.
Det är alltid. Gäller att läsa av. Måste gå in i märgen, skrapa rent benpiporna, gräva ur alla nerver och senor, trassla ut dem över korkmattan. Nödvändigheten av att lära sig konsten att väva en ny filt av alla testar och trådar som hotar att krypa larver in i ögonen om man inte är blixtsnabb. Färdigheten utvecklas i detta helvete; blir en skyddande sköld; en vagga som vyssjar.
.
Månen lyser in genom fönstret. På trappstegen blänker fotspår. Feta steg, smutsskrap och ensamhet. Gistna viskningar är allt som viner. Han sträcker sig efter korkskruven. Håller upp den mot ljuset, det skumma från glöden. I dikterna var det alltid värre. ”I dikterna är det alltid värre!” Han ropade ut men det föll tomt till golvet. Som flagor ur spisen. Sot var allt från hans mun. Aska och sotflagor. ”I dikterna …” viskade han. Rösten var alltid så svag. Varje talat ord en ansats fattigare.
.
Inte idag. I dag ska hon dö.
Minns psykologens tappade ansikte. När jag cyniskt följt med i resonemanget, den logiska tråden om vuxenjaget, om att räkna till tio, om storheten i att se tillkortakommanden som just det. Hur jag gick med, sakligt, fint och så lugnt sade ”Sedan ska jag slå ihjäl henne”.
Psykologen brast ut i ett plötsligt skratt. Han var utan försvar, tre timmar kvar av arbetsdagen innan julafton. Avspänt och lättsamt önskade de sedan varandra god jul. Man slätar över i juletid.
Så skred hon till verket.
Hur dödar man en svag gammal kvinna? Man behöver inte ta i. Hon skulle gärna lida, men inte kämpa emot. Om det funnes gift som förlamade men såg till att hon var medveten om varje ögonblick hade det varit önskvärt.
Kväva? Trubbigt våld var ett begrepp men kändes olämpligt. Stick? Gift… gift hade varit perfekt. Men det här är ingen jävla deckare. En mördare dör. Bara så.
.
Jag lamslogs av skräck. Bara rösten. Och ögonen. Jag gick in i ett rum i mig; mörkt, tyst. Slickade såren, avvaktade.
.
Så satt hon där … tronande efter en Via Dolorosa uppför trappan. Ingen kunde missa smärtans väg. Så ögonen. Om de kunnat filmas. En rakkniv hade kunnat skära rakt över iris och pupill men de hade ändå inte delats. Isblå, iskalla hatiska, rädda.
.
”I dikterna är allt värre …” Han tog i pipans kalla metall, lade mynningen mot gomtaket och tryckte av. Klickandet talade om att allt var bra. Sjöng sången han längtat. Så laddade han magasinet. En kula räckte. Han såg sig omkring. Tömde glaset. Han hade alltid hatat vin men spriten var slut. Det han hade gömt hade hon hittat och hällt ut. Demonstrativt hällt ut det och smulat sönder cigaretterna. Hon hade tagit hans rena kalsonger ur lådan, vräkt ner dem i diskhon och rört om. Som en furie, vild, galen. Geggat runt smulig tobak, whisky och kläder. Hon skrek hela tiden. Hotade. Utmanade. Hon lekte med ödet. Döden. Hon utmanade alltid. När de gått till konserten häromkvällen hade hon nypt honom så hårt i armen att han hade blåmärken. Leende.
.
De blå skrivböckerna. Inte bara Emils mamma hade sådana. De fanns här också. Vittnesmål. Han hade skrivit och det var så vackert och smärtsamt. Hur kunde han ha burit detta inom sig?
.
Hon skulle aldrig skrämmas mer. Hon skulle dö.
.
Som alltid tog hon över. Hon gick som en bruten tyrann. Släpade sig fram, mycket medveten om hur hon efterlämnade ett snigelspår av skuld, omöjligt att få bort. Fastnade i allt, spred sig, bredde ut sig, klistrade sig fast i allt. Ögonen var värre än någonsin. De såg sig om, vred sig, roterade nästan i hålorna … men det som var mest skrämmande var leendet. Det fanns inte. Tunna läppar knep ihop i ett vitt streck. En båge, krackelerad i rynkor, en port som när som helst kunde öppnas. Därinne fanns en avgrund, där; en mörkereld av röd skam. Allt vilade spänt. Väntade på utbrott. Som alltid. Som alltid. Hon tog plats i högsätet. Sin vana trogen. Ögonen spelande. Väntande.
.
Så brast blicken. Hon stal allt. Dog där hon satt. Vann till sist. Lukten av tarmtömningen vilade kvar efter att entreprenören hämtat henne. Jag nöp henne när de bar ut henne. Den enda hämnd jag fick. Han fick. Jag nöp hennes döda arm tills den brast. Blodlöst kall. En liten grop bara. Jag stod kvar med en bit av hennes kött mellan tummen och pekfingret. Ett mått på smärtan och hämnden. Hur mycket ondska? Mellan tummen och pekfingret? När bilen for iväg svalde jag köttet, huden … nu gör du mig aldrig något mer. Inte honom heller. Det godaste min tunga smakat. Metalliskt, som pipan mot gommen. Men bättre. Jag kan leva med att hon fick sista ordet. Skitlukten dröjer. Liksmaken på tungan. Vad är väl det? Det gör inte ens ont längre. ”I dikterna är det värre …” Som sotflagor ur hans mun ur min mun. Flingor ner över golvet. Jag vänder mig och går. Månen lyser över mig. Vandrar sin tysta ban. Som i dikten. Som jag, som han vandrar i mig. Genom dikterna, hans, mina. Hon gör inte ont längre. Hon gör ingen ont längre. Min nattvard är detta sakrament.
.

