Merleau-Ponty 

Uppgörelser med det dualistiska synsättet finner man bland annat inom pragmatismen och fenomenologin. Det mest genomarbetade alternativa synsättet på kropp står att finna i Maurice Merleau-Pontys Fenomenologi om den levda kroppen. Med begreppet ”levd kropp” vill Merleau-Ponty betona att människan existerar som kropp, vilket betyder att utan kropp så existerar inte ”jag”. Det är som levd kropp som människan upplever sig själv och omvärlden.

de Beauvoir

Fenomenologin, som tog sin början med Edmund Husserl år 1900, gör sig påmind i Simone de Beauvoirs självbiografiska beskrivningar av erfarenheten och den mening som uppstår ur den. I den fadda smaken av havregrynsvälling, eller i hänryckningen över kanderade frukter och karameller, grundläggs förtrolighet. ”Genom min mun inträngde världen på ett intimare sätt än genom ögon och händer”, kan det exempelvis heta. Existensfilosofen de Beauvoir förstår ätandet som ett upptäckande och erövrande, och som en av hennes tidigaste plikter. Hon erinrar sig stoltheten över att ha växt några centimeter men också rädslan för att bli en annan. (Ulrika Björk i Svd 2008)

Filosofiskt illustrerar självbiografin innebörden i en berömd passage ur Det andra könet (1949), Simone de Beauvoirs banbrytande studie av kvinnan och könsskillnaden: man föds inte till kvinna, man blir det. Meningen inleder kapitlet ”Barndom” i studiens andra bok. I Det andra könets första bok undersöker de Beauvoir frågan genom att kritiskt granska sin tids vetenskapliga teorier om kvinnan och relationen mellan könen, samt diskutera hur dessa teorier återspeglar vad hon betraktar som en seglivad myt om kvinnan: myten om ”det evigt kvinnliga”. Enligt denna motsägelsefulla myt – förstådd som en ursprungligen androcentrisk fantasi som kommit att ingå i kvinnors självuppfattning – är kvinnan både allt det mannen inte är och värderad i förhållande till honom. Han är subjektet, det väsentliga, hon är den Andre.

Det är dock avgörande för existentialisten de Beauvoir att den mänskliga tillvaron är föränderlig. Kvinnan och mannen förstås som vardanden snarare än bestämda realiteter, som historiska idéer snarare än naturgivna arter. de Beauvoir hänvisar till den samtida kollegan och vännen Maurice Merleau-Ponty när hon skriver att den mänskliga existensen inte medger några rena fakta, eftersom existensen ”utgör den rörelse genom vilken fakta antas”. Den tvingar oss därför att förändra innebörden i begrepp som ”nödvändighet” och ”tillfällighet”. Hon betonar även det kroppsbegrepp som Merleau-Ponty utvecklade under inflytande av gestaltpsykologin och fenomenologin. Enligt detta inbegriper närvaron i världen befintligheten av en kropp som på en och samma gång är ”ett ting i världen och en synpunkt på världen”, i de Beauvoirs tolkning. Vetenskapliga beskrivningar av kroppen är abstraktioner härledda från denna subjektivt levda kropp.

”Tyvärr har de Beauvoirs filosofiska utgångspunkter inte alltid uppmärksammats”, konstaterar Björk med mig. Hennes detaljerade redogörelser för vetenskapliga ”fakta” om kvinnan, vilka hon problematiserar, har gjort att Det andra könet ofta mottagits som en historisk eller sociologisk studie av kvinnans situation. Viktiga passager där de Beauvoir framlägger sin förståelse av begrepp som ”situation” och ”erfarenhet” har samtidigt fallit bort, till och med i översättningar.

Sedan 50-årsminnet av utgivningen av Det andra könet syns en förändring i den internationella litteraturen om de Beauvoir. Som Mary K Dietz har framhållit, finns en vilja att läsa de Beauvoirs verk mer nyanserat än vad som tillåts av ett val mellan Ikonen och Demonen, eller ett val mellan ”feminismens moder” och ”kvinnan-som-egentligen-ville-vara-en-man”. Eva Gothlins avhandling Kön och existens. Studier i Simone de Beauvoirs ’Le deuxième sexe’ (1991), som relativt nyligen översatts till franska, föregriper detta intresse.

