk. Genom den kollektiva sorgens liturgi fick vi ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde.

– Liturgisk är den akt som i ritens form aktualiserar det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres blottade ansikte, skriver Mona Vincent i ett gammalt nummer av tidskriften Dialoger. Numrets tema är ”Den Andre”, och Vincent beskriver den judiske filosofen Lévinas etik.

Att läsa Lévinas texter är att vandra i ett landskap där alla speglar är krossade och där världen inte längre kan ses som teater, fortsätter Vincent. Det tillhandahålls ingen mötesplats för masker längre. Dramat är inte längre lek. Allt är allvar. 

Liturgin är ingen tom rit utövad bakom masker utan ett delaktighetens drama. Man kan inte vända sig bort eller fly undan. Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas. Liturgin är etik, menade Lévinas.

Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande. Den Andre är den som är radikalt olik, radikalt annorlunda. I detta ligger respekten, ansvaret och kärleken till den Andre. Etiken bygger på relation och kan därför aldrig bli ett slutet, en gång för alla färdigt system. Lévinas kritiserade alla totalitära system som bygger på behärskandet, kontrollen och likriktningen.

I motsats till dessa konstruerar Lévinas en etik efter följande principer, eller akter som Mona Vincent väljer att kalla dem:

Lyssnandets akt – ”att knäböja inför den Andre”

Ansvarets akt – ”att inte tiga inför den Andres ansikte”

Åtskillnadens akt – ”att bevara den Andres annorlundahet – att inte sträva efter likhet”

Lévinas filosofi är ett reflekterande över ”Ansiktets etik”. Den Andres ansikte representerar utsatthet, nakenhet, det ytterst sårbara. Inför den andres Ansikte ställs frågan om mitt ansvar. Ansiktets mening är etisk. I Gamla Testamentets ”Ebed Jahve”- sånger (Jesaja 53) om den lidande tjänaren framkommer just detta: den Andres ansikte befaller mig att tjäna honom. Ansikte mot ansikte uttalar vi solidaritetens credo.

Vi viskar ”jag älskar dig” och säger därmed ”du ska inte dö”.

.

Först och främst innebär Lévinas´ uppgörelse med totalitetsfilosofin (I Totalité et infini; TI), att Självet inte uppgår i en totalitet genom förhållandet till den Andre. Det upphävs inte, vilket exempelvis är fallet hos Hegel, i en större helhet (naturen, samhället, mänskligheten, historien, Gud), från vilket det hämtar hela meningen med tillvaron eller existensberättigandet som sådant. Själv (!) har jag vissa holistiska och/eller ekosofiska invändningar mot detta, men jag låter dem bero (existentialismen, som jag är en beundrare av, liksom holismen, som jag alltså också är en beundrare av, tycks mig långtifrån alltid kompatibla eller kommensurabla).

Inför den Andre står Självet alltid inför den fattige, främmande och hjälplöse som det har ansvar för, eller så står det under den Andre personen som med tilltalet och budordet är den ende som kan göra utvecklingen av min frihet gentemot Andra berättigad. (Notera för övrigt här både skillnader och likheter mellan Jaget och Självet hos exempelvis Naess, Kvalöy och Rahula). Inget tredje led och ingen tredje person uppträder här för att förena oss. Endast för en opersonlig tanke, som utvecklats av Självet (det Samma) kan vi reduceras till två storheter vid varandras sida i en större helhet. Här uppstår, enligt min mening, en friktion mellan existentialistiska jag och holistiska vi-med-andra; en friktion som jag finner både spännande och problematisk. Existentialisten Martin Buber har för övrigt, anser jag, lyckats transcendera denna komplikation i Jag och Du.

Men hur kan då överhuvudtaget en gemensam värld finnas? Bra fråga, skulle jag vilja påstå.

Enligt Lévinas uppstår den gemensamma ordningen enbart genom att den Ena människan skänker världen åt den Andra, dvs. genom att hon gör avkall på att äga den, så att den blir öppen för båda, och genom att friheten gör avkall på villkorlighet därigenom att den underordnar sig den Andres dom. Den gemensamma tanken, omdömesförmågan och förnuftet, som ligger till grund för all vår vetenskap, och som den grekisk-västerländska filosofin har betraktat som förutsättningslös, förutsätter således att varje enskild förblir den enskilde, att båda/alla är oersättliga väsen, som ”ansikten” (TI, s. 230), men utan att enskilda isolerar sig och låter villkorligheten råda.

