.
Helena Looft är en egensinnig och mångfacetterad författare, en äkta konstnärssjäl som envist följer sin egen vision och inre röst. Hon har både gett ut romaner, en samtidssatir och en experimentell diktsamling, den vackra Brusa högre lilla å (2010), som blev ett mycket intressant inlägg i den komplicerade debatten om språkmaterialismen och poesins funktion i dagens samhälle. Nu ges hennes sjätte roman Pappa, vet du vad jag drömde? ut på Black Island Books, och romanen innebär ännu en kursändring, ännu en fascinerande fördjupning av Loofts författarskap. I Pappa, vet du vad jag drömde? kombinerar Looft sina tidigare teman och motiv med historiestudier, vacker experimentalism, genusfilosofi, samtidsskildrande och svart humor. Romanen har tagit sju år att färdigställa, och Looft har ändrat romanens form flera gånger under skapandeprocessen, och hon har också fördjupat sig i Kartagos historia. I centrum av romanen finns en olycklig kvinna som heter Beatrice, och det är ingen slump, för romanen har kopplingar till Dantes verk Den gudomliga komedin. Boken innehåller också delar av Vergilius verk Aeneiden, den är direkt inspirerad av detta verk, och den 4000 år gamla sumeriska myten om himmelsgudinnan Inanna påverkar också Loofts berättelse om Beatrices själsliga natt och underjordsvandring. Liksom himmelsgudinnan Inanna rör sig romanens Beatrice från himlen till underjorden, men den geografiska platsen, romanens stora scen är Stockholm. I Pappa, vet du vad jag drömde? inleds vandringen i en ostädad lägenhet på tredje våningen i en av Stockholms förorter och avslutas i tunnelbanan vid Medborgarplatsen på Södermalm, och Beatrices eviga sällskap är skulden, en fysisk, påtaglig varelse som Beatrice hela tiden befinner sig i dialog med.

Pappa, vet du vad jag drömde? är en djupt övertygande och väldigt fascinerande bok, både på grund av genreblandingen (detta är både en psykologisk roman, en sorts prosadiktsamling, en historielektion och en genusfilosofisk resa) och den gripande nakenhet som präglar beskrivningen av nedstigandet, ensamheten, Beatrices utsatthet och hennes absurt hårda självrannsakan. Romanen är inte utan humor (beskrivningen av medarbetarsamtalet är både dråplig och mycket fin i all sin sorgsna asketism), men det är ändå mycket plågsamt att följa Beatrices hårt åtskruvade känslor och hennes vilsenhet, hur hon driver längre och längre bort från allt och alla, trots att hon befinner sig mitt i storstadens brus och vimmel, och hon är verkligen ensam bland alla, som man brukar säga. Ja, det är en oerhört mörk roman Looft har skrivit, men inte tungrodd alls, eller effektsökande och sentimental, utan istället sonderande, lärorik, vacker – och spännande. Loofts berättande är som vanligt noggrant och stillsamt, med en fin känsla för tidens kvalitéer, för tempo och tystnad, men efter några sidor sugs man in i Beatrices öde som om man läste en deckare. Och det är verkligen otroligt mycket som Looft lyckats sammansmälta och gestalta, och man undrar verkligen hur hon lyckas, hur hon gör. En aspekt av romanen som är extremt lyckad är kapitlens rubriker, som sitter ihop; rubrikerna bildar en egen berättelse, en egen dikt som löper genom hela boken. Det låter kanske som en djärv idé, men greppet känns helt naturligt, det funkar perfekt, och det bildas en metabrättelse som ger botten och djup åt Beatrices nedstigning. Loofts språk är överhuvudtaget noggrant utmejslat, präglat av den ovanliga tidsmässiga och metafysiska känslighet som är Loofts signum.

Pappa, vet du vad jag drömde? är Loofts mest ambitiösa och mångfacetterade roman hittills, och jag vågar påstå att den också är den bästa, även om konkurrensen är hård. Ett givet köp är detta i vilket fall som helst. En vacker, djup, spännande, lärd och experimentell roman av en författare som det blir mer spännande att följa för varje bok.

Och så ska omslaget nämnas också. Supersnyggt, perfekt. Black Island Books skapar i och för sig alltid fina, estetiska omslag och böcker, präglade av omsorg och hantverksstolthet, så något annat var inte att vänta.

Tidigare titlar av Helena Looft

Men jag redan var där, 1992

Ett namn i mörkret, 1995

Vinter är allt jag vet, 1998

På dina murar, 2005

I väntan på support, 2008

Brusa högre lilla å, 2010

.