.

Bara sanden. Ingen annan ande vakar över hela denna cerebralt skeletterade sommar. Sista eonens sommar. Bara sanden väver verkliga fjärilar. Och sandens ögonlock av avstånd sår kristaller under mossa. Sandens känsliga hud av autism går med svart stearin åt ofullgångna ringar på dödvatten. Bara sanden orkar drömma tomt. Riktigt tomt. Bara sanden. Bara sanden går runt på ön och blåser i trädkronorna, gräset, stenarna, hunden, gardinerna och orden. Bara sanden nattar våra glasbarn. Bara sanden kokar kaffe under ren tystnad. Bara sanden kedjeröker hos de yttersta öarnas mest barmhärtiga systrar. Bara sanden skymmer våra glasbarn för vår samlade ensamhet. Bara sanden sjunger stilla när vi försöker sova på kökssaker och benpärlor namnlösa råttänglar smekt svarta. Bara sanden kysser våra glasbarn tysta. Vaggar dem viktlösa. Och bara sanden glasar in våra nätter utan att förblöda. Bara sanden blåser kärlek över tiden vi har kvar att vagga mellan blod och silver. Ön kommer minnas det. Ön vi skriver isär med ögonfransarna. Den är tills vidare sandens hjässöga av bärnsten, en måne. Vi lever verkligen på en dvärgplanet där sanden skriver ihop oss varje dag. Det är mitt på dagen när den skriver detta. Det är alltid mitt på dagen och mulet som på Venus. Molnen är mörka av sepiatårar, men inte våra. Runt oss ruvar en skugga av gyllene autism, fostervatten, skärgårdsöar och råttänglars mörklagda mjölkkörtlar. Fosterattnet krampar överallt, och det verkar lätt, som om det är på väg att flyga, och sanden säger att det hela tiden gömmer sin telepatiska förmåga. Tvärs över himlen kryper en en färglös oljedroppe. Den verkar längta efter horisonten och pulserar regelbundet som en blodfylld dvärgstjärna. Vi vill alltid röra och störa oljedroppen, men den hålls ihop av kondenserad natt som pressar oss mot marken. Oljedroppen skulle kunna vara skräckinjagande. Skulle kunna vara förlamande, men just nu sitter sanden skräddare på golvet. Som en kronisk gudinna. Den skriver. Writing formulas inside a pregnant emptiness. Sanden idisslar urgamla nätter och andas åt våra skuggor och deras blonda fjärilar av kåda. Och våra skuggors blonda fjärilar av kåda viskar in tyngd efter tyngd mellan våra dagdrömmar, viskar, och våra dagdrömmar blöder lera. Och ur leran kan det komma fyra väldigt olika mutanter, nej, det utsöndras ju inte rätt sound och inte den gyllene autismens viskningar, nej. Nej, det kommer inte mutanter; det ordet har oklar skugga; ur leran kommer fyra stilla humanoider, fyra autistiskt lysande, ockult animerade humanoider, och de lyssnar efter oss, men samlar dagg, nej sand mellan revbenen, eller ännu hellre noctuider, nattvandrare, nattfödda, nattbarn, månbarn, pentagramfoster som simmar genom sanden, människoliknande pilgrimer som bara rör sig på nätterna, och de ser tysta på när sanden hjälplöst befruktar våra ögonvrår. Sanden befruktar våra ögonvrår med sina barmhärtiga systrars tystnader. Sandsten, elektriska sandkorn, månsand och sandfärgat bläck. Och sanden begraver ett finger under antika sepiatårar och lämnar skisser av hemsand på våra glasbarns pannor. Du blir inte rädd, men du säger plötsligt att du känner att vi stupar och skrivs ihop till en sorts snöflinga. Det är sant. Vi faller nu. Skrivs. Som om det fanns ord. Som om. Om det bara fanns ord för att beskriva allt som blåser in från sandens avlägsna livmoder. Det finns inga ord, men sanden skriver ändå. Och vi faller ändå, faller under sandens hud. Vi faller anonyma och ofullgångna. Vi faller till botten på denna bok och vidare på omöjliga sätt. Vi faller hem där en orörd öken öppnar sin enda och ensamma tinning för att sjunga oss tomma och fria. Och bara sanden säger som det är. Bara sanden säger att våra gemensamma dröms dröms innersta virvel och tomhet ligger bakom en violett händelsehorisont. Och bakom denna händelsehorisont öppnar sig tystnad efter tystnad. Och det är bara tystnad vi måste äta på vägen. På vägen till sandens sovande skisser av hem. Hem där sanden flyter runt skepp av våra döda. Och utan förvarning börjar det blåsa inifrån orden och sanden, och den börjar amma stjärnor, och nu måste jag tala med dig om drömmen, den cykliska drömmen. Jag måste hinna innan sanden ammar mig och mal mig till aura. Berätta saningen om drömmen. Cykliska drömmen av undrande glas. Cykliska drömmen. Om det bara fanns ord. Materiella. Dessa meningar blöder och utsöndrar bara ammande sand och skisser av hemsand. Om det bara gick att äta dem och veta. Om det bara fanns ord. Det finns inga. Bara sand. Om det bara fanns ord. Om det bara fanns ord för denna sandfyllda text. Om. det bara fanns ord.