Den existerande har en existerande dimension bortom den etiska dimension som han eller hon får genom mötet med ansiktet, genom mötet med den Andre. Det är den sinnliga existensen som inte vill underkasta sig våldet, dvs. tyranniet eller en universell lag, utan gör uppror mot övergreppet. Även här blir jag personligen brydd. Inte heller universalismen – i exempelvis Jürgen Habermas eller Seyla Benhabibs varianter – tycks mig alltid förenliga med existentialismen. Jag är dock inte ensam om dessa mina funderingar. För att göra en mycket lång historia extremt kort räcker det nog att nämna ett namn: Sartre.

Detta uppror är varken självmord eller resignation utan har, enligt Lévinas, två uttrycksformer: den erotiska kärleken och faderskapet (paternité) eller föräldraskap (fécondité). Även om transcendensen i etiken – tilltalet och lyssnandet i öppenheten för den Andre, gästfriheten – inte fullbordas genom sinnlig kärlek, är den likväl knuten till kärleken. Denna kärlek kan förhålla sig till ett ting (en bok t.ex. eller Bubers pelare), en abstraktion (t.ex. vetenskapliga resultat), men den Andre personen är det i särklass privilegierade föremålet för kärleken.

I sin lidelse, som begär, är denna kärlek inte bara ett behov av det ena eller det andra, dvs. inte bara en längtan efter att tillfredsställas av det ting eller den person som älskas. Kärleken strävar även utöver kärleksföremålet. Den älskande älskar ”i all evighet”, dvs. syftar till en framtid som är så långt bort som möjligt, som aldrig är framtid nog. Kärleken är en njutning som varken är rent sinnlig eller rent ”andlig”, utan båda på en gång. Däri består erotikens radikala tvetydighet.

I den utsträckning, menar Lévinas, kärleken verkligen har denna dubbelhet, och inte bara är ”hård sex”, är den en omsorg om det svaga. Den hör till ömhetens rike (le régime de tendre, TI, s. 233). Men därför är den också bräcklig och sårbar; den har en överjordisk nymfexistens, som upplöses i och med sin utstrålning. Den är inte intet, men den är ännu inte något – den står endast på tröskeln till varat.

Kärleken är, i Lévinas tolkning, med nödvändighet kysk. På samma gång lever den i ett spänningsförhållande till kyskheten, som drar sig undan. Däri består kärlekens verkliga drama, dess tvetydighet. Och denna tvetydighet är för Lévinas det egentligt kvinnliga (la feminité). Återigen slås jag av en omedelbar reaktion. Ett av Lévinas huvudbegrepp är tvetydigheten. Detta är intressant, naturligtvis existentiellt – men framförallt särskilt påfallande hos just Lévinas. Tvetydigheten.

Men hur förhåller kärleken sig till denna kärlek, eller den älskande sig till det älskade? Frågar sig Lévinas. Jo – genom smekningen. En smekning är en sinnlig kontakt, men den är mer än så. Även om den berör den andres kropp får den inte tag i något, som när man griper tag i ett föremål, utan den söker det som ständigt slipper undan, den sträcker sig efter det kommande som alltid förblir kommande, efter framtiden som aldrig är framtid nog, efter det som drar sig undan som om det ännu inte var till.

Vad oerhört insiktsfullt – och samtidigt poetiskt. Här befinner sig verkligen, hävdar jag, Lévinas på tå!

Smekningen är alltså inte ett sökande efter ägande av den andres frihet, inte ett försök att avtvinga den andre ett samtycke – utan erotiken söker det bräckliga, det som ännu inte blivit till och som varken är ett kroppsligt föremål, kroppslig vilja eller kroppsligt ansiktsuttryck. Den söker sig bortom kroppen och ansiktet till den nakenhet som i sin ömhet och köttslighet inte är ett ting eller ett uttryck, varken föremål eller ansikte: det kvinnligas nakenhet. Här bör det kanske skjutas in, att det är erotiken och smekningen som är kvinnlig, åtminstone uppfattar jag det så, inte föremålet. Föremålet saknar kön.