Husguden  Independent/experiment-film

Husguden är den underliga frukten av ett möte mellan konstnären Håkan Eklund och musikern Mauricio Lisegran Martinez. Detta är den andra konstfilmen som Eklund har varit med om att skapa. Eklunds och Martinez huvudsakliga verktyg  är poesi och filmen är den grundläggande formen. Husguden har förevigats på DVD-skivor, närmare bestämt 50 stycken. Kontakta Eklund eller Martinez via mail om du vill köpa ett exemplar. Priset är 50 kronor. Husguden består av åtta dikter eller scener som tillsammans bildar en mystisk berättelse, en sorts  melankolisk fragmentdagbok, och det är mycket spännande att dechiffrera det hela. Det är excentriska grepp, det är stämningsskapande musik, det är djupt personliga vinklar och ofta är det underbart konstigt. Husguden består av åtta delar: Flugan, Manifesto fantasia, Luffarmärke, Betty Page i Stockholm, Pappren fylls, Tankar kring sjöjungfrun, Barken, Dystopisk utopi.

Filmen börjar i ett kök, flyter förbi ett personligt revoltmanifest och en talande dödskalle, och vi ser glimtar av Stockholms innnerstad, vi fortsätter genom fabrikshallar, vi dyker ner under vattnet, och vi råkar på en meditativ scen som innehåller en sönderriven bok  och som präglas av någon sorts epileptisk trance-ångest,  och här och var dyker det upp ett vattentema som känns igen från Eklunds diktsamling Spöken i 33 A. I slutet på filmen bryter vatten från stumfilmsvärlden in, och vattnet bryter liksom ner filmen och vattnet blir repigt, flimrigt, också det är förgängligt. Filmen slutar lakoniskt med nämnandet av ett klockslag. Vi är tillbaka i verkligheten igen, hos klockan, hos förgängligheten. Mellan scenerna visas scenernas namn, skrivna med klassiskt typsnitt, som hämtat från 20-talet, och ett patinafilter har lagts på vissa delar av filmen, skapande en illusion av ålder. Det skulle kunna spåra ur, alla snabba kast och stilexperiment skulle kunna få filmen att implodera, men det hela är mycket effektfullt, och kulturkrockarna och skarvarna är en stor del av filmens charm.

Eklunds icke-högtidliga berättarröst passar perfekt ihop med den modigt drömska poesin och musiken, som oftast håller sig precis i bakgrunden. Eklund har ofta något sorts barockt eller gotiskt drag när han skriver och gör bilder, och Martinez smakfulla men besynnerligt intensiva musik passar verkligen Eklunds temperament

Jag vill se filmen som en sammanfattning av ett liv, ett liv som passerar flimrigt, hoppigt, provocerande fragmentariskt, som ett människoliv alltid är. Och Eklund och Martinez, som har två olika temperament, kompletterar och förstärker varandra, och det finns en friktion här som håller intresset upp hela tiden.  Och det är otroligt mycket som Eklund och Martines har lyckats klämma in fast filmen bara är 15 minuter lång. Ett litet mästerverk är det. Mycket i denna film är suggestivt, vissa passager är otroligt snygga, och man har verkligen alstrat mycket energi med små medel. Vilken undergroundfilmare som helst skulle vara stolt över detta projekt.

Kuriosa: Eklunds sorglustiga seriefigur Benjamin gästspelar i filmens sjätte del: Tankar kring sjöjungfrun.

Kontakt

Håkan Eklund: doghead@hotmail.com

Mauricio: Mauricio_lisegran@live.se

.

Svensk poet 2012  King Ink

Förlaget King Ink är ett av få poesiförlag som fortfarande regelbundet ger ut årsböcker, vilket i och för sig inte är förvånande. King Ink är ett litet förlag med asketiska resurser, men förlaget har en helt egen kompass och profil, satsar på det som ligger närmast hjärtat och har vid det här laget en intressant och brokig utgivning bakom sig. De senaste åren har King Ink bland annat gett ut multikonstnären Peter Dolvings debutbok, poesi och serier av Håkan Eklund (som också medverkar ymnigt i Svensk poet 2012), prosa av Nathalie Sjögren och poesi av Helén Laestadius, och utformningen av Svensk poet 2012 visar att förlaget är berett att experimentera och utvidga och ifrågasätta antologikonceptet. Svensk Poet 2012 innehåller nämligen både poesi och ett digert bildmaterial av Håkan Eklund, och enligt förordet är boken också en hyllning till Håkan Eklund och hans konst. Man kan säga att King Ink helt enkelt har vidgat poetbegreppet på klassiskt vis, så att det inte bara omfattar skrivare, utan också allmänna drömmare, visionärer, outsiders, original och bildskapare. Resultatet är som helhet spännande, bitvis mycket drivet, lite provokativt i sin spretighet, och tyvärr också ganska ojämnt.

De namn som stannar kvar i mitt minne efter läsningen är Anna Christoffersson, Håkan Eklund, Johan F Källman och Ewa Nillgård. Måhända är jag en smula partisk vad gäller Eklund och Nillgård, som båda har publicerats i Eremonaut ett flertal gånger (och Eklunds serier och poesi har jag själv recenserat), men jag vågar ändå säga att namnen jag nämnde sticker ut,  och det är stor skillnad på de medverkandes stilar och förmågor, och jag är inte övertygad om att alla medverkande riktigt passar ihop i samma bok, även om jag kan respektera spretigheten som koncept, och jag är ju själv recensent och redaktör på en nättidskrift som har spretighet och kulturkrockar som ledstjärnor. Jag förstår nog inställningen hos den eller de som satt ihop Svensk poet 2012, men det betyder inte att jag min förståelse automatiskt måste färga mitt allmänna omdöme, min kritik.

