Arbetet med den svårmanövrerade och oöverskådligt eklektiska metaromanen Eremonauterna är äntligen inne i en avgörande och avslutande fas (det som återstår är egentligen bara genomläsning och finjusetringar) och för att roa mig  själv – och för att skapa någon sorts lugn koncentrationspunkt – har jag gjort skisser av min favoritkaraktär Liiv Hein. Liiv har kommit att ta oväntat stor plats i Eremonauterna, och jag tänker på henne dagligen. Ibland undrar jag om jag är tvungen att ge henne en helt egen bok för att hon ska bli nöjd och vara tyst. Liiv tränger sig gärna på och är väldigt envis; hon lever sitt eget liv mellan raderna, och har utvecklats från en väldigt primitiv sci-fi-kliché till en väldigt komplex  och initativrik person. Liiv ser mänsklig ut, och hon har varit mänsklig, men är nu en labbprodukt, en magiskt justerad humanoid som inget hellre vill än att bli människa igen, men i sin icke-mänskliga form har hon en rad egenskaper som behövs för att rädda mänskligheten från en grupp osynliga utomjordiska inkräktare som kallas De elva. Inget konstigt med det direkt. Det är sånt som händer i sci-fi-världen, och allt löser sig nog för mänskligheten med tiden, men Liiv är ett annat kapitel. Hon är svårplacerad, ett riktigt problembarn. Hon är inte bara en karaktär i en metaroman. Hon är en väldigt besvärlig metakaraktär i en väldigt besvärlig metaroman, och hon är väldigt svår att få grepp om. Ibland är jag rädd att hon ska ta över Eremonauterna helt och hållet. Därför har jag gjort denna humoristiska efterlysning, dessa skamfilade ID-skisser. Liiv ser inte ut som på bilderna, men nästan; jag vet faktiskt inte exakt hur hon ser ut, men det är skönt att kunna ana hennes drag, att ge henne kött på benen. Det enda jag egentligen vet om hennes utseende är att hon är hårlös och blek, nästan vit, att hon har kraftig näsa, vinklade/orientaliska ögon, och att hon är kort (158 cm). Ögonfransarna och ögonbrynen på bilderna är fejk. När hon rör sig bland människor förklär hon sig och använder gärna peruk. Hon är väldigt smart, alltid steget före mig, och jag har hört att hon verkligen inte är att leka med, men jag tror jag kan få tag i henne innan hon tar över och pulveriserar min bok totalt. Eller så är det redan för sent. Jag vet verkligen inte hur detta ska sluta. Jag är ju bara den som skriver – och tyvärr också den som hjälplöst blir skriven.

Eremonaut II, den andra årsboken, håller på att ta form. Det är bara lite korrektur och några teknikaliteter kvar. Bilden här är grunden till omslaget.

.

Mal

 hghghg

Malängel

jklkj

hjhkj

Den svarta skrivmaskinstext som löper över hela bilden bildar en betraktelse eller berättelse. Den lyder: once again: a distorted cornucopia of souls. sound, light, faces, skin, hands, swarming, exploding. sudden bursts of violence, emotions spilling over, & sometimes astonishing silence. it can all happen here. inside this distorted cornucopia. distorted & overwhelming. a strange place to be for sure. but some of us find peace of mind where others feel uneasy. yes inside this distorted cornucopia there is a safe place like the eye of the storm. a weird capsule of love, sweat, blood, electricity & distortion. outside my storm-eye i can feel the distorted cornucopia greet me with open arms, hearts & jaws. faces, voices collide. anarcho-fusion-power! it propells: L.O.V.E.  that love will eat through every nothing-face. without iron-mask the prisoner floats. inside this distorted cornucopia we invert internal wounds, creating infernal sounds of rebellion. NOW GO!!! 

Den övre röda skrivmaskinstexten på den inverterade bilden (Dolvings skugga) lyder: distorted cornucopia, a price in its own right. miles away & still right under your skin. don’t fear it. don’t be a stranger. the distorted cornucopia knows your name. it knows everybodys name.