Det kvinnliga är ett ansikte bortom ansiktet. Det är nämligen ett ansikte som inte uttrycker den hemlighet som den erotiska kärleken profanerar, eller som bara uttrycker sin vägran att uttrycka sig. Lusten är en erfarenhet utan begrepp om det som erfars. Eros är sålunda en hänförelse bortom varje projekt och varje dynamik; en djup indiskretion, en profanation, och inte ett avslöjande av betydelsen hos det som redan existerar. I lusten försätter sig de älskande i radikal motsättning till varje socialt förhållande, till all allmänhet. Kärleken utesluter den tredje, den förblir intimitet, en tvåsamhet, ett slutet samhälle, ett ”samhälle utan språk”.

Positivt betyder detta att det varseblivna förenas med den varseblivande: den älskande varseblir den varseblivna Andre/andra som varseblivande, dvs. inte bara som ett ”föremål för varseblivning” utan som en som själv varseblir. Den Andre, som är åtskild från mig, är ett med mig i lusten. Jag begär i lusten inte den andre som objektiverad utan som fri. Intet är Eros mer främmande än ägandet. Med ägandet släcks lusten. Men den andres frihet som jag söker villar bort sig i det fördolda, och det är då inte den Andre som jag söker utan dennes lust; kärleken är kärlek till den andres kärlek.

Kärleken är således något helt annat än vänskapen, där man söker den andre som sådan, handlar för den andres skull. Låt mig därför här citera Lévinas i fri översättning från franskan för att bättre kunna återge något av poesin i hans skildring av denna kärlek (ur TI, s. 244):

.

Kärlek är inte ett särskilt slag av vänskap.

Kärlek och vänskap känns inte bara olika.

De syftar på olika ting.

Vänskapen gäller den andre personen,

Kärleken söker det

Som inte har en känd gestalt,

Utan är oändligt framtida,

Det som ska frambringas.

.

Jag älskar heltigenom endast,

Om den andre älskar mig,

Inte för att jag behöver den Andres erkännande,

Utan för att min lust hänförs av den andres lust,

Och för att Jag Själv och den Andre i detta möte,

Där vi förblir olika,

I denna substansförvandling

Inte smälter samman,

Utan just

- bortom varje möjligt projekt –

bortom varje meningsfull och förnuftig makt,

frambringar barnet.

.

Eftersom all skriftfundamentalism grundar sig på antagandet att de nedskrivna orden antingen är Guds egna eller uppenbarade av Honom (eller Henne eller Detta), måste ett kritiskt alternativ ta sin utgångspunkt i det bestämda synsättet, att skriftorden faktiskt och ytterst är en skapelse av högst mänskliga författare. Respekten för skriftordens auktoritet kan därmed inte enkelt kopplas direkt till Gud, utan endast – och återigen ytterst – till deras mänskliga författare. Och om så, måste vi kunna se det skrivna, med alla de fel vi kan upptäcka med hänsyn till vad vi vet idag, som ett material för ständig uttolkning – utan att på minsta vis förringa Gud.

Istället skulle de ev. funna felaktigheterna bara reflektera de begränsningar i tanken och vetandet hos de mänskliga författarna vid den tid när dessa skrev ner sina enligt traditionen heliga texter. Själva idéen om att skrifterna restlöst och absolut skulle projicera Guds ord skulle då också på ett rimligare sätt kunna ses som den mänskliga skapelse den är. Om idéen om Gud – en viss idé om Gud – som sådan är en mänsklig produkt (vilket ingenting säger om Gud i och för sig), så måste de s.k. “Gudsorden” bero på att människor metaforiskt givit sina egna ord gudomlig status med avsikten att skapa rädsla och respekt för dessa mänskliga ord. De klassiska (och mer moderna) socio-religiösa auktoriteterna stödde sådana attributioner, eftersom skriftorden legitimerade deras makt att bestämma över och avkräva vanliga medborgares förtroende och lydnad. Sålunda tjänade de religiösa skrifterna syftet att politiskt legitimera staten. Givet ett sådant samband mellan skrifter och politik kan vi överge två-auktoritets dilemmat – först Gud, sedan människorna-författarna – och bli fria från varje skriftfundamentalism.