Men får att tala om det absolut  viktigaste, nämligen bidragen i antologin, poesin, konsten, så vill jag säga att jag skulle ha velat läsa mycket mer av Johan F Källman, som bara medverkar med en dikt, lyft ur den egenutgivna boken En strand av kanyler (och det är en underbar titel måste sägas). Källman har en något sirlig stil, ett febrigt patos, en expressionistisk/surrealistiskt touch och ett musikaliskt driv, och han är inte utan ironisk humor. Ett annat sorts poetiskt djur är Anna Christoffersson, med sina mjukare, mera böljande, naturfärgade meditationer blandade med sensuell och rentav vacker språkkritik, och henne skulle jag också vilja läsa mer av. Christoffersson medverkar bara med två dikter tyvärr. Ewa Nillgård får däremot något större utrymme, hon medverkar med fem dikter, alla lika koncentrerade och starka, täta utan att bli för tunga, ordrika och lekfulla utan att betydelserna tunnas ut eller inflation inträder. Nillgård har en säregen förmåga att omladda arvet från 1900-talets modernism och ge det ett nytt, personligt innehåll. Nillgårds poetiska röst är lågmäld och vänlig, men samtidigt lyckas hon förmedla stark fysisk rörelse, förundran, organiskt sammanhang och äventyrslusta. Det är stort och magiskt. Nillgård har en tydligt naiv ådra, en kärnfrisk barnenergi, och jag tänker att hon och Eklund inte skulle vara otänkbara som kollegor i ett kulturprojekt.

Jag skrev tidigare att de medverkande inte alltid passar ihop, men Nillgård och Eklund delar någon sorts öppenhet, en frisk normlöshet, det finns något anarkiskt hos båda. Eklund medverkar inte med dikter, bara bilder, men jag kan ändå känna att de bådas uttryckssätt harmonierar. Eklund medverkar med fjorton stycken bilder (sexton om man räknar med bilder på omslaget), alla mycket Eklundska, drömska, absurda, groteska, punkigt slängiga, förenande psykiskt djup, samhällskritik, humor, populärkultur och existentiell ångest. Eklund har en öppen stil man kan säga, han är tydligt böjlig som konstnär, och det finns alltid en improvisatorisk touch i hans bilder, en livsbejakande fräschör, det handlar om konst i rörelse, och det är lätt att förstå att Eklunds uppdrag och projekt är mångskiftande; utställningar, tatueringar, bokillustrationer, planscher, bandloggor och tröjmotiv (Eklund har bland annat gjort en tröjmaskot till Eremonauts webshop Eremerch). Eklunds bilder är tveklöst en av de stora behållningarna med Svensk poet 2012, en spännande, modig, ojämn men bitvis högkvalitativ bok.

.

Peter Dolving: Thieves and Liars

Anarkistiska multitalangen Peter Dolving (medlem i otaliga grupper, sångare, gitarrist, författare, konstnär, debattör, låtskrivare, producent och före detta medlem i Mary Beats Jane och The Haunted) släpper i höst sin tredje soloskiva, kallad Thieves and Liars. Det är en sammansatt, vilt inspirerad,  lekfull, bitsk, svängig och mycket övertygande skiva som verkligen gör Dolving rättvisa, både som sångare och låtskrivare. Det är som vanligt intressant och befriande att höra hur Dolving låter utanför den konservativa metalsfär där han haft sina största publika och kommersiella framgångar det senaste decenniet. Fram till nyligen har Dolving varit ett  urstarkt dragplåster i metalvärlden, och han har tillsammans med The Haunted varit en av landets absolut bästa frontfigurer, men Dolving har alltid haft musikaliska dragningar åt massor av håll, och han har väl aldrig varit riktigt bekväm med hårdrockens klichéer och stela ramverk. Dolving har ibland varit en ganska motvillig och bångstyrig hårdrockshjälte, kan man säga. Under arbetet med Thieves and Liars, som tagit ung ett år att färdigställa, har Dolving än en gång kunnat skaka av sig gamla mögliga förväntningar och genremässiga tvångströjor, och skivan har skapats spontant, organiskt och inspirerat, precis som rockmusik ska skapas. Trummorna har skötts av Per Möller Jensen (The Haunted) och hans jazziga, superkompetenta spel gör underverk för skivans intima, lite tillbakalutade atmosfär. Skivan har ett murrigt, surrigt, varmt ljud, och den har mastrats av Tue Madsen (som producerat The Haunted, Dark Tranquiility, Hatespehere mfl). Mixningen har skötts av Fredrik Reinedahl (som också har varit engagerad i det sk <O>-projektet tillsammans med Dolving, Jesper Liveröd mfl) Thieves and Liars har en personlig och tät, nästan hemtrevlig atmosfär, och det är lätt att fantisera ihop en bild av inspelningsplatsen; ärrade instrument, gamla förstärkare, trasmattor och kartonger på väggarna, kaffekoppar, dammråttor, spritpennor, papper och sladdhärvor. Det kanske inte såg ut just så, men man vill gärna tro det.

