Amerikanska trion Yob har efter fem urstarka skivor (och glöm för all del inte Scheidts underskattade sidoprojekt Middian som helt naturligt kan sammanfogas med Yobs övriga skivor) etablerat sig som ett av nutidens mest respekterade band, släkt med bla Neurosis (som Yob turnerat med) Mastodon, Cult of Luna, Pelican, Isis, Kongh, Earth och Sunn O))). Den som är det minsta inne på sludge/doom bör verkligen känna till Yob. Yobs musik brukar vanligen kallas doom, men som alla riktigt stora band transcenderar Yob egentligen alla genrer, och befinner sig både innanför och utanför världens vedertagna begrepp. Yob exponerar alltid tydligt sina musikaliska inspiratörer, tex Black Sabbath, Sleep och Electric Wizard, men skapar också en helt egen atmosfär, oerhört rik på rytmer, kontraster, intrikata slitningar, mörk mystik och lidande. Yob är krävande, men för den som tar sig tid väntar en lång och dunkel resa. Yob har bara färdigställt och gett ut omkring tjugo låtar, men dessa är långa, densitiva, vältrande stycken snarare än låtar i vanlig mening. Detta är som sagt krävande musik, men när den koncentrerade lyssnarens belöning kommer, är den både subtil och drabbande. Lyssna bara på slutet på Adrift in the ocean, vars andliga klarhet står i skarp kontrast till den omgivande brutaliteten, som är nog så omständlig. Den här sortens musik måste verkligen få ta sin tid för att kunna verka, och lyssnandet ska inte vara bekvämt. Doom/sludge ska erbjuda kamp, plåga, arbete, förlösning och rening. Om du inte hört Yob, men letar efter tålamodsprövande, andligt grävande och olycksbådande musik, läser du just nu helt rätt recension.

I det stora hela avviker inte Atma från Yobs tidigare skivor, men det finns en fräsch dynamik här, en kontrastverkan och ett spel mellan ljus och skugga som verkligen kan kallas sublimt, och frågan är om inte detta är Yobs bästa skiva. Atma har en djup textur och en kosmisk värme som skaver mot tyngden och brutaliteten på fantastiska sätt. Lyssna bara på skiftet vid 10:50 i Adrift in the Ocean, eller slutet på samma låt. Den som inte blir drabbad och förförd av Adrift in the Ocean gillar nog helt enkelt inte Yob. Atma är verkligen en känslorik och komplex skiva. Ljudet är som sig bör stilenligt murrigt, men Yob fuskar inte genom att gömma sig bakom dåligt ljud. Hela tiden råder en perfekt balans och en fascinerande dialog mellan organisk smutsighet och detaljskärpa. Yobs typ av doom blir ibland lite väl grötig (faran för grötighet fanns fövisso på föregångaren) men här artikulerar sig Yob på ett  imponerande sätt, både vad gäller sång och instrument. Musiken är såklart blytung för det mesta, men under tyngden finns spår av österländska harmonier begravda, och det finns många korta stämningspartier. Och hur konstigt det än låter, alstrar Yobs komplexa, introverta och plågade doom hopp och ljus.

En av Yobs styrkor har alltid varit Mike Scheidts föränderliga sångröst, och på Atma fortsätter han sin utveckling. Det finns fortfarande tydliga ekon av Ozzy och Scott Kelly, men nu framträder ännu en röst. Här och var använder Scheidt  en hög och genomträngande röst som påminner om Rob Halfords. Lyssna till exempel på den plötsliga vokala attacken vid 2:45 i inledande Prepare the Ground. Modigt och uppfriskande. Det är bla de överraskande eklektiska inslagen som gör Yob till en så fascinerande upplevelse. Yob har en förmåga att flytta sig elegant men effektivt åt olika håll, vilket vittnar om deras starka rötter, självförtroende och musikaliska medvetenhet. Gitarr, sång, bas, trummor, produktion och texter känns alltid igen, men Yob visar på varje ny skiva nya sidor av sitt högst egna universum. Att det massiva ljudlandskapet på Atma bara skapats av en trio är rent häpnadsväckande. Tillsammans med det drivna samspelet och den utmärkta instrumenthanteringen, kommer en stor del av Yobs uppslukande kraft  från Scheidts röstomfång. Hans ständiga byte av sångstilar och tonlägen gör musiken transcendent och på något sätt mystiskt opersonlig, och tillsammans med musikens tvära kast mellan lugn och storm, skapas en rent religiös slitning mellan skapande och förstörelse. Det finns också en ständig vibration, ett surrande och mullrande som efter ett tag kan försätta lyssnaren i en meditativ sinnesstämnig.

Som på tidigare skivor är texterna tungt symboliska och väldigt öppna. De verkar inte vara så mycket berättelser som aggregat, fragmentariska och expressiva ordkluster avsedda att sätta igång lyssnarens fantasi och skapa vibrationer. Liksom på föregångaren The Great Cessation är texterna asketiska och korthuggna. De känns tydligt influerade av Neurosis, och ibland saknar jag Yobs mer expansiva, magiska tonfall, som var mer tydligt på The Illusion of Motion (2004) och The Unreal Never Lived (2005). Spännande och sinnesutvidgande är dock texterna. Liksom Neurosis har Yob ett profetiskt och apokalyptiskt budskap, och i titellåten använder man sig av en samplad röst som talar om Atman, hinduernas världssjäl. Samplingen är en av många inspirerade detaljer.