Genom att erkänna det mänskliga skriftställarskapet kan vi betrakta skrifterna som vilka litterära arbeten som helst – och därmed öppna för varje uppskattning och bedömning. Skriftorden kan visa sig felaktiga och öppna för rättelser och förbättringar likt alla mänskliga ord. Vad som formellt kallas uppenbarelser i religiösa kretsar skulle inte ha vare sig någon början eller något slut. Skriftorden skulle då inte mekaniskt eller styvnackat behöva försvaras som garanterat ofelbara och eviga sanningar. Istället kan de respektfullt uppfattas just som sina mänskliga författares uttryck för en viss tro under en viss tid, i väntan på verifiering och komplettering till följd av ökad kunskap och förståelse. Skriftorden kan med andra ord, och bör enligt min mening, aldrig betraktas som bindande för alla kommande generationer i alla kommande kontexter.

Tolkningsförloppet fortsätter och förgrenas. Personliga upplevelser av Gud har alltid funnits, men kommer också de att ta sig nya och alternativa uttryck under kommande epoker. Att Gud faktiskt finns tvivlar jag personligen inte ett ögonblick på. Däremot är jag skeptisk till skrifterna och rädd för skriftfundamentalismen. Sådan existerar åtminstone i alla de tre abrahamitiska religionerna, som är av störst intresse här i Sverige – men även i stora delar av övriga världen (med idag knapp 4 miljarder mer eller mindre uttalade anhängare).

.

Den litauiskt-franske existentialisten och filosofen Emmanuel Lévinas huvudverk är Totalité et infini (Totaliteten och oändligheten). Hans andra stora verk är Autrement qu´être ou au-delá de l´essence (ung. Annorlunda än varat eller bortom väsendet). Många introduktörer av Lévinas (fortsättningsvis L) har naturligtvis uppehållit sig vid den presentation av ansiktets etik som skänkt L hans stora berömmelse. Bokens tre andra delar (I,II och IV) har sålunda ofta förblivit underordnade.

Det är dock i bokens första del som den stora uppgörelsen med den europeiska filosofins tradition utspelar sig, genom att L där ställer en ny oändlighetsmetafysik i motsättning till den klasiska totalitetsmetafysiken. Det är vidare i del II som han skildrar den ursprungliga isoleringen av Självet, utan vilket det inte funnes ett Jag för vilket det är meningsfullt att tala om den Andre. Särskilt denna skildring av det Själv som existerar i ”åtskillnaden” är viktig för att förstå vad etiken innebär för hans människosyn i sin helhet. Här skildras en förtrolighetssfär – ett hem, som föregår varje möte med den Andre.

Även del IV, som handlar om det erotiska förhållandet och faderskapet (i vid mening) ”bortom ansiktet”, är helt avgörande för en förståelse av originaliteten hos Lévinas tänkande. Dessa aspekter visar spännvidden hos ett verk vars författare i sitt förord förklarar att hans bok är ”ett försvar för subjektiviteten” (TI, XIV). Den är nämligen inte bara ett försvar för den Andre, utan även för Självets rätt till lycka, till erotisk förening och föräldraskap.

Knappast någon filosof i vår tid har beskrivit hemmet, där människan upptäcker världen med sina sinnen, den älskade vilken smekningen söker sig till, och förhållandet till barnet som är en frukt av kärleken, så vackert som L. Han är – vid sidan om Merleau-Ponty – sinnlighetens filosof par excellence. I sin kritik av totalitetsmetafysiken, bland annat, hävdar L att den klassiska filosofin (med exempelvis Kant som förgrundsgestalt, men även många andra senare idealister såväl som materialister) bidragit till att försluta förtrolighetssfären, och gjort denna till en antites visavi dimensionen utanför, för ytterligheten, det Oändliga, det Andra eller den Andre. Därmed är bakgrunden etablerad för del III, och för de väsentliga dragen hos ansiktets etik som ställer människan inför en kraftfull moralisk utmaning.