Det är egentligen omöjligt att sammanfatta denna skiva, eklektisk och infallsrik som den är, så låt oss göra några stickprov. Första spåret heter Meinhof och är talande för stora delar av skivan, och detta är en utmärkt inledning. En experimentell halvballad, kryddad med lite av 90-talets bästa altrock. Här finns också lite välkamouflerad  rockabilly och ambienta inslag. Andra spåret heter Song for You och innehåller smutsig rock och riktigt skön bas. Sånginsatsen är, som på samtliga spår, helt egen och mycket Dolvingsk. På detta spår hittar vi också riktigt snygga harmonier. I mitten av One Sweet Moment (vid 2:50) hörs ett av årets snyggaste stilbrott. Ordinary Folk smakar Waits och Blue for two (jag tänker på tiden när experiment-duon var pigg och i gasen). Waits är mycket närvarande i No solicitors, som avslutas elektroniskt och skönt sjösjukt. Mystiska och suggestiva Sunday Mornings låter som om Beatles och Sisters of Mercy delar en joint en regnig Söndag i juli. So Sick verkar avhandla musikbranschens och framgångsjaktens baksidor, och det är inte svårt urskilja bitsk kritik mot den metalsfär Dolving verkar ha lämnat för gott. Låtens slut är helt abrupt, och det kan kanske tolkas som ett fiffigt budskap om att Dolving helt enkelt fått nog. Sista spåret, plågade All This Beauty, flyter långt ut på experimentella vatten, och avslutas med någon sorts radiosändning. Den något svårtydbara texten verkar handla om feghet och självdestruktivitet, kanske om en oförmåga att ta in och ta tillvara livets möjligheter. Samtliga spår är genomarbetade och gediget konstruerade, och något annat var inte att vänta; Dolving är som bekant en mycket driven och erfaren låtskrivare, och vet hur man vrider en låt det där extra varvet som ger den tyngd och personlighet.

Dolvings texter är som vanligt genomarbetade och välmotiverade. Dolving har alltid varit en kommunikativ textskrivare, mån om att beröra, ifrågasätta och provocera. Det finns inte plats för strunt, för slentriantugg, och använder Dolving klichéer hamnar de alltid på rätt sida ironins och humorns fina linjer. På Thieves and Liars finns många textteman som känns igen från Dolvings tidigare musikprojekt. Ett av Dolvings favoritämnen – självbedrägeriet – dyker upp igen, och emellanåt blir skivan riktigt skönt bitchig, och det är inte utan att man undrar hur många texter som indirekt riktar sig till de forna bandkamraterna i The Haunted, som Dolving gått hårt åt i flera öppenhjärtiga intervjuer.

På Thieves and Liars ryms många musikstilar. Det är ektronika, postrock, postgrunge, pop, altrock, jazz, och blues, men absolut ingen metal, och det är säkert ingen slump. Denna skiva är en avskalad, något primtiv men mäktig upplevelse, och det är riktigt imponerande att allt gjorts med bara två musiker: Peter Dolving och Per Möller Jensen. Dolving sjunger, spelar bas och gitarr medan Jensen koncentrerar sig på trummorna. Detta är ett väldigt lyckat independent-projekt, och det vore bra om fler gjorde som Dolving istället för att panikartat jaga omkring i ruinerna av en döende musikbransch, och nu när både artister och skivbolag drabbats av panik, litar på sina reptilhjärnor och kastar integriteten överbord, är det otroligt befriande att höra en världskänd artist som bryter sig loss, verkligen brinner för sitt projekt, tar riskerna själv och satsat helhjärtat på sin egen vision och sitt eget budskap. Och det är självklart att Dolving ska uppmuntras och stödjas, både för att musiken är fantastiskt bra och för att detta independent-projekt är modigt, nyskapande och visionärt, och det är självklart att du ska besöka Dolvings hus genast. Kom in och brinn du med.

Officielt släppdatum för Thieves and Liars är 24:e oktober, men redan nu kan samtliga spår köpas i MP3-format tillsammans med <O>-projektet (vars debutskiva kommer vintern 2012) och en T-tröja. Köp Thieves and Liars här

Favospår: Sugande, skumma Sunday Mornings, förtvivlade All This Beuaty och radiolätta, fint arrade Hands on

Annat ur Peter Dolvings produktion

Med Mary Beats Jane: Mary Beats Jane (1994)  Locust (1996)

Med Bring the War Home (tidigare Peter Dolving Band: Just ’cause you can talk, don’t mean I have to listen (2000 samt som nyutgåva 2011) One of Us (2001) Bad Blood (2003) Rejoice (2008)

Med The Haunted: The Haunted (1998) rEVOLVEr (2004) The Dead Eye (2006) Versus (2008) Unseen (2011)