Denna text - tänkt som prolog - är ett utdrag ur ett manus med arbetsnamnet Eremonauterna. 30/1 2012 publicerades ett första utdrag med titeln  Iiris 

.

.

.

Jag har längtat till ett hus vid havet och en familj så länge att jag numera ser

på mina visioner som främmande. Om jag hade haft en krona för varje resa

som aldrig blev av eller en vingård för varje rädsla jag itutats, då skulle jag

kunna odla pengar med smak och doft av Rioja, Chardonnay och

Mazedonischer Kadarka. Jag skulle kunna resa i tusen år, som kristen, och

inte se något annat än skuld och skam. Världen skulle passera mitt blickfång

utan att fastna på några vykort. Om jag bara hade haft en vägvisares tränade

öga, om jag ändå hade haft Herkules styrka, Odysseus mod och Neil Youngs

gitarrkunskaper. Men jag fantiserar om att ta tåget i gryningen med lätt

packning och ett oförskämt leende fastspänt i ansiktet som ett fladdrande

sjörövarsegel.

..Jag tog det där tåget en gång, ner till fiskebyn Kåseberga för att skriva en

roman om förbjudna relationer. Fyra år senare hade jag en kvinna med mig,

lockade ut henne på piren och friade till henne. Vi sov över på Kalles Smedjas

pensionat, talade litteratur med Bo Widerbergs kusin, åt rökt haj och drack

två flaskor champagne. Uppe vid Ales stenar ställde vi oss och såg ner för

stupet och hur bränningarna slog in över land med det vita skummet som

vispgrädde på ett svart kaffehav.

..Kvinnan hade färdats runt jorden flera gånger, sett gurus leda

massmeditationer i Indien och vandrat genom den peruanska Dimskogen.

Själv båtade jag över till England en gång, med ett rockband, och spelade i

rökiga salonger för att på ett så genuint sätt som möjligt förverkliga en

barndomsdröm. Men drömmen var överskattad. Medan mina musikkollegor

festade på Fish and chips och rökte marijuana till morgonteet, längtade jag

hem till Skåne och de ödsliga ängarna. Jag hade svart åkerjord upp till knäna.

..När andra vill paddla fors och klättra i berg, dricka tequila i de mexikanska

bergen och spela bort pengar på dårhusen i Las Vegas, har jag en hemlig

dröm som du gärna får skratta åt.

..Månen.

..Att få möta ett korn av evigheten längs Stillhetens hav, svalka tankarna i den

tysta tystnaden, lyfta benen i ett främmande, obegripligt motstånd. Att stå i

stendammet och glömma Jorden, land för land, och sedan återvända som

turist och minnas rödhaken när den rullar en lång räcka av sköna toner

mellan människor i stad och by. Men jag skulle kunna stå på ängen bakom

Bredasten och ändå inte minnas den röda pappersdraken från de

vallmodoftande sommarloven på 70-talet. Jag skulle kunna resa till Kairo, gå

ner för de soldränkta trapporna och ut i det blixtrande vattnet, ut i Nilens

mysterier, och ändå bara tänka på flickan som lät mig kyssa hennes febriga

bröst på en skev säng i utkanten av ett vinterkallt Malmö.

..Hon hette Karin och hade vågor i håret. Hennes mungipor luktade

jordgubbar. Hon var min början, själva upptakten. Jag kan se henne framför

mig när jag äter vildris med koriander, när jag recenserar Vladimir

Odojevskijs Ryska nätter eller när jag försöker slå ner en polisman utanför en

krog i Malmö i början på 90-talet. Jag höll henne tätt intill när jag lämnade

Maggies Ranch och satte mig på huk vid Luangwa Valleys laguner där Jennie

Nattstjärnas orörliga kropp väntade nattens hyenor. Och det var till K jag

skrev: ”Paulus laddade geväret och försökte bjuda en flodhäst på irländsk

whisky medan det långa regnet föll över apbrödsträd och lyckliga elefanter.”