Scott Kelly (Neurosis, Shrinebuilder) gästsjunger på Before We Dreamed Of Two. En snarlik sånginsats hörs på sanslöst mäktiga eposet Adrift in the ocean som bedarrar först efter tretton minuter. Det är dock inte Kelly utan Scheidt som sjunger.  Alla låtar på skivan är väldigt jämnstarka, men Adrift In The Ocean får ändå sägas vara huvudnumret. En monumental avslutning. Kellys röst är som vanligt intensiv och själfull, och inte förvånande har han en helt naturlig plats i Yobs universum. En anledning till att Kelly fungerar så bra på Atma kan vara att Scheidts sång är alltid är varierad, och förekomsten av en annan sångare innebär sas bara ännu en röst i mängden, ett komplement. Och naturligtvis hör det till saken att Yob influerats av Neurosis, som skivdebuterade femton år tidigare än Yob. De båda banden delar också musikaliska influenser, inte minst Black Sabbath.

Yob musik, ibland felaktigt kallad stoner (denna vaga term)  kallas ibland primitiv, och enligt vissa kritiker saknar medlemmarna det tekniska kunnandet hos mer populära genrekollegor, tex Mastodon. Inget av detta stämmer. Det krävs långvarig disciplin, hängivenhet, fokuserad intelligens, listigt dold musikalisk komplexitet, tematisk konsekvens, andlig inspiration och ett varsamt hanterade av subtiliteter för att man ska kunna skapa den här sortens av långsamma, meditativa och bitvis påfrestande musik.

Atma är utan tvekan en av årets bästa doomskivor, kanske den bästa. Jag rekommenderar den tveklöst. Ett givet köp. En skiva att lyssna på i åratal.

Diskografi: Elaborations of Carbon (2002) Catharsis (2003) The Illusion of Motion (2004) The Unreal Never Lived (2005) The Great Cessation (2009 Atma (2011)

 .

Tomas Klas Ekström: Sista undrens tid King Ink

Poeten Tomas Klas Ekström känner vi igen sedan tidigare. Tre dikter ur den nyutkomna boken Sista undrens tid har under våren publicerats tillsammans med tre kortfilmer. Ekström är  en driven och produktiv mångsysslare med fyra diktsamlingar bakom sig: Elvis, kattsand & andra viktiga saker (2002), Natten är svart och full av troll och kanoner (2005), Elektrisk matlagning (2007) och Malmö är en dröm (2010). Ekström är också verksam som grafisk formgivare, föreläser, har tidigare varit redaktör för antologin Poeter mot krig (2003), och har gett ut en skiva med bandet Telegraf. Att Ekström är en sammansatt och erfaren person är tydligt i Sista undrens tid, som är mångbottnad och känsligt undersökande, och han skapar en mycket personlig och mjuk legering av realism, existentiell ångest,  experimentalism, samhällskritik och saknad. Just saknaden är ett genomgående tema, oavsett val av bilder och motiv, och Sista undrens tid är dedikerad till Ekströms mor, som gick bort 2008.

Sista undrens tid är stilistiskt och tematiskt mycket konsekvent, och redan från början etablerar Ekström en grågles, undflyende och vacker stämning som han sedan sällan släpper. Boken inleds med tre sorgsna citat av Benjamin Smoke, Tor Ulven och Saul Williams, och första kapitlet heter Noll. Det börjar med en kort prosatext som kan ses som en sorts sammanfattning av boken. Det är en väldigt innehållsrik text, och jag skulle gärna analysera den här, men det ska jag inte göra. Den och resten av boken får läsaren såklart upptäcka själv. Den inledande prosatexten heter Förorter (en inledning). Det är en elegant komprimering, en sorts mininovell, en skiss av både en uppväxt, ett släktöde och den våldsamma politiska förändring som det svenska 1900-talets urbanisering innebar. Jag uppfattar denna inledning som en sorts frö, den text som hela boken kan deriveras ur, eller som en hand som håller ihop de övriga texterna. Det som följer är nämligen ett intensivt pärlband av  olikartade bilder och scener, och varje scen och bild har sitt självklara band till inledningstexten. Att placera en så densitiv och dominerande text redan i början är djärvt och mycket lyckat grepp.

Sista undrens tid är en både egensinning och mycket svensk diktsamling. Jag tycker mig höra ekon från både Norén, Sonnevi och Tranströmer, och någon sorts intellektuellt beslöjat, lätt svävande dödsmedvetande verkar alltid finnas närvarande i dikterna. Ekström har verkligen lyckats  skriva en mångfacetterad men sammanhängande diktsvit om två av de svåraste ämnen som finns: saknaden och döden. Bilderna är scenerna är verkligen väldigt svenska, ensamma, ruvande och blåsiga. Det är som att Ekström metodiskt filterar en personlig smärta genom ett svenskt raster, ett renande, objektivt filter som låter honom utvinna ljus ur mörker. Han och läsaren forslas rastlöst mellan rum, platser, minnen, tankar, idéer och personer. Sista undrens tid är på något sätt som en tråd med en rad solblekta och regnblekta fotografier på. De faktiska omständigheterna har bleknat, men känslan och ljuset hänger kvar, stelande, som någon sorts minnesstenar, som taktilier att flytta fam och tillbaka, räkna och sortera. För att en sådan här bok ska fungera krävs en fingertoppskänska, och det har Ekström. Det märks att han är en van poet; Sista undrens tid är påfallande välkomponerad och språkligt exakt. Ekström är en både stilistiskt och rytmiskt driven poet. Han behärskar t.ex. den närmast bortglömda konsten att strofera, och det ser man verkligen inte varje dag.