Böcker: Sieg Heil Svensson (2011) Burnvictim (2012) The Further Proceedings Of Steel Plate Brass Balls (2012)

Felicia Konrad: Cosmic Wash  Over  Loud Mouth Records

Cosmic Wash Over är både namnet på denna skiva, en av dess låtar och ett liveband. Arbetet med  Cosmic Wash Over började spontant, i samband med en konsert där röstkonstnären Felicia Konrad  (som 2010 spelade in skivan  So Drop It In med bandet Konradband)  och pianisten Caroline Leander spelade in låten Growing in heart (åttonde låten på Cosmic Wash Over) utan repetitioner. Konrad och Leander utvecklade då egna metoder för fortsatt arbete och inspelning, och det som skulle vara ett soloprojekt  förvandlades till ett samarbete som senare kom att involvera Mats Persson, David Carlsson, Robin Knutsson och Peter Tegnér. Arbetet med Cosmic Wash Over började som sagt spontant, men den grundläggande musiken på skivan är resultatet av en lång skapandeprocess. Efter att Konrad arbetat med röstperformance och ljudverk under flera år, har hennes sånger kommit tillbaka i nya skepnader.

Cosmic Wash Over är inte lätt att få grepp om, men skivans spretiga egensinne är också en självklar del av dess styrka. Konrad kallar musiken alternative singersongwriting, men den ryms inte helt i termen. Musiken är experimentell och personlig, och skulpteras tätt men elegant runt Konrads högst personliga röst. Musikens grund består uppenbarligen av jazz, men är också modernt crossover-filtrerad, och spridda stråk av funk, gospel, folkmusik, pop, soul, blues, rock och fusion samsas sömlöst med ambienta stämningar, afrikanska rytmer och suggestiva men smakfulla ljudeffekter. Instrumenteringen är också rik, och i några sekunder tycker jag faktiskt att jag anar en spinett. Produktionen är glasklar men mild, och den utmärkta instrumenthanteringen lyfter verkligen fram Konrads röst. Konrad har experimenterat med och utvecklat sin röst i flera år, och det hörs verkligen. Hon växlar ofta, mellan högt och lågt, mjukt och starkt, rakt och experimentellt, och har en fin jazz/blues-röst. Då och då bryter hon sig loss och sjunger mycket starkt och utlevande, och det är verkligen effektfullt i kontrast till den ofta milt sonderande musiken. Det skulle vara intressant att höra mer kraftsång. Hoppas den får mer utrymme på kommande inspelningar.

Cosmic Wash Over innehåller egentligen flytande, droppande, strilande ljudinstallationer snarare än vanliga låtar, men det finns hela tiden en kärnfrisk melodikänsla, en lågmäld humor och en jazzigt avslappnad värme som hindrar musiken från att bli torr, teoretisk, abstrakt och frånvänd. Cosmic Wash Over är en resande, böljande, svepande (skivans titel känns självklar och jag hör ett vackert vattentema komma och gå) och intensivt levande skiva. Musiken är mycket dynamiskt uppbyggd och verkligen egensinnig. Texterna (skrivna av Konrad) är drömska, tvetydiga och lika öppna och svepande som musiken. Texterna är både sårbara och filosofiska betraktelser av  känslotillstånd och livsprocesser – av växande, förstörelse, drömmar, ambivalens och extas. Cosmic Wash Over låter vid första lyssningen mest mjukt filosofisk, och för den som inte lyssnar uppmärksamt kan skivan förefalla kantlös, följsam och undanglidande. Detta är musik som kräver sin lyssnare, och det arbetas mycket med subtiliteter, lågmälda kontraster, ljus och skugga (som i den vackra och expressionistiskt droppande titellåten). Man ska inte låta sig luras av de första intrycken. Bakom den kontrollerade och imponerande sången, de snygga stilbytena, den långsamma jazzen, spelglädjen, humorn och de lekfulla rytmerna finns allmänmänsklig oro, drivande skuggbankar och svåra frågor, men också livsglädje och andlighet.

Favoritspår: You Don’t Wanna Fall Asleep, Cosmic Wash Over, Growing in Heart

Cosmic Wash Over finns hos Amazon och på Spotify

.