För L har denna hans etik blivit ett avgörande svar på Heideggers filosofi i Sein und Zeit. Mycket tidigt försökte han göra sig av med Heideggers analyser av tidsligheten och förhållandet till döden. Även L: s förhållande til Kierkegaard är värt att fästa sig vid – för medan L har tagit ett allt mer markerat avståndstagande från Heidegger (åtminstone ställvis), har han samtidigt mer och mer känt sig befryndad med Kierkegaard. Som för övrigt undertecknad, som länge tyckt att Kierkegaard hamnat i oförtjänt skugga vid diskussioner om och med just Heidegger; men också Nietzsche, Buber, Sartre och andra existentialister. L presenterar för övrigt också en omfattade kritik gentemot läromästaren Husserl och försöker utveckla avet efter Rosenzweig. Frågan om sinnlighetens rätt och orätt utvecklas mest utförligt hos L i ”Autrement…”.

Nu låter sig ju allt detta sägas. Så enkelt är det emellertid naturligtvis inte, vilket vissa formuleringar måhända redan varslat om. För det första är Lévinas på många sätt lika svårtillgänglig som många andra kontinentala filosofer, inte minst franska sådana (såsom Merleau-Ponty, de Beauvoir, Sartre, Foucault, Derrida, Bachelard, Lyotard m.fl.). Dessutom kan jag inte se att han har rätt på alla punkter (naturligtvis inte). Slutligen bör vi nog åtminstone kortfattat relatera til exempelvis Foucault, Derrida och Habermas/Benhabib för att rätt precisera L: s föreställningsvärld i mer lättsmält form (i den mån detta går). Det är dock min förhoppning att denna aperitif berör några läsare i sådan utsträckning att de vill läsa mer. Lévinas är/var en betydande tänkare, inte tu tal om det. Men han diskuteras tyvärr alltför sällan utanför seminarierummen och de akademiska avhandlingarna. Jag återkommer. I väntan på detta hänvisar jag den särskilt intresserade til den föredömlige dansken Peter Kemps skrifter om Lévinas. Kemp, professor emeritus i filosofi och idé- och lärdomshistoria, är med stor säkerhet den bäste nordiske introduktören på området.

.

Med tanke på hur viktig Into My Arms är för mig, har sångens resa till mig varit konstigt lång. Resan har tre tydliga delar. För tio år sedan såg jag förstrött en ensam Nick Cave spela Into My Arms. Något teveprogram. Minns inte vilket. Däremot minns jag att blev fascinerad. Visst gillade jag Cave innan dess, men här var en sorts barskrapad, mjuk minigospel som var helt ny för mig. Den var ju fin. Så glömde jag. Det var som första mötet med en livsavgörande person, sådär som det tyvärr kan vara. Man hajar till, men bara en sekund, hämmad av fördomar och dumma tankevanor. 

*

Andra gången jag hörde Into My Arms var jag betydligt mer uppmärksam, för att inte säga absorberad.  Jag förstod inte varför, och jag förstår fortfarande inte vad det egentligen är med denna sång. Kanske den drivna enkelheten, som i refrängen slår över i  askes? Den nästan fridfulla uppgivenheten som bär upp hela sången? Eller att den planar ut när den egentligen ska intensifieras? Ett sorts gripande antiklimax på något sätt. Jag spelade i alla fall sången om och om igen, och varje gång refrängen kom, blev jag lika tagen. Det är såklart möjligt att jag hittade ett uttryck för min egen sekulära andlighet, men det svaret är lite för enkelt. Nå. Jag förstod inte mycket mer än att Into My Arms skulle följa mig länge. Att denna korta sång skulle gräva sig så djupt in i min hjärna, att jag skulle känna mig tvingad att skriva en analys av dess text, hade jag självklart ingen aning om.

*

Tredje gången jag upptäckte Into My Arms, var hjärnan med, och jag blev nästan arg. Arg för att jag missat sångens symbolik, som i efterhand känns plågsamt uppenbar. Jag började analysera texten, och hittade ett helt aggregat av allusioner och subjektglidningar. Jag tänker mig bl.a. att sångjaget ingår i ett drama, att det pågår ett samtal mellan sångens jag, en annan person och en personifierad drog: heroin. Till resonemanget hör att Cave var sprutnarkoman, heroinist under flera år. Det är vidare intressant att orden interventionist och intravenous genljuder i varandra, vilket inte är förvånande med tanke på Caves gotiskt färgade kulturarv. Ordlekar, chiffer och betydelseglidningar är klassiska gotiska element.