Jag nämnde att Sista undrens tid innehåller experimentalism, och den visar sig på ett originellt sätt. De närmast traditonellt uppbyggda dikterna innehåller sammanlagt tjugofem noter. Dessa noter innehåller bitar ur böckerna Småråd för hus och hem av Mörtha Stjernstedt och Den naturliga läkemetoden av M. Platen. Ekström  utnyttjar effektivt en experimentell teknik för att skapa en levande berättelse, dynamik, suggestion, och inte för experimenterandets egen skull. Eftersom det hela tiden finns två distinkta tidslager i boken, bildas en intressant friktion, en sorts metastämning, och som läsaren får jag en känsla av närvarande, pågående svensk historia. Det finns också en ständig själslig slitning, ett frågande tonfall i hela boken, och på något sätt verkar det som att glappet mellan noterna och den övriga texten skapar ett sorts anti-tillstånd, en tyst replik, en undertext till dikterna. Här handlar det inte bara om att läsa mellan raderna, utan att läsa mellan texterna, mellan berättelserna och sidorna.

Sista undrens tid är verkligen en väldigt genomarbetad och stark bok. Det finns inte en enda dikt jag skulle vilja lyfta ut eller ändra placering på, och alla dikter är intressanta i sig. Denna recension skulle lätt ha kunnat bli fem gånger så lång. Det finns många olika berättelser i Sista undrens tid, och många enskilda dikter jag skulle vilja analysera, men jag nöjer mig avslutningsvis med att nämna några omedelbara favoriter, nämligen Flugorna och spindlarna, Viking, Instängd, Torg, Här finns ingen, Slut ögonen och Barbazoo. 

Köp boken hos Adlibris

Besök också Tomas Klas Ekströms egna sida

.

Agnes Mercedes: Melodic Fairytales Sprak Sprak

Experimentmusikern Agnes Mercedes, som jag skrev en presentation av i april, har nu skivdebuterat på egen etikett, och hon gör det på ett extremt övertygande sätt. Det är verkligen mycket som är imponerande och udda med Melodic Fairytales, särskilt med tanke på att det rör sig om ett helt individuellt projekt. Detta är verkligen independentmusik, i ordets finaste mening. Mercedes har inte bara skrivit all musik och alla texter. Hon har också spelat in, producerat, mixat, och spelar själv alla instrument. Det är både fascinerande, förbryllande och inspirerande att lyssna på skivan. Det är verkligen svårt att förstå att en ensam musiker kan skapa, framföra och hålla ihop hela den lekfulla, ryckiga, collageaktiga, melodiska och intrikata kaosutflykt som är Melodic Fairytales. Och trots att Mercedes konstant befinner sig på en hög abstraktionsnivå, råkar hon aldrig ut för akademisk torka, intellektuell självhögtidlighet eller statiskhet. Det låter tvärtom som att ett litet barns blixtsnabba inspiration blåser liv i musiken.

Melodic Fairytales innehåller nio låtar (varav Tsunami Drip och Tistel Tromb känns igen från Mercedes” myspacesida) eller vi kanske ska säga stycken, eller till och med tillstånd, för det handlar om splittrad och riktigt abstrakt musik som mot alla odds hålls ihop av något sorts epileptiskt melodisinne och stabila men halvgömda rytmer. Hur konstigt det än låter, är Melodic Fairytales faktisk svängig och riktigt smittande. Förutsatt att man har ett öppet sinne, kan man faktiskt digga skivan, och till och med dansa till den, om man har ett vidöppet sinne. Särskilt Vilvih med sina sönderfallande pianoslingor och sin trancerytm, är lätt att sugas in i om man bara ger upp alla försök att förstå, kategorisera och begrava musiken i ord.

Melodic Fairytales är till sin natur en skiva som verkligen trotsar språket. Både musiken och texterna (som är synnerligen fragmentariska och innehåller ord från Mercedes” egenskapade spraksprak) präglas av vilt egensinne, och jag kan inte heller komma på några omedelbara musikaliska referenser. Jag vet inte ens om jag har lust att syssla med någon kulturell namnlek just nu. Nej, detta är en djupt originell skiva som ska upplevas av varje lyssnare på dess eget sätt. Visst är det här experimentmusik, konstmusik eller vad man nu vill kalla musik som maniskt arbetar med klanger, glapp, mellanrum, dissonanser och disparata ljud saxade ur vår dagliga urbana verklighet – men bakom alla definitioner, alla möjliga akademiska spetsfundigheter, finns ju resan, provokationen, leken och den dynamiska själsmöjlighet som är Melodic Fairytales. Visst är Mercedes en driven musiker, och visst kan man abstrahera och teoretisera hur mycket man vill runt detta faktum, men det vill jag faktiskt inte just nu. Jag tänker lägga språket och mina fördomar åt sidan. Jag tänker lyssna på Melodic Fairytales istället. På sprakspraket.

Köp genast skivan på CDON

.

Håkan Eklund: Spöken i 33A King Ink

För mig är Håkan Eklund en ny och väldigt välkommen poetisk bekantskap. Varken han själv eller förlaget verkar ha förstått hur poesi ska skrivas och förpackas år 2011, eller så bryr de sig bara inte om de underförstådda normerna. Och tack vare deras egensinne har Eklunds nya bok  blivit väldigt intressant, helt enkelt ovanligt lyckad. Spöken i 33A är Eklunds tredje diktsamling (de två tidigare heter H. K. Kraxmaskin och Manifesto Doghead). Den är känslorik, medkännande, naivistisk, bildrik, berättande och dessutom organiserad runt en central metafor som är klassisk: huset. Spöken i 33A  innehåller inte, som alltför många diktsamlingar de senaste åren, akademiskt torra, svårgenomträngliga textsjok som tävlar om att relativisera varandras betydelser. Den innnehåller inte bildfientlig och metaforlös antipoesi som är mer intressant som idé än som faktiskt läsprojekt. Inte heller är den jagfientlig. Spöken i 33A är faktiskt en kort och koncis, klassiskt komprimerad diktsamling med en urskiljbar personlig röst, urskiljbara teman, tydliga karaktärer och mänskliga motiv. Den innehåller också flera illustrationer av författaren. Spöken i 33A är en egensinning, uppfriskande, inspirerande och osvensk bok.