Medan Gothlin i senare texter uppmärksammar betydelsen av Martin Heideggers arbete för de Beauvoirs etik, har den finska filosofen Sara Heinämaa lyft fram arvet från Søren Kierkegaard och Husserl. I Toward a Phenomenology of Sexual Difference: Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir (2003) betonar Heinämaa tvetydighetens betydelse för de Beauvoirs icke-systematiska tänkande, samt visar hur Husserls och Merleau-Pontys sätt att närma sig frågan om subjektivitet är avgörande för Beauvoirs studie av könsskillnadens mening.

Merleau-Ponty

Enligt Jan Bengtsson (2001, s. 75 ff.) var Merleau-Ponty den första filosof som ifrågasatte uppdelningen mellan kropp och själ. I stället för att separera de två och studera dem enskilt utgick Merleau-Ponty från den levda kroppen för att i stället se människan som både kropp och intellekt, subjekt och objekt i en ständig cirkulär rörelse. På grund av det konstant cirkulära kretsloppet går inte dessa enheter att särskilja från varandra utan måste studeras som en helhet.

För att illustrera detta använder Merleau-Ponty den kända betraktelsen om kroppens vänstra hand som sträcker sig efter kroppens högra hand. När den vänstra handen sträcker sig efter den högra är den vänstra handen subjekt medan den högra är objekt, men i det ögonblick då den högra handen berörs kommer den att upphöra att vara objekt och istället bli det upplevande kännande subjektet medan den vänstra har reduceras till objekt.

Merleau-Ponty skiljer på subjekt och ting och menar att kroppen inte kan reduceras till ett objekt vilket som helst (t.ex. en planta eller en fåtölj) som är i tid och rum. Istället är tingen, tiden och rummet till för subjektet att förhålla sig till och att använda. Alla ting och fysiska miljöer inkorporeras således i kroppen genom vardagens praktiker, vi vet till exempel att vi kan gå igenom en dörrpost utan att först mäta den och vi använder ting som käppar och bilar som en förlängning av våra egna kroppar (jfr nutida diskussioner om Cyborgen).　

de Beauvoir 

Definitionen av den kvinnliga kroppen som situation kan hämtas främst från de Beauvoir (eller Merleau-Ponty), men även mejslas fram ur en kritik av den poststrukturalistiska kritiken mot distinktionen mellan kön och genus, som enligt Toril Moi endast resulterar i följande improduktiva cirkelresonemang: Den poststrukturalistiska kritiken av att biologin utgör grunden för sociala normer, agerande och värderingar resulterar i att det inte kan existera biologiska fakta bortom sociala normer och skilda samhällskontexter (Helena Ekstam i Sociologisk forskning, 2008:2). Detta skulle således i förlängningen innebära att om den kvinnliga biologin erkändes skulle den utgöra ett bevis för att rättfärdiga sociala skillnader.

Moi menar att resonemangen om att biologin är diskursiv, eller fördiskursiv, i praktiken resulterar i ett förnekande av biologi. Det problematiska med förnekandet är att de poststrukturalistiska teorierna aldrig kan användas konkret utan endast mynnar ut i abstraherande teorier.

Istället använder sig Moi (1997, s. 94) av de Beauvoirs tolkning av kroppens betydelse och menar att kroppen i sig varken avgör sociala strukturer eller individuella val, men att den ändå har en betydelse för vilket projekt som blir möjligt för individen och att det endast är genom kroppen som världen blir begriplig för oss. Förenklat skulle detta innebära att ett erkännande av det Moi kallar biologiska fakta - det vill säga den kvinnliga kroppen - inte leder till en essensialistisk förståelse av kön. Det vill säga, att utgå från en biologisk kropp står inte i motsättning till att förkasta att dessa skillnader skulle utmynna i eller rättfärdiga sociala skillnader och orättvisor.　

Kroppen ingår i en mängd projekt (situationer eller kopplade situationer) genom att befinna sig i världen. Moi utgår också från den fenomenologiska filosofin där Merleau-Ponty och Simone de Beauvoir alltså presenterar kroppen, inte som ett ting, utan som vårt grepp om världen. Moi påpekar att Sartre, Merleau-Ponty och Beauvoir använder situationsbegreppet för att undgå att splittra upp den levda erfarenheten i den traditionella subjekt/objektindelningen.