Tror du mig inte, fråga Neil Young. Han vet allt om kyssar under

kastanjeträden. Rockvärldens bibel, Rust never sleeps, bär hans signum. Jag

spelade den för K. I Trasher sa jag:

..”Vill du ta tåget med mig i gryningen?”

..”Nej”, sa hon och gäspade lite grann.

..Hon färgade min ungdom som en droppe blod i ett vattenglas.

.

Stefan Whilde

Ur ”Guide till lidelse & laglöshet” (2003)

.

Romarna kallade Vintergatan Lactea Via; Mjölkvägen. Enligt grekisk mytologi

låg den späde Herakles vid Heras bröst när hon sov. Några droppar mjölk

spilldes och spreds över himlen.

..Araber och perser har sina egna myter. De såg Vintergatan som en väldig flod

längs vars stränder gaseller, kameler och hästar betade. Stjärnbilderna var tält,

dadelpalmer, oaser och skattkistor fyllda med ädelstenar. Det är där vi lever,

vi människor, i myterna.

..Som liten satt jag uppflugen i fönstret ute på Tornfalksgatan och räknade

undren. Jag kisade mot månen. Den har alltid förhäxat mig, kanske för att

dragningskraften är så våldsam. Se bara på tidvattnet, hur det sveper in över

land och gör oss kåta och melankoliska.

..I vattenytan speglar sig månens höglandsområden trots att minsta avståndet

mellan här och där är 356 400 km. Apenninerna, månens högsta bergstoppar,

är 4500 m höga. Det finns knappt någon atmosfär där, bara små spår av väte,

helium, argon och neon.

..När Jorden formades av vind och regn, formades månen av vulkanutbrott

och meteoritnedslag. Temperaturen växlar mellan +90 grader på dagen och

– 130 grader på natten. Terrängen är naken, färglös, ofruktbar.

..Om man står på den hårda ytan står man rakt ut i rymden. Som jag längtade

efter just det. Jag önskade att den lilla svarta pricken på fotografierna som den

sovjetiska rymdfarkosten Luna tog av månens baksida 1959 varit jag. Jag ville

ut dit, till Stillhetens hav och längre, förbi nattsolen. I min anteckningsbok

skrev jag ner namnen på stjärnbilderna med finast namn:

..Andromeda, Floden Eridanus, Equuleus, Enhörningen, Paradisfågeln.

..

Subrahmanyan Chandrasekhar är en astrofysiker från Indien. Hans teori, att

en vit dvärg, alltså en liten stjärna, kan ha en maximal massa av 1.4 gånger

solens, tilldelade honom nobelpriset i fysik 1983. Över Chandrasekhargränsen

gör gravitationskrafterna att dvärgen kollapsar.

..Vår närmaste stjärna heter solen. Medelavståndet till den är 149 598 000 km.

Till Proxima Centauri beräknas avståndet vara 4,2 ljusår. Vintergatan, som

romarna kallade Lactea Via, mäter cirka 30 000 parsek i diameter, det vill säga

900 000 miljoners miljoner km. Galaxens centralplan, det disiga band av ljus

och stjärnor som klyver natthimlen, är självaste Mjölkvägen.

..De som vet säger att vårt solsystem har 5 000 miljoner år på nacken, men det

är människans tideräkning och den gäller inte ute i rymden. Det vi med

säkerhet kan veta är att Herakles dricker ur Heras bröst däruppe i natten och

att dadelpalmerna och skattkistorna är ormbärare och oxar som vakar över

oss när blå timmen svider i ögonen och pojkar ropas hem av ängsliga mödrar.

.