Spöken i 33 A är en sorts poetisk thriller, en poesiroman om ett antal mer eller mindre trasiga själar, alla med adressen 33A. Om man räknar med berättarjaget, blir det hela fjorton karaktärer. Förutom berättarjaget möter vi Fru Zola, Pablo, Monsieur Tourette, Oskar Åberg, Leo, Monika, Monikas pappa, Skuggpojken, portvakt Allan, Vera Grankvist, Veras dotter Jenny, Manuel Barrera och Nemo. Det är ett brokigt och fantasieggande persongalleri, men trots att Eklund bara har ett sjuttiotal sidor till sitt förfogande, blir det aldrig rörigt. Inre och yttre skeenden flätas skickligt ihop till en mångdimensionell berättelse om ensamhet, drömmar, paranoia och död.  Boken innehåller många olika berättelser och stilar, som hålls ihop tack vare genomarbetad tematik och komposition. Eklund växlar snyggt mellan poetisk realism och någon sorts surrealistisk sagoton. Många dikter fungerar helt fristående, t.ex. den mycket fina, skirt ironiska Vrakdikt. Men Spöken i 33A är som sagt också en poesiroman. Det finns en urskiljbar handling, och jag vill inte avslöja för mycket, men jag kan säga att upplösningen är oväntad i all sin tvetydighet.

Bokens illustrationer är gjorda i grafisk serietidningsstil, och deras humor kompletterar vackert de ofta mörka dikterna. Just blandningen mellan högt och lågt, finkultur och populärkultur, är en av bokens stora styrkor, och jag skulle önska att fler blandade poesi med mer populära genrer. Blandningen av poesi och serier är t.ex. ganska outforskad, åtminstone i Sverige.

Spöken i 33A är en inspirerande och brokig bok, en riktig särling i det svenska poesilandskapet. Den är välkomponerad, välskriven, fantasifull, personlig, lekfull, skönt ironisk och underhållande.

Köp genast Spöken i 33A och Eklunds två tidigare böcker hos Bokus

.

Björn Öijer: Pappa kommer snart. Recito förlag

Björn Öijer

Barndomen, barndomen. Den där himmelskt självklara och ändå astronomiskt avlägsna kontinenten. Både lockande och förrädisk. Och blöder verkligheten, vill man ju ofta hitta sin läkning i barndomen. Den äger man ju. Den kan man bära i handen, hålla som en mussla håller en pärla. Barndomen kan man fråga, spegla sig i, diskutera med för att få rätt svar. Man kan också bädda in barndomen i en roman, skapa en själslig slutförvaring att sätta sitt sigill på. Det sistnämnda är mer än vanskligt. Ibland handlar det bara om flyktkänslor, kanske fåfänga, eller till och med sensationslystnad. Resultatet kan bli nog så plågsamt. Ibland blir det bara sentimentalt, och ibland är författarens syfte helt klart. Ibland framträder det mot en fond av tydliga omständigheter, som hos Björn Öijer i boken Pappa kommer snart. Boken handlar bara delvis om författaren själv, och det finns ett starkt gravitationscentrum, som transcenderar det personliga och gör boken djupt allmängiltig. Den handlar nämligen om döden. Öijer är varken självupptagen eller sentimental när han tar sig an sitt svåra ämne, snarare saklig och koncis. Han lyckas skapa ett friskt lugn under berättandet. Gott så, men för att en barndomsskildring ska vara fruktbar, krävs ockå en ovanlig erfaranhet, inre eller yttre. Och Öijers barndom är ovanlig på två tydliga sätt. Han förlorade mycket tidigt sin far, och han växte upp i fatttigdom. Faderns död och fattigdomen är två mörka speglar som direkt eller indirekt vinklar ljuset i hela boken, men mellan dem skimrar ett barns starka vilja och instinktiva integritet. Pappa kommer snart är, bland många andra saker, en fascinerande berättelse om motstånd, överlevnad och växande.

Att minnas och samtidigt litterärt beskriva barndomen är både lätt och svårt. Barnets känslomässiga och kognitiva öppenhet gör att upplevelser sparas liksom magiskt färska livet igenom. Tyvärr är minnen också till naturen dynamiska och amorfa. Det är upplevelsen av vad som hänt snarare än vad som hänt, som barnet minns. Barnets synfält är kristallklart, men också begränsat, som ett djurs. Och under skrivandet är det ju ett vuxet intellekt som ska sammankopplas direkt med ett barns, ett bleknat universum. Det kan vara frestande för författaren att romantisera, fantisera och lägga till, men Öijers historia låter genuin och noggrant genomarbetad. Man kan förmoda att han haft hjälp av sina syskon när det gällt att frilägga detaljer och specifika händelser. Öijer beskriver saker och händelser detaljerat, men aldrig för sakens skull. Också hans mest objektiva skildringar har en underliggande puls, en själslig riktning. Det verkar som om Öijers underliggande syfte med boken varit att nå någon sorts försoning med ett grymt öde, att till slut säga sitt om det som knappt går att tala om. Öijer  bär ju på ett ohanterligt, egentligen oplacerbart minne, ett minnessår  som på något sätt måste förklaras, gestaltas. Han försöker hantera såret genom att skriva en berättelse om sin barndom, en berättelse som egentligen handlar om väldigt många saker. Just mångfalden är både bokens styrka och dess svaghet. Pappa kommer snart är varierad men också spretig. Detta är en rik, drabbande men kanske lite tekniskt oslipad bok.