Amerikanska trion Yob har efter fem urstarka skivor (och glöm för all del inte Scheidts underskattade sidoprojekt Middian som helt naturligt kan sammanfogas med Yobs övriga skivor) etablerat sig som ett av nutidens mest respekterade band, släkt med bla Neurosis (som Yob turnerat med) Mastodon, Cult of Luna, Pelican, Isis, Kongh, Earth och Sunn O))). Den som är det minsta inne på sludge/doom bör verkligen känna till Yob. Yobs musik brukar vanligen kallas doom, men som alla riktigt stora band transcenderar Yob egentligen alla genrer, och befinner sig både innanför och utanför världens vedertagna begrepp. Yob exponerar alltid tydligt sina musikaliska inspiratörer, tex Black Sabbath, Sleep och Electric Wizard, men skapar också en helt egen atmosfär, oerhört rik på rytmer, kontraster, intrikata slitningar, mörk mystik och lidande. Yob är krävande, men för den som tar sig tid väntar en lång och dunkel resa. Yob har bara färdigställt och gett ut omkring tjugo låtar, men dessa är långa, densitiva, vältrande stycken snarare än låtar i vanlig mening. Detta är som sagt krävande musik, men när den koncentrerade lyssnarens belöning kommer, är den både subtil och drabbande. Lyssna bara på slutet på Adrift in the ocean, vars andliga klarhet står i skarp kontrast till den omgivande brutaliteten, som är nog så omständlig. Den här sortens musik måste verkligen få ta sin tid för att kunna verka, och lyssnandet ska inte vara bekvämt. Doom/sludge ska erbjuda kamp, plåga, arbete, förlösning och rening. Om du inte hört Yob, men letar efter tålamodsprövande, andligt grävande och olycksbådande musik, läser du just nu helt rätt recension.

I det stora hela avviker inte Atma från Yobs tidigare skivor, men det finns en fräsch dynamik här, en kontrastverkan och ett spel mellan ljus och skugga som verkligen kan kallas sublimt, och frågan är om inte detta är Yobs bästa skiva. Atma har en djup textur och en kosmisk värme som skaver mot tyngden och brutaliteten på fantastiska sätt. Lyssna bara på skiftet vid 10:50 i Adrift in the Ocean, eller slutet på samma låt. Den som inte blir drabbad och förförd av Adrift in the Ocean gillar nog helt enkelt inte Yob. Atma är verkligen en känslorik och komplex skiva. Ljudet är som sig bör stilenligt murrigt, men Yob fuskar inte genom att gömma sig bakom dåligt ljud. Hela tiden råder en perfekt balans och en fascinerande dialog mellan organisk smutsighet och detaljskärpa. Yobs typ av doom blir ibland lite väl grötig (faran för grötighet fanns fövisso på föregångaren) men här artikulerar sig Yob på ett  imponerande sätt, både vad gäller sång och instrument. Musiken är såklart blytung för det mesta, men under tyngden finns spår av österländska harmonier begravda, och det finns många korta stämningspartier. Och hur konstigt det än låter, alstrar Yobs komplexa, introverta och plågade doom hopp och ljus.

En av Yobs styrkor har alltid varit Mike Scheidts föränderliga sångröst, och på Atma fortsätter han sin utveckling. Det finns fortfarande tydliga ekon av Ozzy och Scott Kelly, men nu framträder ännu en röst. Här och var använder Scheidt  en hög och genomträngande röst som påminner om Rob Halfords. Lyssna till exempel på den plötsliga vokala attacken vid 2:45 i inledande Prepare the Ground. Modigt och uppfriskande. Det är bla de överraskande eklektiska inslagen som gör Yob till en så fascinerande upplevelse. Yob har en förmåga att flytta sig elegant men effektivt åt olika håll, vilket vittnar om deras starka rötter, självförtroende och musikaliska medvetenhet. Gitarr, sång, bas, trummor, produktion och texter känns alltid igen, men Yob visar på varje ny skiva nya sidor av sitt högst egna universum. Att det massiva ljudlandskapet på Atma bara skapats av en trio är rent häpnadsväckande. Tillsammans med det drivna samspelet och den utmärkta instrumenthanteringen, kommer en stor del av Yobs uppslukande kraft  från Scheidts röstomfång. Hans ständiga byte av sångstilar och tonlägen gör musiken transcendent och på något sätt mystiskt opersonlig, och tillsammans med musikens tvära kast mellan lugn och storm, skapas en rent religiös slitning mellan skapande och förstörelse. Det finns också en ständig vibration, ett surrande och mullrande som efter ett tag kan försätta lyssnaren i en meditativ sinnesstämnig.

Som på tidigare skivor är texterna tungt symboliska och väldigt öppna. De verkar inte vara så mycket berättelser som aggregat, fragmentariska och expressiva ordkluster avsedda att sätta igång lyssnarens fantasi och skapa vibrationer. Liksom på föregångaren The Great Cessation är texterna asketiska och korthuggna. De känns tydligt influerade av Neurosis, och ibland saknar jag Yobs mer expansiva, magiska tonfall, som var mer tydligt på The Illusion of Motion (2004) och The Unreal Never Lived (2005). Spännande och sinnesutvidgande är dock texterna. Liksom Neurosis har Yob ett profetiskt och apokalyptiskt budskap, och i titellåten använder man sig av en samplad röst som talar om Atman, hinduernas världssjäl. Samplingen är en av många inspirerade detaljer.