*

Into My Arms är lätt att uppfatta som en enkel kärlekssång,  men det handlar egentligen om två sånger, två betydelseplan som samexisterar. Sången är faktiskt rent bipolär i sin slitning mellan ljus och mörker, mellan friskt relaterande och heroinbegär. Vi kan t.ex. ta raderna And I don’t believe in the existence of angels/ But looking at you I wonder if that’s true. Här uttrycks en så hårt driven (för att inte säga akut klichéartad) idealisering, att det är mycket lätt att göra ett tankesprång från en människa till just heroin, som av otaliga kulturpersonligheter besjungits i rent religiösa termer. Kom ihåg William Burroughs oneliner: If God made anything better, he kept it for himself. Just idealiseringen av heroinet, och även besjälandet av det, är genomgående i Into My Arms, och vid en närmare granskning är det svårt att veta var gränserna går mellan de olika inblandade. Det är som om sångjaget inte kan skilja på det friska mänskliga duet, heroinet och Gud. Jag tänker mig att denna plågade treenighet är en sorts gåtfull nebulosa, ett ambivalent spöke som förföljer sångjaget. Ett spöke att bara kanske ta i sina armar.

*

Into My Arms inleds med den lakoniska raden: I don’t believe in an interventionist God/But I know, darling, that you do. Den interventionistiska guden kan tänkas vara  heroinet (The Heroine) men också duet, en människa som kan avbryta missbruket. Eller talar sångjaget till heroinet, vars existens inte ska störas av någon utifrån? Redan efter två rader är sången öppen för tolkning, och med tanke på att Cave använder det högst allmänna ordet darling, är det verkligen inte otänkbart att det är just heroinet som person-ifieras. Och redan här infinner sig känslan av ödesdrama. Kampen mellan den personliga viljan och ett mörkt öde fångas oerhört elegant på bara dessa två rader. Pröva förresten att lyssna på sången och tänk att hela dialogen med alla inblandade entiteter bara utspelar sig i sångjagets huvud. Kanske är alla de han talar med ett och samma problem, ett spöke sångjaget varken kan identifiera eller kontrollera? Kanske kan sångjaget varken ta spöket i sina armar eller mota bort det? Eller är det så att han faktiskt väljer? Tar han ett annat spöke (heroinet) i sina armar utan ånger?

*

Det är lätt att förstå att uttrycket into my arms lockat Cave. Man kan tänka sig flera varianter, t.ex. med snö som faller i någons armar, men det är för uppenbart. På något sätt känns det som om Cave varit subtilt modig. Han har stannat precis innan symboliken blir uppenbar, vilket såklart gör sången vag, men också viskande smärtsam på ett nästintill sakralt sätt.

*

Passagen som verkligen kan öppna för en djupare tolkning kommer i tredje versen. Plötsligt dyker ordet her upp. Så det finns verkligen tre entiteter i sångjagets närhet. Duet, Gud och hon. Jag vill påstå att det är heroinet som till slut får gestalt, om än en allmän och lite vag sådan. Hon kan förstås vara kärleken, men så enkelt är det nog inte bara, även om den tolkningen är rimlig i sig. Högst troligt är att hon verkligen är heroinet, som ska få en ljus och ren resa. Notera en andra chifferartad ordlek; her är tre första bokstäverna i heroine  (självklart också härskarinna). Gotiken tätnar.

*

Nuförtiden kan jag inte lyssna på Into My Arms utan att vackla mellan två olika tolkningar, och sången handlar ju också om kronisk ambivalens. Den är både en skör kärleksförklaring och en inre monolog om missbruk. Into My Arms är en sorts bipolär gestaltning av ett själsdrama, av slitningen mellan ett drog-du (heroinet) och det verkliga duet, den älskade, kanske också Gud, som inte ska intervenera. Man kan också tänka sig hela sången som ett replik till just Heroinet. Budskapet kan vara att hon, Heroinet, ska få en ljus och ren resa, in i sångjagets armar. Eller så kanske reser hon bort i skenet från hoppets ljus. Åter dubbeltydigt. Kanske reser hon, Heroinet, till slut bort för alltid, så att sångjaget till slut kan ta duet och Gud i sina armar? Vi får hoppas det.

.