Enklaste sättet att beskriva Pappa kommer snart är att kalla boken en självbiografi. Och visst är det korrekt. Detta är kort sagt en berättelse om huvudpersonen Martins uppväxt i Linköping under mitten av 1900-talet. För mig är boken däremot för mångfacetterad för en sådan beskrivning. Den känns snarare kalejdoskopisk. Kalejdoskopisk. Det är ett ord som känns rätt när jag försöker sammanfatta mina intryck. Boken har sitt självklara mörka centrum, faderns tidiga död, men runt det rör sig många olika berättelser. Boken är biografisk, men också historisk, privat-filosofisk och politisk. Många tankar och frågor ryms på de knappt 300 sidorna. Boken handlar bl.a. om Martins morfar Johannes, om Martins familj, relationen till mellanbrodern Kent, om utsatthet och fattigdom, om att bli vuxen, om barns grymhet, om det svenska klassamhället i mitten av 1900-talet, och om att försonas med sin egen historia.

Bruno och Björn Öijer

Martin växer upp med sin mor och de två bröderna Kent och Roland, som är ett halvsyskon. Roland får tyvärr väldigt lite utrymme i boken. Kanske har det att göra med att Martin och Kents relation redan etablerats innan Rolands födsel. Modern har flera älskare, men gifter inte om sig, och familjen förblir faderslös. Detta gör familjen plågsamt beroende av moderns släkt. Den döde faderns släkt är distanserad, och det är morföräldrarna som oftast hjälper familjen. Förutom förlusten av fadern, finns andra påfrestningar. Modern är nervöst lagd, lynnig och tvångsmässig. Hon bryter ihop under en period, och barnen får då vistas på barnhem. Dessutom rivs hela kvarteret där Martin tillbringat första delen av sin barndom. Trots svåra omständigheter visar Martin prov på envishet och driftighet, och han gör sitt bästa för att passa in bland kamraterna och i skolan. Martin klarar sig förvånansvärt bra, och det verkar som att han lider mer av en fars frånvaro än av just sin biologiska fars frånvaro. Detta är säkert utvecklingspsykologiskt korrekt, och barn kan ju klara svåra förluster så länge det finns ersättningspersoner, i detta fall modern och morfadern. Modern är stundtals oberäknelig och självupptagen, men också stark, modig och lojal. Hon är svår, men sviker aldrig sina barn. Hon både dubbelarbetar och sköter hemmet, och i en dramatisk passage räddar hon ensam Kent, som blivit bortrövad av äldre barn. Modern kompletteras som sagt av morfadern. Denne blir mycket av en far för Martin. Martin tillbringar mycket tid med morfadern ute på lander, skjuter luftgevär, promenerar eller spelar kort. Morfadern är en trygg punkt i ett obarmhärtigt klassamhälle.

Boken innehåller många indirekta sociala kommentarer, och det är intressant att se det gamla svenska klassamhället inifrån. Ständigt återkommer Öijer till frågor om moral, klass, pengar och skam. I en av de starkaste scenerna i boken, blir huvudpersonen Martin konfronterad av en klasskamrat, dottern till välbärgade föräldrar. Utstuderat och okänsligt påstår hon att Martins far tagit sitt liv. Upprörd svarar Martin genom att spotta på flickans sko. Detta är naturligtvis ett socialt brott, inte minst eftersom flickan har rika föräldrar. Martins skolfröken tvingar honom att be om ursäkt, och han plågas av djup skam. Det är drabbande att läsa den korta redogörelsen för en djup och socialt sanktionerad orättvisa. Martin har ju egentligen rätt, men tilhör fel samhällsgrupp, och kan inte svara för sig. Det märks att Öijer känner starkt för denna passage, och han uppnår en särskild språklig stabilitet, liksom i många andra passager, t.ex. passagen där barndomshuset rivs, eller i den fint avvägda avslutande passagen. Jag måste tyvärr säga att boken är lite stilistiskt ojämn, kanske lite ryckig, och jag vill påstå att den lever mycket på sitt stoff. Den känns gedigen, ärlig och kondenserad, avklarnad. Det känns inte som att det kommit med ett enda onödigt ord. Det kan man inte säga om många böcker.

Slutet på boken gjorde nog störst intryck på mig. Där återvänder Öijer till faderns död, de oklara omständigheterna och sorgen. Det är mycket fint och koncentrerat skrivet. Öijer skriver samlat och lugnt en betraktelse över faderns sista stund i livet. Det är en både elegant och vacker avslutning på boken. Man kan säga att boken slutar med samma mörker som den börjar, men att barndomens mörker filteras genom en vuxen människas själ, och att det får någon sorts ro. Jag vill inte påstå att slutet på boken innebär en läkning – någon läkning kan det aldrig bli – men ett sorts accepterande, en frid. Fram till slutet upplevde jag boken som lite splittrad, men det fina och fördjupade återvändandet till faderns död skapar form åt boken, en mörk men stilla vagga. Slutet på boken erbjuder inga svar, kan inte förklara faderns plötsliga slut - men på något sätt finns det en läkning i själva uppgivenheten. I tystnaden, i vissheten om att det inte finns några svar, bara frågor och ett eget liv att leva när frågorna tystnat. Och det finns ett sorts paradoxalt lugn i den avslutande meningen: De såg honom kasta bort sitt liv, och de kunde inget göra för att rädda honom kvar. Nej, de kunde inget göra, och efter den insikten måste var och ens liv få fortsätta.

Nej, det är verkligen inte lätt att skriva en barndomsskildring, men Öijer har lyckats väldigt bra. Måhända är boken starkare på det sjäsliga planet än det tekniska, men det är ju det förstnämnda som väger tyngst, alltid, i alla böcker. Och Öijer har ändå undvikit väldigt många klassiska fallgropar. Det är inte bara minnet och känslorna som kan bedra en författare när barndomen ska beskrivas. Det finns också alltid en risk att mängden fakta blir för stor, att boken ifråga blir encyklopedisk och otymplig. Öijers bok känns däremot välsorterad vad gäller fakta, och det märks att varje enskild berättelse har hög densitet för författaren. Här och var skulle jag velat putsa på ordvalet och anmärka detaljerat på stilistiken, men jag avstår. Jag har en känsla av att bokens ämne är viktigare än enskilda detaljer.