Scott Kelly (Neurosis, Shrinebuilder) gästsjunger på Before We Dreamed Of Two. En snarlik sånginsats hörs på sanslöst mäktiga eposet Adrift in the ocean som bedarrar först efter tretton minuter. Det är dock inte Kelly utan Scheidt som sjunger.  Alla låtar på skivan är väldigt jämnstarka, men Adrift In The Ocean får ändå sägas vara huvudnumret. En monumental avslutning. Kellys röst är som vanligt intensiv och själfull, och inte förvånande har han en helt naturlig plats i Yobs universum. En anledning till att Kelly fungerar så bra på Atma kan vara att Scheidts sång är alltid är varierad, och förekomsten av en annan sångare innebär sas bara ännu en röst i mängden, ett komplement. Och naturligtvis hör det till saken att Yob influerats av Neurosis, som skivdebuterade femton år tidigare än Yob. De båda banden delar också musikaliska influenser, inte minst Black Sabbath.

Yob musik, ibland felaktigt kallad stoner (denna vaga term)  kallas ibland primitiv, och enligt vissa kritiker saknar medlemmarna det tekniska kunnandet hos mer populära genrekollegor, tex Mastodon. Inget av detta stämmer. Det krävs långvarig disciplin, hängivenhet, fokuserad intelligens, listigt dold musikalisk komplexitet, tematisk konsekvens, andlig inspiration och ett varsamt hanterade av subtiliteter för att man ska kunna skapa den här sortens av långsamma, meditativa och bitvis påfrestande musik.

Atma är utan tvekan en av årets bästa doomskivor, kanske den bästa. Jag rekommenderar den tveklöst. Ett givet köp. En skiva att lyssna på i åratal.

Diskografi: Elaborations of Carbon (2002) Catharsis (2003) The Illusion of Motion (2004) The Unreal Never Lived (2005) The Great Cessation (2009 Atma (2011)

Tomas Klas Ekström: Sista undrens tid King Ink

Poeten Tomas Klas Ekström känner vi igen sedan tidigare. I våras publicerades tre dikter ur den nya boken Sista undrens tid tillsammans med tre kortfilmer. Ekström är  en driven och produktiv mångsysslare med fyra diktsamlingar bakom sig: Elvis, kattsand & andra viktiga saker (2002), Natten är svart och full av troll och kanoner (2005), Elektrisk matlagning (2007) och Malmö är en dröm (2010). Ekström är också verksam som grafisk formgivare, föreläser, har tidigare varit redaktör för antologin Poeter mot krig (2003), och har gett ut en skiva med bandet Telegraf. Att Ekström är en sammansatt och erfaren person är tydligt i Sista undrens tid, som är mångbottnad och känsligt undersökande, och han skapar en mycket personlig och mjuk legering av realism, existentiell ångest,  experimentalism, samhällskritik och saknad. Just saknaden är ett genomgående tema, oavsett val av bilder och motiv, och Sista undrens tid är dedikerad till Ekströms mor, som gick bort 2008.

Sista undrens tid är stilistiskt och tematiskt mycket konsekvent, och redan från början etablerar Ekström en grågles, undflyende och vacker stämning som han sedan sällan släpper. Boken inleds med tre sorgsna citat av Benjamin Smoke, Tor Ulven och Saul Williams, och första kapitlet heter Noll. Det börjar med en kort prosatext som kan ses som en sorts sammanfattning av boken. Det är en väldigt innehållsrik text, och jag skulle gärna analysera den här, men det ska jag inte göra. Den och resten av boken får läsaren såklart upptäcka själv. Den inledande texten heter Förorter (en inledning). Det är en elegant komprimering, en sorts mininovell, en skiss av både en uppväxt, ett släktöde och den våldsamma politiska förändring som det svenska 1900-talets urbanisering innebar. Jag uppfattar denna inledning som en sorts frö, den text som hela boken kan deriveras ur, eller som en hand som håller ihop de övriga texterna. Det som följer är nämligen ett intensivt pärlband av  olikartade bilder och scener, och varje scen och bild har sitt självklara band till inledningstexten. Att placera en så densitiv och dominerande text redan i början är djärvt och mycket lyckat grepp.

Sista undrens tid är en både egensinning och mycket svensk diktsamling. Jag tycker mig höra ekon från både Norén, Sonnevi och Tranströmer, och någon sorts intellektuellt beslöjat, lätt svävande dödsmedvetande verkar alltid finnas närvarande i dikterna. Ekström har verkligen lyckats  skriva en mångfacetterad men sammanhängande diktsvit om två av de svåraste ämnen som finns: saknaden och döden. Bilderna är scenerna är verkligen väldigt svenska, ensamma, ruvande och blåsiga. Det är som att Ekström metodiskt filterar en personlig smärta genom ett svenskt raster, ett renande, objektivt filter som låter honom utvinna ljus ur mörker. Han och läsaren forslas rastlöst mellan rum, platser, minnen, tankar, idéer och personer. Sista undrens tid är på något sätt som en tråd med en rad solblekta och regnblekta fotografier på. De faktiska omständigheterna har bleknat, men känslan och ljuset hänger kvar, stelande, som någon sorts minnesstenar, som taktilier att flytta fam och tillbaka, räkna och sortera. För att en sådan här bok ska fungera krävs en fingertoppskänska, och det har Ekström. Det märks att han är en van poet; Sista undrens tid är påfallande välkomponerad och språkligt exakt. Ekström är en både stilistiskt och rytmiskt driven poet. Han behärskar t.ex. den närmast bortglömda konsten att strofera, och det ser man verkligen inte varje dag.