Här är Veronica. Här är Jennifer. Här är Jonathan. Här är Andreas. Här är Rebecca. Här är Theo. Här är Gabriel. Här är Veronicas tunga, den är sträv. Här är Jennifers hår, det är orange. Här är Andreas som lyssnar. Här är Rebecca som viskar. Här är Theo när han är som vackrast. Här är en bit hamparep. Här är en ring med en ensam solitär. Här är ett brev från Andreas. Här är Jennifers gröna ögon, som oliver på vita fat av porslin. Här är en pistagepralin mellan Veronicas vita tänder. Här är Andreas svarta hår. Här är Jennifers lila klänning slängd på golvet. Här är en köldspricka i Rebeccas underläpp. Här är Rebeccas nakna ringfinger. Här är Veronicas bröstvårta knottrig. Här är Jonathans adamsäpple när han sväljer, det guppar upp och ner. Här är den första kyssen. Här är fräknarna i Jennifers ansikte. Här är glädjen i Rebeccas skrattgropar. Här är Rebeccas läppar mot Andreas öra. Här är hennes blöta puss och hennes andedräkt. Här är Veronicas midja. Här är Theos hud. Här är Rebecca naken i badkaret. Här är Jonathans högra hand mellan Veronicas ben. Här är Andreas när han vaknar hemma hos Jennifer. Här är Jennifers bröst i morgonsolen. Här är Andreas älsklingsmelodi. Här är Theos hand på Jonathans axel. Här är Jonathans axel under den randiga skjortan. Här är en svettpärla på Jonathans panna. Här är Rebeccas hemliga dröm. Här är doften av Rebeccas hår. Här är Andreas näsa. Här är Jonathans vita kalsonger. Här är livremmen som öppnas. Här är Veronicas tunga igen. Här är Rebeccas håriga armhålor när hon sträcker upp armarna. Här är Veronica när hon rakar benen. Här är Jonathan när han ser på. Här är Andreas när han går vilse. Här är ett skrev i största allmänhet. Här är kanten av sängen närmast väggen. Här är springan mellan Veronicas skinkor. Här är Theos hand på Jonathans lår. Här är skönheten i betraktarens öga. Här är Theos skäggstubb som skrapar mot Jonathans nacke. Här är hans hand innanför byxlinningen. Här är Theos hand i Jonathans hår. Här är Veronicas vita tubsockor. Här är Rebeccas fot med nagellack. Här är hennes häl i Andreas hand. Här är en tår på någons kind. Här är Veronicas ena tå i Jonathans mun. Här är kärleken när den är som värst eller störst eller bäst. Här är morgongrums i Jennifers ögonvrå. Här är Jennifers tungspets i ena mungipan. Här är Theos kraftiga lår. Här ligger Jonathan naken och skrattar högt i Theos smala säng. Här ligger Theo på hans bröst och bara andas. Här är Andreas när han ser Rebecca för första gången. Här är glädjen efteråt. Här är ärret efter operationen, ett snitt ovanför högra bröstet. Här är Andreas hand på Rebeccas rygg. Här är livet som de lever. Här är Rebecka när hon stiger upp ur badet, flämtande efter att ha hållit andan under ytan och vatten som droppar från hennes hår och blänker i hennes hud och håret mellan hennes ben droppar också när hon kliver bredbent upp ur badkaret och sätter ner sin ena fot på badrumsmattan och säger: ”räck mig handuken” Här är Andreas när han ger henne handduken. Här är Rebeckas rygg, stark och glänsande våt. Här är hennes läppar när hon böjer sig ner och kysser honom, blöta och kalla. Här är Rebeckas blick under blöta ögonfransar. Här är Rebeccas tunga som smakar vatten. Här är Rebeccas händer i hans huvud. Här är Andreas knä mellan hennes ben. Här är Andreas hand på Rebeccas blöta lår. Här är Rebeckas hand under hans tröja. Här är Andreas torra hår på magen. Här är Rebeckas fingrar på Andreas Rygg. Här är Andreas hand i hennes hand. Här är Rebecka som säger: ”kom” och leder honom in i sovrummet.

Denna text är ett utdrag ur ett pågående projekt med arbetsnamnet Alla talar sanning.

.

Pontus Joakim Olofsson är just nu aktuell med webbföljetongen Det är aldrig för sent att ge upp som går att följa på www.oblog.se. Följande är ett utdrag ur hans kommande projekt som går under namnet Alla talar sanning.

  Jennifer sa, har du tänkt på hur lite som finns kvar av allt det som vi någonsin har tänkt på. Att bara ett ögonblick av alla de tankar som bestämmer våra liv dröjer kvar i minnet mer än en kort sekund. Har du tänkt på det? Alla de gånger som du går och letar efter någonting, visst hör du också en röst ibland som säger, var la jag nu min telefon eller var är smöret. Vart har jag slarvat bort min hänfördhet?

  Alla de viktiga besluten om vad livet går ut på; alla värderingar om de människor du möter, vem som är att lita på och varför. Slår de rot på botten av dig och blommar upp långt senare som en anemon, en lotusblomma eller en näckros? När du var fyra år gammal bad du gud om en cykel. När du öppnade ögonen konstaterade du att det inte fanns någon cykel och ingen gud. När du fyllde fem fick du en cykel av dina föräldrar. Kommer du ihåg det?

  När du går och lägger dig på kvällen, minns du vad du önskade dig när du vaknade samma  morgon? Om någon frågade dig vad du gjorde för en stund sedan, visst stannar du då upp ett ögonblick innan du kommer ihåg vad det var du gjorde. Men om någon frågar dig vad du tänkte för tre minuter sedan, vad gör du då? Kommer du ihåg vad du tänkte för fem minuter sedan? Kommer du ihåg vem du var när du gick och la dig, nu när du drömmer om mig om natten?

  Jag drömmer om dig också, sa Jennifer. Jag drömmer att du försöker förstå mig och det är en ganska tråkig dröm. Jag försöker förklara för dig att det inte handlar om att förstå, men du vill så gärna ändå. Det handlar inte om att förstå, tro mig, om det ändå vore så enkelt.