Den här boken kommer följa mig länge, och jag är säker på att jag kommer återvända till den, läsa om och begrunda. Jag kan verkligen rekommendera den till den som är intresserad av självmordets problematik, människosjälens mystiska styrka och ett stycke snabbt bleknande svensk historia. 

. 

 .

Peter Dolving: Sieg Heil Svensson King Ink förlag

Wow. Ja, just så måste jag faktiskt börja recensionen. Wow. För här går det undan, både i hjärtat och hjärnan, både  hos författaren och  mig som läsare. Det är starka, råa känslor, och det är tvära kast mellan ljus och mörker, kärlek och hat, hopp och förtvivlan, vrede och lugn. Och det är rasande många saker Peter Dolving lyckas reflektera över, bekänna, blottlägga, förklara och ifrågasätta på ung. hundrafyrtio luftiga sidor. Och dessutom innehåller boken bara dikter, så det handlar verkligen om komprimering på hög nivå.  Det är inte finstämda dikter, inte pyntade och avrundade dikter. Det är snarare någon sorts kärva, självbiografiska dagboksfragment som verkar ha skrivit och placerats med stor övertygelse och omsorg. Den som känner igen Peter Dolving från The Haunted, Bringthewarhome, boken Svensk poet 2010, hans blogg eller myspacesida, kommer att känna igen sig här. Dolving har ju flera sätt att skriva, men alla hans texter liknar varandra, vare sig det handlar om sångtexter eller prosa. De är sanningssökande, provokativa, kommunikativa och öppna. Det finns alltid utrymme för medskapande, för nya tankar, och den här boken är inget undantag. De som gillar Dolvings övriga texter, kommer absolut att kunna ta till sig Sieg Heil Svensson. Men den som är ny, som inte känner till Dolving, har jag något att säga till den då? Ja. Läs boken. Läs den i ett svep, kocentrerat. Läs den för att upptäcka ett helt eget Sverige, ett Sverige som ytterst sällan beskrivs i offentligheten. Läs om ett Sverige de flesta inte låtsas om, ett Sverige som på sin höjd omnämns i tidningarna skräcknotiser eller på någon löpsedel. Läs boken för att störas, förfäras, inspireras och berikas. Detta är en ovanlig bok. Inte utan skönhetsfläckar, men absolut ovanlig och absolut läsvärd i all sin hemskhet. Den är inte skriven för känsliga personer, och är bitvis väldigt självutlämnande. Den som bara väntar sig en stunds underhållning blir nog besviken. Boken inleds med underrubriken det kommer göra ont, ett kort och allvarligt förord och ett utdrag ur socialtjänstlagen. Redan på sidan tolv skriver Dolving om att vilja försvinna, att dö, och då har ju boken knappt börjat. Den som inte backar där, som inte är rädd för mänskligt mörker, kommer att lära sig mycket, både om personen Peter Dolving och det svenska samhället. 

Det är inte ofta man får en så grym men ändå livsbejakande bok i handen. Till på köpet skriven av en världskänd hårdrocksmusiker, som väl borde var kalkylerande och ängslig. Men jag tror inte att Dolving kunde bry sig mindre om vad den så kallade mediavärlden tycker om Sieg Heil Svensson, eller hårdrocksvärlden för den delen. Hade han brytt sig, hade han inte skrivit om erfaranheter av sexuella övergrepp, sin egen svaghet, sina brister som förälder och den trasiga relationen till sin mor. Hade han varit ängslig, hade han inte skrivit om att överges som baby eller att inte veta vad kärlek är. Det är nämligen inte saker en hårdrocksmusiker ska skriva dikter om. Men Dolving är inte heller någon typisk representant för sin egen genre. Det finns alltid en uppfriskande, sund och anarkistisk avighet, en humoristisk tvärhet hos den offentliga personen Dolving, och allt detta lyser igenom också i denna bok. Och kanske svär han ofta för sakens skull, som i inledningen till kapitlet Sprutluder. Kanske för att det smakar bra, för att det är befriande, för att det gör att man slipper vara som andra . Och visst kan man se Sieg heil Svensson som ännu ett sätt att frigöra sig genom individualism och ärlig provokation. Och boken är förvisso inte som andra böcker, men ändå djupt medmänsklig i all sin brokighet.

Sieg Heil Svensson består av tjugo kapitel; Det ska börjas i tid det som krokigt ska bli, Den svikne, Offret, Bättre tiga stilla, Sanningen, Vänta, Det går igen, Min pappa, Sprutluder, Övergreppet, Tyst sabotör, Pyramider, Pest och kolera, Det var inte hatet, Blod och mer blod (paranteser), Att bryta ben och tappa hoppet, Skarven, Min mamma, Eld, Ett slut på eländet. När alla kapitelrubriker ställs bredvid varandra, ger de en väldigt bra bild av hela boken. Det börjar mörkt, i barndomen, fortsätter med våld, smärta, missbruk och sociala kommentarer, och landar i läkning och någon sorts inre försoning. Det är någon sorts zenaktig stillhet som till slut beskrivs, och det är verkligen oväntat med tanke på vilka fruktansvärda scener boken innehåller.