Betraktet som en situasjon, omfatter kroppen både objektive og subjektive aspekter av erfaringen. For Merleau-Ponty og Beauvoir er kroppen vårt perspektiv på verden, og samtidigt er den engasjert i en dialektisk interaktsjon med omgivelsen, det vil si med alle de andre situasjone som kroppen befinner seg innenfor. Denne interaksjonen former den måten vi erfarer – lever – våre kropper på. Kroppen är en historisk sedimentering av vår måte å leve i verden på, og av verdens måte att leve med oss på. (Moi 1998, s.102)

*

Den könskategoriserade och genusmärkta kroppen är alltid situerad. Med hjälp av begreppet situering placeras individen in i den historiska, politiska, sociala och kulturella kontext där utrymmet för handling bestäms. Men begreppet gör också varje individ till en handlande person som kan agera i konkreta situationer.

Den handlande människan är alltid situerad och det är därför meningslöst att diskutera konstruktionen av kön från ett perspektiv där individen är frisatt denna situering (Fagrell, B., 2000). Människan ses i detta perspektiv som en konkret levande individ som skapar sig själv i interaktion med världen och som ständigt måste lära sig hantera koder, regler och normer för att kunna agera. Betraktas kroppen, inte endast som situerad utan också som en situation, öppnas kroppens betydelse i den meningsskapande processen.

Merleau-Ponty

Den antikartesianska linjen inom fenomenologin företräds alltså, förstår vi nu, främst av Maurice Merleau-Ponty. Merleau-Ponty förkastar Husserls subjektivism och (främst den unge) Sartres dualism och lägger grunden till ett nytt cogito, varat-i-världen (l´être-au-monde) utifrån den sene Husserls livsvärldsfilosofi (Lebenswelt). Detta cogito omfattar även den mänskliga kroppen, vilket bl.a. får som konsekvens, att intentionalitetsbegreppet vidgas och blir operativt (”jag kan” blir ursprungligare än ”jag tänker”). La présence, närvaron, blir primär, och smälter samman objektsvärlden och subjektet i en och samma struktur. Världen uppstår inte i och genom medvetandet utan är här.

Mer centralt än något annat blir därför hos Merleau-Ponty människans existentiella förankring i kroppssubjektets självmedvetande. Samtidigt expanderar meningsbegreppet. Världen har mening redan före våra tolkningar, eftersom den är ett med vår intentionalitet. Detta innebär också att våra handlingar är meningsbärande och objekts-subjekts-involverande redan när de s.a.s. apteras. Därför är också gesten paradigmatisk i Merleau-Pontys semiologi, där den är ett direkt utflöde av betydelse från kroppen som subjekt. Gesten är betydelse.

Analogt uppfattas talet (la parole) hos Merleau-Ponty inte som en refererande process utan som en sorts omedelbar varseblivning av det existentiellt närvarande. I talet är ordet närvaron av tanken som dess kropp. Den talande blir på detta sätt både subjekt och objekt för sig själv – och talet blir existens och essens i en enda akt. Hos talet är den Andre – i motsats till hos Sartre – närvarande redan i kroppssubjektets intentionalitet. Meningen är därför inte heller exklusivt meningen hos den som talar utan talets och (med-talets) mening. Kroppsspråket, den levda kroppens meningsflöde, flätas därmed också samman med både den Andres och det egnas situation.

En situation är med andra ord inte något som går att betrakta – situationen är en situerad händelse med talakter och kroppar i samrörelse. I detta går det inte att klyva något i subjektivistiska och objektivistiska element, utan kroppar och tal är på en och samma gång både objektiva och subjektiva, både singulära och plurala, både till-tal och samtal. Dock sätter världen gränser för intentionaliteten, och språkfilosofiskt tvingas Merleau-Ponty att utveckla en strukturalistisk dikotomi mellan existentiellt och sedimenterat tal eller mellan, låt oss säga, verkligt tal och kon-verserat tal. Utgångspunkten för Merleau-Ponty är här Saussures dikotomi parole/langue – den givna parallellen Heideggers distinktion mellan autentiskt och inautentiskt tal (Rede/Gerede). En oroande fråga att avsluta med är: finns det oäkta kroppar?

.