Jag nämnde att Sista undrens tid innehåller experimentalism, och den visar sig på ett originellt sätt. De närmast traditonellt uppbyggda dikterna innehåller sammanlagt tjugofem noter. Dessa noter innehåller bitar ur böckerna Småråd för hus och hem av Mörtha Stjernstedt och Den naturliga läkemetoden av M. Platen. Ekström  utnyttjar effektivt en experimentell teknik för att skapa en levande berättelse, dynamik, suggestion, och inte för experimenterandets egen skull. Eftersom det hela tiden finns två distinkta tidslager i boken, bildas en intressant friktion, en sorts metastämning, och som läsaren får jag en känsla av närvarande, pågående svensk historia. Det finns också en ständig själslig slitning, ett frågande tonfall i hela boken, och på något sätt verkar det som att glappet mellan noterna och den övriga texten skapar ett sorts anti-tillstånd, en tyst replik, en undertext till dikterna. Här handlar det inte bara om att läsa mellan raderna, utan att läsa mellan texterna, mellan berättelserna och sidorna.

Sista undrens tid är verkligen en väldigt genomarbetad och stark bok. Det finns inte en enda dikt jag skulle vilja lyfta ut eller ändra placering på, och alla dikter är intressanta i sig. Denna recension skulle lätt ha kunnat bli fem gånger så lång. Det finns många olika berättelser i Sista undrens tid, och många enskilda dikter jag skulle vilja analysera, men jag nöjer mig avslutningsvis med att nämna några omedelbara favoriter, nämligen Flugorna och spindlarna, Viking, Instängd, Torg, Här finns ingen, Slut ögonen och Barbazoo.

Köp boken hos Adlibris

Besök också Tomas Klas Ekströms egna sida

Agnes Mercedes: Melodic Fairytales  Sprak Sprak

Experimentmusikern Agnes Mercedes, som jag skrev en presentation av i april, har nu skivdebuterat på egen etikett, och hon gör det på ett extremt övertygande sätt. Det är verkligen mycket som är imponerande och udda med Melodic Fairytales, särskilt med tanke på att det rör sig om ett individuellt projekt, och detta är verkligen independentmusik, i ordets finaste mening. Mercedes har inte bara skrivit all musik och alla texter. Hon har också spelat in, producerat, mixat, och spelar själv alla instrument. Det är både fascinerande, förbryllande och inspirerande att lyssna på skivan. Det är verkligen svårt att förstå att en ensam musiker kan skapa, framföra och hålla ihop hela den lekfulla, ryckiga, collageaktiga, melodiska och intrikata kaosutflykt som är Melodic Fairytales. Och trots att Mercedes konstant befinner sig på en hög abstraktionsnivå, råkar hon aldrig ut för akademisk torka, intellektuell självhögtidlighet eller statiskhet. Det låter tvärtom som att ett litet barns blixtsnabba inspiration blåser liv i musiken.

Melodic Fairytales innehåller nio låtar (varav Tsunami Drip och Tistel Tromb känns igen från Mercedes’ myspacesida) eller vi kanske ska säga stycken, eller till och med tillstånd, för det handlar om splittrad och riktigt abstrakt musik som mot alla odds hålls ihop av något sorts epileptiskt melodisinne och stabila men halvgömda rytmer. Hur konstigt det än låter, är Melodic Fairytales faktisk svängig och riktigt smittande. Förutsatt att man har ett öppet sinne, kan man faktiskt digga skivan, och till och med dansa till den, om man har ett vidöppet sinne. Särskilt Vilvih med sina sönderfallande pianoslingor och sin trancerytm, är lätt att sugas in i om man bara ger upp alla försök att förstå, kategorisera och begrava musiken i ord.

Melodic Fairytales är till sin natur en skiva som verkligen trotsar språket. Både musiken och texterna (som är synnerligen fragmentariska och innehåller ord från Mercedes’ egenskapade spraksprak) präglas av vilt egensinne, och jag kan inte heller komma på några omedelbara musikaliska referenser. Jag vet inte ens om jag har lust att syssla med någon kulturell namnlek just nu. Nej, detta är en djupt originell skiva som ska upplevas av varje lyssnare på dess eget sätt. Visst är det här experimentmusik, konstmusik eller vad man nu vill kalla musik som maniskt arbetar med klanger, glapp, mellanrum, dissonanser och disparata ljud saxade ur vår dagliga urbana verklighet – men bakom alla definitioner, alla möjliga akademiska spetsfundigheter, finns ju resan, provokationen, leken och den dynamiska själsmöjlighet som är Melodic Fairytales. Visst är Mercedes en driven musiker, och visst kan man abstrahera och teoretisera hur mycket man vill runt detta faktum, men det vill jag faktiskt inte just nu. Jag tänker lägga språket och mina fördomar åt sidan. Jag tänker lyssna på Melodic Fairytales istället. På sprakspraket.

Köp genast skivan på CDON