Det finns gott om svåra partier i boken, men svårast är såklart övegreppen. Enligt Dolving själv utsattes han för upprepade sexuella övergrepp när han var nio år. Egentligen är väl det omöjligt att skriva om det, särskilt när man utsatts själv, men på något sätt lyckas Dolving med detta. På ungefär tre sidor lyckas han fånga både absurditeten, äcklet, ångesten och dissociationen. Följande formulering fastnade jag för direkt: ett hål i ett hjärta/som liksom/inte sitter fast i mig/men ändå följer mig överallt. Bättre kan det knappast beskrivas, tillståndet där man både är och inte är, både har ont och inte har ont, i ett och samma andetag. Och kanske går det bara att skriva om det i en dikt, om det nu går att skriva om alls.

Sieg Heil Svensson innehåller som sagt bara dikter, och det är skrivna i någon sorts avskalad realistisk, resonerande stil. Det fungerar väldigt bra, och berättarrösten är onkeligen Dolvings egen. Men ibland blir det här och var lite grammatiskt knaggligt, och det måste jag tyvärr lägga på förlagets axlar. En författare kan inte helt överblicka sin egen text, särskilt inte om den är känslomässigt krävande. Det är förlagets jobb. Jag hade gärna sett några saker ändrade, men jag tycker ändå att boken är så stark att den inte direkt störs av felaktigheter, men synd är det. För boken är intressant på många sätt, och vissa partier är verkligen fina. Ibland spricker texten upp i helt klar poesi: kärleken/kan man inte ljuga för/det är som att leka att solen är kall/eller att elden är ljummet vatten/kärleken. Eller följande: för ingen brinner rent. När Dolving är som bäst, kan han säga massor med en handfull ord.

I hela boken finns en  medveten enkelhet som känns igen från annat som Dolving skrivit. Det är som att han undviker alla utsmyckningar, som att han skrapar och skrapar på ett ämne, en tanke, en situation tills han får fram en bit verklighet, någonting att hålla i handen, vad som helst som håller. Ett ord, en bild, ett verktyg eller en personlig sanning. Någonting som får vara hur som helst, hur enkelt, naivt eller smärtsamt som helst, bara det fungerar. När jag läser Sieg Heil Svensson kommer jag att tänka på en textrad av Neurosis: I need something to cut into so that my god can see me again. Livet är ju så svårt och ändå så förtvivlat enkelt, och det tycker jag Dolving beskiver otroligt bra på många ställen.

Det är inte ofta det är ett rent nöje att recensera en bok, men det är det nu. En så här levande, öppen, rörlig och konfrontativ bok skapar ju många ingångar för en recensent, och recensionen  kunde lätt blivit dubbelt så lång. Men nu ska jag avsluta den för att inte prata sönder boken, fast jag känner för att göra det. Den här boken gör mig verkligen glad, och egentligen är det konstigt, för den är ofta väldigt svart och ångestfylld, för att inte säga otäck. Men bland allt våld, all ångest, all vrede, bland allt ackumulerat elände finns det hopp, friskt trots, kreativitet, kärlek och ljus. Det känns som om boken är inledningen till något bättre, och inte fortsättningen på ett hopplöst nedärvt mörker. Och boken slutar också helt öppet och kort: nu jävlar. Ett passande och oväntat slut på en väldigt inspirerande och väldigt  drabbande bok.

Ingen brinner rent, nej. Visst är det så, men Dolving brinner renare än de flesta. Och när han brinner som renast brinner han ända ner till huden.

.

Köp boken av King Ink förlag

.

Daniela Bjernbrandt är född 1981 och uppvuxen i Stockholm. Hon har studerat konst, och har bott på många olika platser, men är nu tillbaka i Stockholm.  I dagarna har hon debuterat med diktsamlingen I sländors närhet, utgiven på förlaget Miders & Tenorio. Bjernbrandt inspireras av sin syster, sin farmor, Per Hansson, Ann Jäderlund, Johannes Heldén, Per Hagman och många medlemmar på sajten poeter.se, där hon själv är verksam. Sedan tre år tillbaka skriver hon varje dag. Hon dras gärna till det skenbart enkla som har underliggande nerv och puls. Hon har sällan en övergripande plan för sitt skrivande, men säger själv att hon eftersträvar att göra det svåra enkelt och det enkla svårt.

Förlaget skriver att I sländors närhet är ”en smältningsresa i jordens inre där nya former får fäste men aldrig stelnar”.  Det är en mycket bra beskrivning. I sländors närhet är inåtblickande, grävande och sonderande. Det är en narrativt varierad bok, innehållande  sjuttiofyra noggrant ordnade dikter. Ett flertal teman kan urskiljas. Dikterna berättar om personliga relationer, kärlek, personligt växande, avsked och sorg. Det finns också dikter med utpräglat kvinnlig/feministisk tematik. Dessa är intressanta och vackra, och jag hade gärna sett fler. En personlig favorit är den effektiva Urkraft med sitt öppna slut, som lyder: du skuggsyster/som får mig att bryta samman. Visst kan man enkelt, spontant tänka sig att det handlar om ett nervöst sammanmbrott, men jag vill hellre tänka mig att det handlar om ett uttjänt jags friska sammanbrott - kanske övergivandet av en död könsstereotyp.