  Det finns en liten fisk i ditt medvetande som hela tiden simmar upp och ner och berättar saker för dig som du redan har glömt. Vilket för det mesta är allt – nästan hela tiden. Det är den lilla fisken som säger att du är du, som berättar för dig vad du gör och varför du gör det. Och allt det som du tänker, det tar den lilla fisken med sig ner igen. Är du med? Det man stoppar ner är detsamma som man får upp igen, ok? Om du inte fattar det är det ingen idé att du fortsätter försöka.

  Jag förstod ingenting men jag nickade i alla fall. Jennifer såg inte ut som vanligt, hennes hår var mer orange och hennes ögon var grönare. Du förstår att det kan vara väldigt bra, sa hon, att vara kompis med den där fisken eller hur? Och nu innan du vaknar, så vill jag att du ska svara ärligt på en fråga: Vet du vem jag är? Om du svarar fel så kommer jag aldrig mer att prata med dig.

  Det är du som är fisken svarade jag.

  Det finns ingen fisk din dummer sa hon och log.

 Till Takeshi Kawamoto

Det blir bara mindre och mindre begripligt … oläsligt till och med för mig själv … det var meningen att det skulle bli en dagbok … en kristall bara åt mig själv … det blir bara naiva gruskorn … idag har jag försökt skriva om en sandängel istället för att skriva dagbok … sand istället för snö … röd snö … det var ett planetariskt ansikte över snön … tror jag … någon sorts totem … indianskt … en magnetism där … att jag under det börjar bete mig som tidvatten … dras upp … upp … ut … har ingen aning om var det kommer i från … förstår ingenting … ingenting … jag har ingenting att skriva längre … ingenting … att skriva … jag har kanske aldrig haft det … jag bara grubblar … jag är en självätare … tio års skrivande har inte ändrat på det … jag frågar om & om igen var jag kommer sluta … om jag någonsin kommer sluta … sluta sugas ut mot det där ansiktet jag inte kan läsa … omänskliga ansikte som tindrar … som en pulsar av koagulerad ömhet … nu har jag visst börjat skriva … jag kanske borde sluta … jag kanske borde fortsätta … jag kanske borde sluta … kanske … kanske har denna text med det där tindrande ansiktet att göra … gravida ansikte av bara ögon … jag undrar om det är där jag kommer sluta … just nu är jag så imaginär att jag inte ens klarar av att skriva kommatecken eller versaler … men nu måste jag skynda mig innan orden tar slut … de regnar så snabbt & häftigt de få gånger de lossnar ur tidens boklungor … jag ska nu börja eller rättare sagt fortsätta med att återvända till en svår natt … det är en gång en natt … en av alla nätter när jag mumlar till himlens sandiga bakhuvud att jag varken orkar andas vatten eller falla till månen & tiden bara känns som hopknuten cigarettrök föreslår en glasaktig barnröst någonstans till vänster om mig … alltid på sidan precis där jag inte hinner se … den glasaktiga barnrösten föreslår att jag ska skriva över själva tiden… den säger att tomheten skriver en bok tvärs över mitt ansikte … att det är gott … den säger att jag ska skriva om ett djur kanske en insekt istället för att utsöndra obegripligheter som en snäcka där jag gradvis försvinner in i mig själv som en annan filosof … jag svarar att jag kanske kan skriva om malar eller andra insekter men rösten är redan försvunnen … den hinner inte svara … jag tänker att jag inte vill skriva om dödsinsekter … ska jag skriva om insekter vill jag skriva om modersinsekter födelseinsekter reinkarnationsinsekter eller kanske inte insekter alls utan en hund som många gånger förut eller en hundgud någon sorts antigud … jag börjar arbeta dygnen igenom medan jag tänker att sömnen är en kronisk sjukdom & att nattens drömmar bara är parasiter som suger i sig bilder färger & filosofier direkt ur benmärgen & att nattens drömmar är kristalliska parasitsteklar som inte vill ge mig sina ägg eller att de är nätiga fladdermöss som känner mig lika bra som de känner insekter i mörker … sy för guds skull igen öronen på dem med barnhår tänker jag i bakhuvudet … samtidigt försöker jag arbeta … först tänker jag skriva om en hund eller var det en pojke … lasaruspojken … men när jag letar efter anteckningar om hunden eller pojken … jag tror det handlade om en sensationell drunkningsolycka att pojken överlevde i nollgradigt vatten … medan jag letar efter anteckningar om pojken eller hunden hittar jag istället två datautskrifter … två av Takeshi Kawamotos malar … jag gjorde nog utskrifterna med tanke på att använda dem som jord längst ner i en dikt … det kanske blir någonting av dem … utskrifterna är gjorda med en enkel bläckstråleskrivare men ursprungsbilderna är så starka att de överlevt ändå … de överlevde solljus för länge i ett fönster minns jag … de är gjorda av sten fast de är så skira … om dem kan jag skriva … jag skriver att den första bilden heter Mal … en teckning … den är immateriell & nästan omöjlig för mig att sammanfatta … grått papper … en amorf människogestalt som jag upplever har kvinnliga drag … kanske en antydan till bröst … gestalten är på väg in i eller ut ur pappret & håller vänstra handen framför sig i en outgrundlig gest … mjuka & böljande vingar som antingen bildas eller löses upp … jag kan inte avgöra vilket … vill inte bestämma … vill hellre flyta runt på taoistiska uppåtströmmar … det finns mjukt antydda virvlar bakom & runt gestalten som är änglalik & sorgsen … ögonen är öppna & svarta med lodräta streck eller skuggor ovanför som påminner om skador … bara en arm syns … högra armen syns som en underlig utbuktning … jag undrar … är den bakom gestaltens rygg … varför det i så fall … nu ser jag också att gestalten har någon sorts hår … en böljande rörelse … ett moln på sidan av huvudet & ovanför … det är någonting fruktansvärt skrämmande & samtidigt eteriskt förlåtande med den här bilden … liksom med den andra … den andra bilden är gjord med penna & vattenfärg … den heter Malängel … det är ytterligare en människogestalt med vingar … andliga ogripbara färger … vitt grått lila rött … bara lite rött … ett ovalt blundande ansikte som en lilaskimrande mask … kanske en nomask … en hopkrupen malängel som håller om sig själv med en överdimensionerad vänsterarm … någon sorts klänning eller kimono antydd under armen … den här malängeln verkar upptagen av smärta … födelsens smärta eller dödens eller båda … kanske drömmer den … nu får jag syn på fötterna … malängeln står på knä på ett avigt sätt kanske hopkrupen på grund av smärta eller en hotande fara utifrån … eller kanske inifrån … det ser förresten inte riktigt ut som om ansiktet hör ihop med kroppen … vid närmare eftertanke ser det inte ut som om någon kroppsdel direkt talar med de andra … hela varelsen är kanske mitt i sin födelse … nu kommer jag att tänka på att jag måste berätta om det märkligaste som har att göra med min porösa nattsömn … ibland när jag vaknar mitt i natten ur en orolig dröm finner jag mig ibland liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt … en mal … en maloid … jag har då armar och ben men också vingar … jag är täckt med fint damm precis som en mal … detta händer alltid bara i början på sommaren … & jag måste berätta mer … allt detta skrivande & bilderna får minnesmjöl att utsöndras under huden … det är som en lavin av sanningar … jag förstår inte hur jag kunnat glömma … jag har ju börjat skriva i helt fel ände … hursomhelst vet jag … jag vet att det någonstans i världen finns en riktig malängel … den besöker jorden en gång om året … malängeln flyger genom silver i blod … den flyger ensam genom silver i blod … malängeln vet att det viktigaste den bär i buken är tomhet & sand … tomhet för att kunna andas … sand för att kunna se eldarna utanför tiden … malängeln flyger sig så stilla den bara kan … den försöker förstå att tiden inte lyssnar på några människor utom de länge döda … malängeln flyger genom silver i blod … bara genom silver i blod … malängeln flyger genom silver i blod utan att sova … den flyger sig tyngre & tyngre … glödande tidsflikar skjuts in i dessa panna … kunskaper & bilder som aldrig var menade för den trängs som packis i dess hjärna … medan jag skriver detta knaprar flugor på dimma som stiger & stiger precis över dess rygg … jag hör svagt att en ängel snurrar inuti en mal som sjunger … en barnröst jag inte längre hör släpar sig hem till varje mals oläsliga ängel… om jag skriver länge nog framkallas kanske varje mals oläsliga ängel på min tunga … jag vet inte varför jag skrev de här senaste meningarna … jag undrar var jag tappade tråden … varje mals oläsliga ängel på min tunga … jag tror det betyder att jag snart ska kunna höra malängeln starkt som under havsvatten … att jag ska kunna se elektricitet som formar små örnar … örnar som flyger fram & tillbaka över öknar … jag känner till en mal som en gång i tiden inte ville vara en gång men slutade som malängel … den ville så mycket hellre vara långt under ytan på skelettkorall … varje mals oläsliga ängel sitter skräddare på en strandklippa som påminner om rött salt … jag kanske måste lämna varje mals oläsliga ängel nu … jag vet inte om jag ska skriva om malängeln eller varje mals oläsliga ängel … kanske är de en & samma … jag har i alla fall en mun som liknar en helt öppen liten mal … i alla dräkter har jag vit ögonring och i det närmaste helvita vingar … min sista bädd ska bli så öde … så öde som färskt gräs … jag kommer inte att nöja mig med dessa ständiga otillräckliga rent av utarmade ord men de duger som trappsteg när jag tar mig ut till min mal … vilken mal … lasarusmalen … den som växer ut ur min rygg … jag glömde berätta … ja den ljusa malen som växer som en blomma & har rötter inuti en guds ryggrads mjuka häll … sedan blir jag & malen ett … ja visst låter det fysiskt omöjligt & inte skapar denna knapphändiga beskrivning någon näringsrik inre bild åt någon läsare heller … men jag kan säga att förklaringen duger … den duger om någon läsare vill ta sig ut till samma tomma mal som jag kämpat för att ta mig igenom … nu är det väl tre malar … eller fem … som kanske är en & samma … jag hoppas det … men jag vill egentligen bara säga att man ska vara rädd om meningslösheten … tomhetens heliga hjärta … Tao … var rädd om tomheten utan den kan ingen ingenting röra sig … jag kan kanske säga så här … tänk att kroppen är i sin enkelhet … att stjärnorna ligger pressade mot den … att den är natt … men klockan är redan tre på morgonen hos mig … det är onsdag morgon i slutet av oktober & jag tänker att varje mals oläsliga ängel sitter skräddare på en strandklippa som liknar rött salt … det har jag väl redan skrivit … det kanske är allt … nej … följande är vad denna obetydliga & kroniskt kaotiska text verkligen är … med nåd för blinda är den tungans vickande i jordens kruka … & jag är varje mals rosa rostängel … slutet på oktober nu … oktober tar hem alla mina tankar till varje mals oläsliga ängel … jag har tappat tråden för länge sedan … egentligen redan när jag föddes … jag måste ta en paus nu … detta går inte alls … denna text har för många plan tidsplan eller för få … hur som helst så har jag inte kontroll … jag reser mig sakta & skimrande blanka ärr brinner långt ner … jag tittar noga på dem … de delar sig sakta för en orms blick … kastade stenar slutar ropa på mig ur stjärnhimlen … tysta stenar håller mig uppe … alla de tysta stenarna håller mig uppe … jag hoppas att varje mals sandiga rostängel snart orkar blåsa ut båda mina handleder … då kommer jag inte behöva skriva mer … jag kan tillägga att det verkligen växer en droppsten precis under solens yta … detta hopplösa försök att skriva handlar förresten verkligen om att falla genom olika tiders malar utan att alls kunna läsas … men ibland när jag sover besöker malängeln mig … den lär mig då subliminalt att leva utan tro… den lär mig att glömma … den talar in isblå ljus på ett litet kassettband & knyter levande flugor runt mina händers dok som börjar fladdra isär … på dagarna märker jag malängelns inflytande i pulser … varje mals oläsliga ängel blir då så magnetisk av min beröring att den automatiskt framkallar en stark gudsupplevelse om den befinner sig vid min tinning mer än en minut … var var jag nu … jag tappar tråden … jo jag vill verkligen säga att jag inte vet var mitt ansikte är efter allt detta skrivande … jag skulle aldrig börjat … nu repas tidsväven upp igen … men jag tror att denna text blåser fram & tillbaka … att den vaggar stilla som en mals oläsliga ängel … vaggar av damm ovanför en ljuslåga som hugger till utan att mörkna … jag vet inte … jag vet inte mycket längre men jag vet att mitt ansikte kommer släpa mig rakt igenom varje mals oläsliga ängel & att jag väljer att fortsätta andas … jag måste andas & jag vet … utan att märka det annat än som en svag kyla i handlederna glider jag dag för dag rakt in i famnen på varje mals oläsliga ängel som snart är tom nog för ljuset inifrån jordens yngsta bergart … det sägs att tiden inte väntar på någon … det är inte sant … tiden har förmågan att vänta men orkar bara vänta på malar … detta vet malarna … det är allt de vet … de är mycket intelligentare än människor … de är jordens intelligentaste varelser … nu sitter jag & skriver igen … men vill inte … jag ställer mig vid ett öppet fönster istället … jag röker tre cigaretter & dricker en kopp tystnad som smakar ljummen sprit … jag stirrar ut … jag blinkar äntligen bort alla materia från stjärnorna … jag stirrar & stirrar … & där tycker jag att jag ser en barmhärtighetssyster som plötsligt växer ut ur himlen … det är sant … barmhärtighetssystern sväller upp till en självlysande planet … hon blir tyngre för varje vingslag … det är egentligen malängeln … malängeln som kommer i form av en barmhärtighetssyster … malängeln flyger stilla & ljudlöst … den flyger in genom silver blod & glas men landar oskadd i min handleds regniga stenträdgård & så har jag till slut ingenting att säga … malängeln evakuerar munnen & märgen mjukt som en gud … det var hit jag skulle … jag tror äntligen på ingenting … denna text har plötsligt inget hudskelett längre … bara en varm & blåsig stenträdgård finns kvar av mig … äntligen ofullbordad …  jag kan upphöra med detta meningslösa drömskrivande … detta riktingslösa mummel … är ingen … någonsin … malängeln blåser ut mitt namn om & om igen … minnen snöar … upp … bort … jag vet … jag berättar så primitivt … obegripligt … om man alls kan kalla detta en berättelse … men detta var allt … allt … allt … ingen … ingen … begravd i tomhetens heliga hjärta faller jag hem för att lysa mörkt som nysnö …