Bjernbrandts stil är komprimerad men aldrig överlastad. Hon behärskar den svåra konsten att vara både abstrakt och berättande på samma gång. Hon använder ofta ett trevande, svävande tonfall som aldrig riskerar att bli energifattigt. Hon skriver genomgående drivet och känsligt, med en fallenhet för det sårigt relativiserande. I hennes diktvärld finns få självklara kartpunkter, och mänsklig kommunikation verkar innebära en lika stor välsignelse som förbannelse. Själva behovet av kontakt, av närhet, framstår som ett grundläggande problem, en börda. Ibland andas välkomna vita tomrum i dikterna, och läsaren får vila lite. Dikterna är bitvis fragmentariska, nästan fästeslösa, men Bjernbrandt har strukturerat dikterna klassiskt, med titlar, vilket skapar ett sorts skelett åt läsningen. Varje dikt kan läsas ensam eller också som en del av en berättelse, en stillsam sorgekrönika.  Jag upplever I sländors närhet som ett svartvitt kalejdoskop, eller en blåsig betraktalse över den skörhet som varje mänsklig relation med nödvändighet gömmer i sitt innersta. Detta går igen i titeln, där jag uppfattar en fin dubbelmening. Sländor är redskap - arkaiska redskap för en vävande poet - men också insekter, levande irrbloss som knappt hinner uppfattas innan de dör. Jag tänker att det knappt går att vara i närheten av dem. Kanske ska ingen vara närmare än slända än så. I närheten. Eller så är det tvärtom. Det är svårt att vara nära en slända, så dikterna kanske beskriver någonting sällsynt välsignat.

I sländors närhet är en mycket fin och jämn bok, och de direkta svagheterna är få – men här måste tyvärr ett flertal typografiska missar nämnas. Jag upplever dem som oerhört störande. När det gäller själva dikterna har jag inte mycket att anmärka på. Någon humoristisk, avvvikande dikt kanske kunde utgått, till exempel Dra till Himalaya då (vars poäng jag dock förstår), och dikternas samlade vokabulär  kunde haft större vingbredd – men missförstå mig rätt nu. Bjernbrandts vokabulär är aldrig svag – vi talar ju om en medveten, arbetande poet här – men den kan utvecklas. Bjernbrandt använder oftast klassiska, dramatiska, arketypiska ord, och det är inget fel med det – men när moln, ljus, blickar, liv, jord, timmar anhopas utan så många tydliga kontraster, infinner sig tyvärr en viss mättnad, och det är synd på fina dikter – dikter som verkligen låter inkännande, syftande, viktiga för Bjernbrandt. Jag vill säga så här: jag hoppas att Bjernbrandt behåller sin febläss för vackra, djupa ord, men tycker samtidigt att dessa behöver kompletteras. Det är möjligt att det ska till någon sorts realism, ett inbrytande av något väsenskilt - politik, alldagliga föremål, tidningsnotiser, dagboksblad. Ett förslag bara. I sländors närhet är hursomhelst en mycket övertygande debut. Dikterna är ofta överraskande, fantasifulla och rörande sensuella. Bjernbrandts bildspråk är ibland vackert surrealistiskt och riktigt osvenskt, som i dikten Mördarsniglar: under bron bor en man/med vackra fötter/han har rosa naglar med nagelband/fyllda av själar som fastnat. Eller i Livsnerv: du la mig över brunnen/för att skåda vår framtid/i spegeln du gav mig. Det är väldigt uppfriskande och inspirerande att läsa denna sorts innerliga, sökande poesi, inte minst i dagens svenska klimat. Det är en både skör, sorglig och stark bok Bjernbrandt skrivit. Detta är en subtil och skuggrik början.

För läsare av Johanna Ekström, Katarina Frostenson, Sara Hallström, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Trotzig.

.

Recension av GrandExits skiva Burn With Grace

GrandExit hette tidigare Vicious. Under det namnet har de två fullängdarna Vile, Vicious & Victorius och Emotionally Disqualified getts ut. Burn With Grace är första fullängdaren under det nya namnet. Den är väldigt välskriven och genomarbetad. Bandet har självt betalat för inspelningen, som skett i Abyss & Black Lounge. Produktionen är utmärkt, med skarpa gitarrer och rejält tryck i rytmsektionen. Alla instrument är dessutom smakfullt separerade. Här säljs tack och lov ingen konserverad dödsgröt. Att katgorisera denna högst varierade skiva är inte så lätt. Jag skulle spontant kalla detta melodiös, progressiv death metal med sjuttiotals-influenser. Någonstans skymtar inslag av hardcore-studs. Ibland blir det doomigt, som i början på ettriga Apathy. Det finns också någonting gotiskt som kommer och går. Inte sällan är det catchy, som i inledande Wasteland, vars refräng förföljt mig de senaste dagarna. Förvånansvärt nog håller allting ihop. Hela tiden. Burn With Grace andas kärlek till hårdrockshistorien, och det finns flera inslag som påminner om andra band. Men skivan saknar ändå inte det viktigaste: personlighet. Stämningsfyllda passager vävs snyggt in på oväntade ställen, tex i slutet på Into Ashes eller i slutet på titelllåten. Som bekant blir det brutala brutalare i sällskap med det finstämda. Det finns också flera intressanta utomliggande detaljer, som den nakna basen i Bloodstained Innoscence, det lilla extra cymbalslaget i slutet på Red End eller den kusliga ljudeffekten i slutet på Apathy. Klassigt. I början på Selfdestructive Mind dyker stråkar upp, & det blir lite gotiskt. Det råder ingen tvekan om att det handlar om drivna instrumentalister. Sångaren Dano Wahlström är ett riktigt fynd, som både levererar growl & snygg skönsång. Wahlström är också författare till skivans välskrivna texter. GrandExit kombinerar skickligt brutalitet & intelligens. Det avslutande, stämningsfyllda titelspåret ska särskilt nämnas. Det enda jag vill gnälla lite på är omslaget, som andas traditionell rock n” roll. Jag tycker inte det gör bandet rättvisa. Burn With Grace är i det stora hela en jättesolid & intressant skiva. Jag rekommenderar den utan tvekan. Det ska bli spännande att följa GrandExit. Vad månde bliva? Tydligen planeras redan nästa skiva.

Favoritspår: Red End, Selfdestructive Mind, Into Ashes, Wasteland

För fans av At The Gates, The Haunted, In Flames, Morbid Angel, Soilwork

Köp skivan på bandets hemsida: http://myspace.com/grandexitmusic